En bra dag!

Idag var det en extra roligt med strålbehandlingen. :)

Med en fullpackad ryggsäck tryckte jag och min yngsta dotter in oss i taxin som skulle ta oss till sjukhuset. "Jo, jag har tagit med mig en del packning... Storasyster har sagt att detta kan ta trreeee långa timmar... Så, vaddå!? :o "

Väl inne på sjukhuset var det ingen väntetid och såklart fick min lilla groda extra mycket uppmärksamhet. Hon agerade snabbt som sjuksköterska med support av de två (ordinarie)sjuksköterskorna. Hon höll ett vaktande öga på mig, det är viktigt att ligga rätt och påminde mig om att jag måste ligga helt stilla.

Sedan trampade lillgrodan bestämt iväg med de andra sjuksköterskorna.

Efteråt kom de alla tre sjuksköterskorna (!) in och lillgrodan nickade och sa "Mamma, dina lungor ser bra ut!"

Jag och min personlig ssk på väg till sjukhuset och strålning!

Kapten på skutan!

Jag är kapten även i motvind!

I ett samtal... I mitt tidigare liv... Blev jag varse om vikten av att peka med hela handen, stå i fören och visa vägen... Just nu. Just idag, gör jag det! :)

Dagarna rusar iväg och strålbehandlingarna har blivit en del i min vardag. Idag hade jag ett härligt möte med en annan bröstcancerdrabbad kvinna. Det slutade med att hon tog av sig sin peruk och vi satt och jämförde våra fjun. En kiwi möter en annan. ;)

Jag ska ta till vara på dessa dagar och möten, de är unika och kan verkligen inte jämföras med några andra möten jag har varit med om!

Ps. Den läckra tankinin kommer såklart från
"godisaffären" Amoena. Ds.

Amoena, www.amoena.se. :)

2 behandlingar redan avklarade!

Igår gjorde jag min första strålbehandling på KI. Jag blev otroligt fint bemött av en erfaren och kompeten sjuksköterska. Jag kände mig verkligen i trygga händer. Trots detta har jag varit svajig i humöret senaste dagarna, det är som kroppen minns de tidigare strålbehandlingarna som jag har gått igenom. Det är galet länge sedan, känns overkligt att jag har gjort detta förut, som om det vore ett annat liv, en annan person... Men kroppen minns... Jag är fullkomligt överygad om det!

Nu har jag precis gjort behandling nr 2 och humöret är så mycket bättre idag. Nu är jag äntligen igång och nedräkningen har börjat i denna fas, fas 2.

Nu är det bara 23 behandlingar kvar! :)

Mitt behandlingsschema.
2 strålningar är redan
avbockade. :)

Det är här jag kommer jag hänga på
dagarna. Finns stor potential till många
möten med trevliga och härliga
människor! Jag är ingen spåkärring,
men jag ser många kommande hjärtliga
skratt i väntrum nr 2. ;)

Sjuksköterskorna kallar mig,
redan för Anna. :o (Jo, jag vet att det
är mitt namn... Men hur kan de komma
ihåg det?! Jag var ju inte ens inscannad...
Imponerande... De hälsade så glatt på mig
när jag kom gående i korridoren idag. :)

Summa summarum. Detta är en galet varm
och omtänksam avdelning på alla sätt och
vis. :)

Imorgon börjar fas 2

Vanligtvis kan just denna dag på året innebära lite jobbångest, man har sin sista härliga semesterdag och imorgon börjar jobbet och verkligheten. Men idag  har "sjukhusångesten" knackat på min dörr istället. Imorgon börjar jag med min första strålbehandling!

Denna sommar har varit annorlunda på alla sätt och vis. Jag har inte haft någon semester men jag har i alla fall haft lyxen att lyckas få sex dagars ledighet från provtagningar, undersökningar och annat så det har varit helt ljuvligt underbart. Och jag har mått hyfsat bra, inte haft ont i kroppen, inget illamående, slemhinnorna är inte såriga längre. Jag har såklart dåliga blodvärden och jag känner att min kropp är galet trött och sliten, men inget som inte går enligt plan. Det har tagit ett halvår att bryta ner kroppen, så såklart finns det inga mirakelmedel som kan bygga upp vad som tagit så lång tid att bryta ner...

Så imorgon börjar alltså Fas 2.

25 stycken strålbehandlingar ska jag gå igenom, vilket innebär KI-häng mån-fre.

Snart har jag checkat av även detta. :)




Imorgon blir det åka av! ;) 

 
 
 
 
 

Mitt namm är Kiwi... Fru Kiwi

Kolla in min nya blonda (tror det är blont! :o) frisyr och mina långa tjocka mörka fransar. Nu börjar man faktiskt kunna ana hår på hjässan, ok inget tjockt hårsvall och inte så lätt att se... Men i rätt vinkel och i bra ljus kan man faktiskt se lite fjun och jag har nog i alla fall tre fransar per öga. Jag är så stolt över min starka kropp som börjar ta sig efter rävgiftet och snart kanske jag får säga upp medlemsskapet i "Team Flintis". ;)

Nya tag!

Vad ska man göra när man känner sig för trött för att träna eller överhuvudtaget röra på sig?

Jag tog mig förra veckan till den härliga "godisaffären", Amoena. Nya träningskläder innebär alltid ny energi och glädje och ett första steg till att komma igång.

Jag är kräsen som få och med x antal extra kg på kroppen (hrmmm...kortison kg) så har jag blivit extra kritisk, ja till det mesta kläderna faktiskt.

Så ett besök hos Amoena gjorde faktiskt att jag blev återigen sugen på att komma igång att röra på mig! Som tidigare besök var det en underbar känsla att få komma till butiken, man blir fantastiskt härligt bemött och servicen är på topp. Det är som när jag provade brudklänningar (för måånga måånga år sedan), jag kände mig exklusiv och blev behandlad som en prinsessa.

Håll i hatten för här ska ni få se kortisonfyllda Anna! Men ni får bara njuta av bilderna ett tag, för snart kommer det nya och utan kortison fylld kropp! :o ;)

Ps. Är rädd för att jag kommer få äta upp den sista meningen...Ds.

De fina träningskläderna finns på: http://www.amoena.se/

 

Detta är en helt ljuvlig sport-BH,
faktiskt den bästa jag har haft.
Sitter som guten, håller alla delar
på plats.

Ps. Vem hade kunnat
ana är det gömmer sig en bröst-
protes i denna BH! :)
Måste dock tilläga att denna hade
jag velat ha med eller utan
protes! Ds.




 

Jag är ju inte så modig så jag tränar
och visar mig i endast sport-BH,
utan då fyndade jag en passande topp
till de nya träningsbyxorna!
Här är jag slut efter ha sprungit med
min stora tjej. Hon höll på att
fullkomligt ta livet av mig. ;)
 

 

Såklart hittade jag ett par
snygga träningsbyxort
som passade fabulous! :)



















 

En rejäl spark i baken!

Hade det inte varit för min kära syster så vette sjutton om jag skulle ha vågat mig på en löparrunda!?!

Igår hade jag en vilodag och kände mig hyfsat ok i morse. Biverkningarna har börjat passera och jag börjar känna igen mig själv igen. :)

5 km löpning, ja med handen på hjärtat... vääldigt långsam löpning. Dock inga gå-pauser!

 

 

Sjukt stolt över att jag lyckades springa 5 km.
Tack älskade syster för din coaching,
det hade aldrig gått utan dig!

Efter 5 km löpning fick vi lov att gå
ytterligare 5 km för att
komma hem igen. Typiskt!
Galet trött!

 

 

 
 
 
 
 
 
 



Jag har varit i Helvetet och vänt

Det var en helt overklig underbar känsla när jag gick ifrån Onkologens behandlingsrum i fredags.

Det var den absolut sista gången jag bröts ned av dessa avskyvärda hemska gifterna. Jag kommer inte ligga i någon av deras patient sängar mer, inte få cellgift i poth-a-cathen, inte behöva glufsa salta pinnar och kex för att mota Olle (=illamåendet) i grind...Sista cellgiftbehandlingen är verkligen avklarad!

När jag kom hem från sjukhuset skålade vi i bubbel (viktigt moment att göra innan biverkningarna skulle hinna kicka in ;) och jag kände en stund av lugn och harmoni.

Sedan kom högtrycket, den stilla tryckande heta värmen och biverkningarna tog fart en efter en...Jag kan inte med ord beskriva hur sjuk jag har varit, vilka panikkänslor jag har haft, jag har haft svårt att andas, tappat känsel i fingrar och tår, värk, smärtor, slemhinnorna är helt förstörda och jag har tappat alla smaker...listan är lång men jag väljer att sätta punkt för dem just nu.

Jag bad min man, snälla, baxa upp mig på båten, jag måste ut, jag måste få luft, jag måste kunna andas!....

Så fort vi kom ut på havet la sig paniken...Jag kunde andas igen, jag fick luft!

Jag är lycklig, sista cellgiftbehandlingen är avklarad och Jag lever!

Bröstprotes

Vissa dagar går man och shoppar nya kläder och skor, andra dagar bröstproteser...

För ca 6 månaders sedan satt jag och min man i ett möte med en mycket proffsig och sympatisk sjuksköterska, vi hade precis fått reda på att jag hade diagnosen bröstcancer och att hela mitt bröst skulle opereras bort.

Vi satt inne på sjuksköterskans rum, chockade i en bubbla. Jag såg att hennes mun rörde på sig men orden nådde inte mig. Det var inte jag som satt där, det hela var så overkligt...

Jag minns hur jag ryckte till när jag plötsligt fick ett tygbröst i handen. Jag hörde att det var mig hon pratade med "Anna, första tiden efter operationen kommer du att kunna använda denna protes, den är mjuk och skön och skaver inte mot ärret..."

Jag visste inte vad jag skulle göra med bröstprotesen som jag hade fått i min hand...det började bubbla inombords...jag fick inte börja skratta! Hur pinsamt vore inte det?! Jag tänkte att jag måste fokusera på att inte fnissa, inte skratta, försöka att se allvarlig ut...Jag kramade om bröstprotesen snabbt och gav den till min man. Han tittade förvånat på mig och jag såg att han hade ingen aning om vad han skulle göra.

Jag är ledsen, kära Du, men jag visste inte vad jag skulle göra med tygbröstet...Det blev för mycket den dagen...

Nu, 6 månader senare, som faktiskt ibland känns som ett helt liv senare, har jag haft ett underbart möte just gällande bröstproteser. Jag var som ett barn i en godisbutik och skulle jag beskriva mötet med ett enda ord skulle det nog vara Glädje.

Jag kom till butiken, Amoena och togs emot av en helt underbar person. Jag kände direkt att detta skulle bli ett härligt möte! Hon hade bokat 1 timme men vårt möte blev snarare 1 1/2. Jag frossade i olika bröstproteser, bröstvårtor, bh och bikinis. Vi fnissade, skrattade och hann också med några av livets viktiga, allvarliga och stora frågor.

Tack vare denna underbara personen i butiken hittade jag såklart en perfekt bröstprotes, 2 bröstvårtor (jo, det är sant...fniss) nya bh:ar och bikini. Vi skildes med kramar och jag vill snart tillbaka till denna fantasiska butik.

När jag tittar i backspegeln önskar jag att jag hade kunnat säga till kvinnan som satt med tygbröstet i handen; "Allt kommer att bli bra, allt ordnar sig! Du kommer vara med om en jobbig resa men den är fantastisk på så många sätt att du kommer inte vilja vara utan denna erfarenheten"

Godisbutiken webbadress: http://www.amoena.se/

I drömmarnas värld, där allt är tillåtet...

Jag vaknade motvilligt upp i morse...jag ville vara kvar i drömmarnas värld...Jag kände mig så harmonisk utan att egentligen veta varför...

Jag låg kvar en stund i sängen, rörde försiktigt på kroppen, en kroppsdel i taget, jag fegade lite och började med de kroppsdelar som jag faktiskt trodde att jag inte skulle ha ont i...hoppades på att inte känna illamående...och till sist vågade jag grimasera lite med ansiktet och munnen...

F**k slemhinnor!...det är Dag 7 nu!...Kom igen!...Nu kan det väl ändå dags att börja vända! Jag har levt på glass de senaste dygnen...slemhinnorna är så illa tilltyglade...

Jag lät huvudet ligga kvar på kudden och försökte slappna av...ville hitta tillbaka till drömmen för att slippa känna smärta...Jag blev lättad när det sakta men säkert började susa förbi fragment från drömmen...

I drömmarnas värld såg mig själv, lycklig, glad, sprudlande...Jag var ensam...ensam springandes mot något...Jag blev så harmonisk när jag såg mig själv...Jag hade blont halvlångt lockigt hår...blev lite full i skratt när jag insåg att jag inte ens i drömmen hade tjockt böljande hår utan samma hårkvalité som tidigare, dvs skandinavisk kvalité eller på norrländska...tunt och med få strån;)...men jag blev lycklig när jag såg mig själv i det fina håret som yrde i sommarvinden...Jag var ljust klädd och kände mig fjäderlätt...inga läskiga kortisonkilon eller dökött...utan lätt som en ängel...jag har aldrig någonsin sprungit på det viset...Och jag kan lova att jag aldrig någonsin sett mig ens i närheten som en ängel;) :o ...

Vart var jag på väg?...vad hade jag för mål?...jag ville bara fram till slutstationen...måste komma ihåg vart jag var på väg?...Helt plötsligt kändes det så viktigt för mig att veta...kan tyckas löjligt då det endast var en dröm...Men så var min morgon i alla fall...

Och då såg jag något glittra emot mig, jag fick lov att kisa för att kunna se...Jag fnissar till...Pinsamt, hur kan jag vara så glad för denna slutstation???...Jag kom inte till himlen, inte till andra sidan...såg inga änglar eller något paradis...Näpp...inget sådant...

Utan jag såg är en splirrans ny rosa scooter...Jag såg mig springandes lite snabbare och väl framme hoppade jag upp och var på väg...På något konstigt sätt oroar jag mig för mig själv...Det var ju så länge sedan jag körde en moppe!...hur ska detta gå?...HJÄLMEN!!! och solskyddsfaktor!!! (måste ju ha minst 50...)...försöker jag ropa till mig själv...Men jag har redan åkt och såg bara något ljust flygit hår och en massa grus som vimlade omkring...

Moppen förvandlades till en snabb motorcykel och jag körde snabbare och snabbare...

Man kan såklart tyda denna drömmen på många olika sätt. Jag blir dock galet fnissig över när jag tänker på hur...JAG!...äventyrliga, ostrukturerade, spontanta, sprudlande, obekymrade, lev idag imorgon är det försent/alltid ung i sinnet-JAG!...har förvandlats till en tant på plus 40...och när jag drömmer, när jag verkligen ha möjlighet att ta ut svängarna, göra allt förbjudet och pinsamt farligt och härligt...hrmmm...japp, då passar jag på att köra moppe utan hjälm och solskyddfaktor...

"Living on the edge!"

När kroppen inte vill längre!

Nu är det inte många biverkningar som jag inte kan checka av i de 2 biverkningsinformationsbroschyrerna som jag har fått (ps. ni vet skillnaderna på foldrar och broschyrer vá? En folder har ett uppslag och en broschyr...(just de jag har fått) har många många  uppslag...ja ja erkänner att offerkoftan hänger på axeln, ny behandling på fredag, fredag den 13:e... gulp...och min kropp är så galet trött och sliten)...Kan nu addera domningar, känselbortfall, ögonfransarna, brynen faller, naglarna mår inte bra, börjar bli "bubbliga" och denna eviga matthet och trötthet...Jag ser mig i spegeln och tycker att jag ser sjuk ut...och det gör mig ledsen...

Igår när vi åt middag så säger mina älsklingar att det var hår i maten!...Jag hade lagat middagen...men skrattande säger jag snabbt att "Jag är i alla fall helt oskyldig"...Alla undersöker skeptiskt sina tallrikar även jag. Hår i maten är bland det absolut läskigaste som finns! Tills vi kommer fram till att håret är ögonfransar...på något konstigt sätt (det är ju BARA ögonfransar!!!) hugger det till i hjärtat och jag vill veta hur många fransar det är...och alla letar ivrigt. 3 st...ok jag har alltså fortfarande några spindelben kvar...

Måste fokusera på rätt saker...Och när jag tänker efter så tror jag att man får önska sig något (och önskan faller såklart in) när en frans faller...så då har jag ju tre önskningar att ta i tur med idag;) 

Det Snygga Snacket!

När jag har mina bra dagar måste jag såklart passa på att göra sådant som ger mig energi. Sagt och gjort...jag fixade barnvakt och bjöd min man på date. Och inte vilken date som helst utan på en föreläsning av en av mina absoluta favoritretoriker, Eline Eksvärd. Min man hade nog hoppats på en mer romantisk date...gruffades det något om:o Gjorde kanske inte saken bättre att det var en galet varm kväll och vi skulle gå in i en mörk lokal som var stekhet...plus att min man var trött och hade inte hunnit äta ngt...och dessutom aldrig hört talas om denna "Elaine Eksvärd"...

Nu kan jag lova att Elaine fått ytterligare ett fan:) Vi satt båda tysta och mäkta imponerade av denna unga kvinnan och timmarna bara flög iväg. Jag funderade när jag tittade ut över den stora publiken...hur lyckas denna lilla unga kvinnan fånga ALLA, män som kvinnor, unga som gamla? Kan det vara hennes tunga bagage som gett henne denna ofattbara drivkraft och mod att ta ut svängarna? Hur kan man vara så personlig och ändå ha integritet och visa på sån styrka? Eller är det hennes personlighet som utstrålar styrka? Hur kan man vara så personlig men ändå inte privat? Vart går gränsen?...

Jag tror inte alla satt och funderade just på de frågor som etsat sig fast i mitt huvud utan faktiskt fick med sig mycket matnyttigt hem (mig inkluderat:).

Retorik handlar inte om konsten att tala utan konsten att få andra lyssna.

Jag sitter i förarsätet!

Fick såna härliga, värmande och stärkande kommentarer igår...Att jag tar min situation/sjukdom/behandlingar på ett sånt bra sätt...Att jag sitter i förarsätet!

Jag har inte tänkt på det sättet, men det kanske är så...Jag ser mig inte som ett offer som sitter passivt i baksätet, jag funderar inte bittert på hur detta kunde hända just MIG eller vad livet är orättvist.

Och det får mig att inse att detta är faktiskt första gången i min cancerkarriär som jag på allvar väljer att göra det bästa av min (cancer)situation!

Jag kan då och då halka in på tanken att jag önskar att jag skulle ha vetat det jag vet idag...när jag hade det så tufft med behandlingarna när jag var 15 och 17 år. Att jag hade kunnat tänka och göra annorlunda, inte passivt följa med och ha offerkoftan på mig. Men kommer på mig själv (som jag har lärt mig i mindfulness kursen) att jag måste vara förlåtande och accepterande. Och frågan är om det hade varit så kul att vara 15 men tänka som en tant på 40 år...:)

Så...Jag sitter där vid ratten och styr – rakt fram...och jag ser ljuset i tunneln. Snart är jag färdigbehandlad och kommer ut på andra sidan starkare än någonsin!

S.A.T.S levererar

Jag fick för en dag sedan ett fantastiskt härligt samtal från en PT från SATS. Hon hade läst min blogg och blivit berörd, tyckte att vi skulle ses för att de vill bjuda på PT-tid. Vi hade ett ganska långt samtal, jag ville såklart berätta att jag efter 4 cyto behandlingar är inte samma person som innan behandlingarna (och då var jag inte heller vältränad :o ). Men jag tycker det är otroligt viktigt att försöka att fortsätta träning/rörelse i den mån det går. Det pågår just nu en stor studie med just träning under cyto behandlingar. Utan att ha sett det resultatet så är min bestämda tro att om jag kan få in så mycket träning/rörelse under min behandlingstid så kommer jag att må bättre under själva behandlingstiden och att jag kommer snabbare "tillbaka". Cyto behandlingar bryter ner kroppen under ett halvår, så jag vet att det är en uppförsbacke att komma tillbaka...men den kanske inte blir fullt lika lång?!

PT-tränaren var en otroligt service minded och trevlig person. Hon ser detta som en win-win situation (pluggar till läkare)...och det var ju inte direkt som hon behövde övertala mig till "detta" direkt :)

Jag är bara sjukt tacksam! Sagt och gjort, första daten är bokad. Looking forward!

Det är väl bara att go with the flow :)

När man känner sig som mest ensam...

Det kan låta som en kort tid, 9 dagar i sängen. Men de dagarna efter cyto beh så blir det fasligt ensamt, men självvald ensamhet...för jag orkar jag inte prata, kan inte fokusera på att läsa en bok, orkar inte svara på sms, orkar knappt svara på tilltal. Och faktiskt är det rätt stressande när mina nära och kära frågar varannan timme...lite hurtigt..."hur mår du nu då?"...Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde säga..."jo tack, nu känns det lite bättre" fast det egentligen har blivit sämre och sämre efter dag 4.

Men jag vet inte om det är tur (för jag vet inte hur alla ni runtomkring mig kan hålla mitt behandlingsschema i huvudet, när jag knappt kan det :o) men återigen har jag blivit så bortskämd över blommor och presenter som har skickats till mig efter sista cyto behandlingen. Och det hjälper mig att få kraft och få tillbaka min "Jävlar anamma" instinkt. Det måste till mer för att sänka mig, så är det bara ;)



Fick en stor ljuvlig bukett av jobbet, den var så vacker och rosa
(min favorit färg, de känner mig;)
 

Så tacksam över de vackra blommorna, men ff a är jag lycklig över att ni/jobbet envist håller mig på rätt spår. Snart är detta över och I´m back! :)

Fjärilens vingar - del 2

Jag är fortfarande förundrad, förbluffad och positivt överaskad över att det finns människor som #Juliana Wiklund. En person som arbetar konstant, resor massor, är super aktiv och samtidigt är mamma...men när telefonen ringer och det är en cancersjuk i andra änden så lägger hon allt åt sidan och lyssnar på ens historia...Juliana behöver verkligen inte ta några kurser i att vara lyhörd och att aktivt lyssna (det är svårare än vad man tror). Jag har dessvärre upptäckt på äldre dagar att jag behöver nog träna lite mer på det :o

 

Juliana Wiklund har blivit min hjältinna, trodde inte att det fanns så många ute i världen som ger utan att vilja ha något tillbaka. Hon ger till dem som har det tufft i livet. Hon har givit oss ofantligt mycket glädje och positiv energi. Tack Fina Juliana!

 



Som om inte all tid med massor av lek, bus och kärlek, fotografering, alla gratis foton som hon har givit oss så fick vi också en underbar present i veckan...Ja vi är så lyckliga över att vi fick delta i projketet "Kärlekens vingar". Faktiskt när jag mådde som sämst efter min cyto beh. .Den hade nog inte kunna komma vid bättre tidpunkt.

 

Dessvärre höll jag på att ge DHL ombudet en smärre hjärtinfarkt...Det ringde på dörren och ingen var hemma...jag tog sats och tänkte att jag klarar nog att öppna...många signaler hann gå fram innan jag öppnade...i pyjamas, lätt framåtböjd och med blåvitgrön nyans i ansiktet...Han kom av sig och tog några steg bakåt. Jag vill så gärna "rädda" de som kommer av sig när de träffar mig (vet inte varför), men jag var inte så talkative utan sa bara..."jag ligger hemma och är sjuk, inget smittsamt..."och försöker mig på ett leende.

 

Jag fick det underbara paketet och nu har jag fått lov att lägga undan fotoboken så jag inte bläddrar sönder den :)

 

Söker ni någon gång en fotograf så jag vem jag kan tipsa om i alla fall. Juliana is one of a kind :)

 

 

 

 

 

http://www.morethanwords.se/

 

Belöningar är ett måste!

Om det inte vore för de härliga belöningarna som jag får efter mina behandlingar, vet jag inte hur jag skulle palla med "dessa" faktiskt;)

Jag har blivit stammis på Danderyds sjukhus blomsterbutik där de även har lite fina märkeskläder. De kommer t.o.m ihåg vad jag köpte vid förra behandlingen :o 

Försökte mig på att få cancer rabatt...jag blev inte helt nöjd...men vi möttes ändå halvvägs;) Så de har inte förlorat mig som kund :)

Se nedan, mina senaste rosa erövringar:)

Kaxiga jag innan biverkningarna
slog till :)

En topp till beachen:)

Taa-Daa!
Toppen funkar ju fin fint till
min cowboy hatt också;)

Behandling nr 4 avklarad!

Idag är jag inte kaxig, men jag har i alla fall kommit ur sängen :) Min älskade mamma drog upp mig ur sängen och ut på snigelpromenad med många stopp för vila på parkbänkar...as usual...två gamla tanter på prommis ;)

Det är tufft att må illa i det varma vädret...jag är nog den enda i Sveriges avlånga land som just nu önskar kyligare klimat och gärna med inslag av spöregn :)

...Men jag måste ändå bekänna...när man sitter på en parkbänk i skuggan är det fantastiskt vackert...det är inte mycket som slår en svensk fin sommardag ändå:)

 

Foto på mig under behandling nummer 4 - kaxig som få;)

Nya cyto behandlingar innebär bland annat nya GUCCI tofflor
som förhoppningsvis ska hjälpa till att hålla naglarna på plats :)

 

 

Nu har jag äntligen en helt underbart gossig sov mössa!

Tusen tack för alla bra och värdefulla tips gällande sov mössor, de har varit guld värda :)

Nu hann jag mig aldrig iväg att fixa en sådan själv utan fick en i present!...Present igen?!...Ja, jag vet... Jag är så bortskämd så det är pinsamt :o .... Trots att jag blir generad över alla fina presenter jag får så blir jag toklycklig och varm i hjärtat...och söv mössan är helt enkelt underbar, den är så gossig i perfekt material och lagom tjock/tunn...Ja, den är helt enkelt helt underbar..:)
I love it!

Det värsta är att jag vill ha den på mig dygnet runt för den är så skön...men min kära man blir tokig på mig...man ska minsann inte ha på sig mössa inomhus! ;)

STORT TACK!

Invigning

Ja, när det gäller invigningar och andra jippon är ju inte JAG sen att tacka nej;)

...Men att jag just kom iväg på denna invigning, SATS nya träningscentra, kan jag enbart tacka min fabulous och vältränade träningskompis för :) Denna invigning innebar liksom inget intag av bubbel utan bara vatten, proteindrycker, (blod) svett och tårar;)

Möttes i entrén av otroligt trevliga och rara tjejerna och killarna som jobbar på centrat...och många fina ballonger (jag är barnsligt förtjust i ballonger...tycker att det hör till en invigning...ja, eller närsom faktiskt;) I lokalen var det såklart exhibitions med alla de olika slag av drycker, smoothies, nyttiga bars, frukt och t.o.m ett bås med 2 st DJ:s.

Super nice!...Och jag blev riktigt peppad till att prova lite nya pass...

Nedan...Jag är tokredo för dagens första utmaning - Indoor Walking!

Detta blir ju a piece of cake!... Är det någon som ofta och gärna går på promenader så är det ju JAG! Kan  ju inte vara jobbigare inomhus än ute i friska luften...

But OMG!...Spinning är ingenting i jämförelse. Här snackar vi blodsmak i munnen...yr i huvudet...kallsvettig och lätt illamående (kollade tom in vart närmaste papperskorg fanns:o...).

Jag överlevde i alla fall och staplade iväg till andra passet...Pilates boll...

Oki, fixar väl detta passet också:)

Blev fnissig där vi satt ett gäng tanter guppandes upp och ner på bollarna...Fnisset stockades sig snabbt i halsen... jag fick kämpa som en galning för att hålla mig kvar på den nedrans bollen...Hade de oljat in just min boll...var detta något practical joke...fy vad taskigt? :o

Det är bara att se sanningen i vitögat...jag är sjukt otränad! :o

...På stapplande ben tar jag mig ut ur lokalen...häver i mig ett smakprov av någon dryck (som utlovar massor med energi efter ett pass) på vägen...stannar till i receptionen där jag frågade försiktigt, med huvudet på sned...kanske man kunde få en ny fin träningsväska...;)

...Vet inte om det är den härligt rosa väskan, energi drycken eller passen...men känner mig väldans nöjd över gårdagens insats :)...