Fas 3

Nu har jag gått in i fas 3...

Jag stod i kassan på apoteket, snick snackade lite om medicinen som jag skulle hämta ut. Helt plötsligt kände jag en plötslig impuls av att läsa bipacksedeln och vilka biverkningar som kunde medföra. Jag som aldrig brukar läsa bipacksedeln... Jag tror att läser man om alla biverknignarna så får man minst hälften av dem...

Men som sagt var gjorde jag annorlunda denna gången. Scannar snabbt av alla biverknignarna, när jag plötsligt läser håravfall! Går tillbaka och läser igen... jo, mycket riktigt. En vanlig biverkan är just håravfall. Jag brister ut förtvivlat, "Håravfall... Det hade jag ingen aning om".  Att det är en vanlig biverkan!!! "HÅRAVFALL!!!"

Jag läser fötvivlat vidare när jag hör apotekaren trevande säger... "Men det kanske inte har någon större betydelse just för dig... Ja, eller just nu i alla fall... eller?!..." Och så ler hon lite försiktigt. Jag sliter blicken från bipacksedeln och stirrar upp på henne, vad menar hon?!

Tills jag förstår hur detta ser ut objektivt... En flintis som hysteriskt gormar över en biverkan som håravfall... Jag börjar fnissa och till slut skrattar vi högt och ljudligt bägge två...

Så nu är jag i fas 3, den sista och avslutande. Jag ska dock äta medicinen i 10 år så medicinen är mina vitaminer som ska hålla mig frisk i resten av mitt liv! :)

Add some luxury och jag är i himlen. ;)

Jag är så galet bortskämd... Och ni vet verkligen hur man gör en vän lycklig! ;)

Fick ett helt ljuvligt härligt paket, en riktigt lyxig goodie bag från en mycket efterlängtad och saknad vän... Känns i hjärtat...

 

Kortet var helt underbart!
Fnissade gott... Jag kan verkligen se oss
80+ med rosa nagellack och rosa läppstift sittandes vid stranden, franska Rivieran (läs ålderboende... Kanske tillbaka i Nacka! :o )
och lyckliga över att vi precis hittat nya bästa vänner... Nämligen varandra! :)

Lyxigt härlig goodie bag med innehållande en förtjusande Laura Ashley sjal och ett snyggt rosa armband...

Såhär lycklig blev jag av den lyxiga sjalen!
Ta daa!!!!

Och det nya rosa armbandet passade mig perfekt!
Snyggt värre! :)

Tillsammans mot cancer

Jag har en ofantlig tur, jag är en liten lyckotant med extrem mycket flow just nu... :)

Tidigt i våras blev jag kontaktad av en producent som jobbade med "Tillsammans mot cancer galan" och fick frågan om det ev. fanns någon möjlighet att delta med min story på något vis. För mig kändes detta som en skänk från ovan...

Då kan man ju fråga sig varför?

Jag har sedan jag var 15 år haft ett gnagande dåligt samvete över att jag inte har gjort något för alla de andra cancerdrabbade. Men just då orkade jag inte och jag ville inte heller när jag var 17. Jag paketerade dessa år i en mörk låda med text "Öppnas ej" och lådan placerades långt in i garderoben. När jag drabbades av malignt melanom tog jag fram just denna låda, tittade, klämde och kände på den men öppnade den inte... När alla operationer var klara och jag kunde pusta ut la jag faktiskt tillbaka den oöppnade lådan på sin plats långt in i garderoben.

Så när jag fick diagnosen bröstcancer i december, kände jag att det var dags! Nu skulle minsann lådan fram och denna gång skulle den öppnas. Jag skulle sluta skämmas för att jag hade varit sjuk, ta bort alla skuld och skam känslor. Dela med mig om det jag har varit med om, om detta på något vis kan hjälpa någon annan.

När jag fick frågan om jag kunde dela med mig av min "cancer karriär" var det ett självklart JA!

Så från ett första samtal om en förfrågan har det nu spelats in ett kort reportage om mig och min familj. Mitt samvete har äntligen blivit lättare och framför allt har jag stött och blött, fullkomligt vänt ut och in på mig själv, bearbetat detta en gång för alla!

Det kommer bli galet läskigt att se mig själv, helt avskalat, osminkat, utan "gard", där jag inte har kunnat skämta bort jobbiga frågor utan bara från hjärtat berättat om dessa år...

Jag trodde på riktigt, att jag inte hade några tårar kvar för de åren som jag har förlorat och de fasansfulla upplevelserna jag har fått erfara... Men på något vis, de skickliga, fantastiskt proffsiga killarna i TV-teamet gjorde inspelningen till ett forum för bearbetning, tillbakablick och tid för reflexion. De var helt fantastiska faktiskt!

Så jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen har bidragit med det jag kan för denna gala. Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att det ska bli en gala utan dess like och att pengarna ska strömma in för att cancerforskningen ska gå framåt!

Den 27 oktober kommer galan sändas live från Cirkus. Så glöm inte att titta på kanal 7 och bli månadsgivare!

Fantastiskt härliga killar! :)



Annorlunda inredning/ljuskälla mitt på ljusa dagen. ;)

Tv-teamet filmar, kollar ljudet och Jens pratar i mobilen. :)

En liten selfie dagen till ära. ;)

 

Jobbigt farväl

Ett möte som inte blev som jag hade tänkt mig...

Fördelen med att jag har varit sjuk är att jag har många fina kontakter med "mina" läkare. Jag har gått många år hos en och samma läkare som upptäckte att jag hade malignt melanom. Det var också samma läkare som hjälpte mig att snabbt komma till rätt person i december då jag kände en knöl i bröstet. Hon har följt mig, tagit sig tid och har en enorm empatisk förmåga, verkligen förstått att det har varit jobbigt periodvis för mig.

Mötet nu i morse innebar som vanligt en helscanning av kroppen och vi pratade också om sista halvåret, hur mitt liv har sett ut. Vi börjar avrunda och då berättar hon att hon ska gå i pension! Jag som har trott att hon är ca 55 år... :o

Hon säger att hon har känt och känner något speciellt för mig, hon har följt mig under åren och med tårar i ögonen säger hon tydligt "Du är en fantastisk person!"

Jag blir så paff...(tänker instinktivs, nämen jag är verkligen inge fantastisk, jag har inte gjort något märkvärdigt, fantastiskt?! ...) det går en stund då vi bara står tysta och tänker...Vet inte hur länge, var det sekunder, minuter?...

Så kramar vi om varandra och jag blir så rörd... Jag får till slut fram "Du är en fantastisk person!" För hon är verkligen det, hon har ställt upp i vått och torrt, stöttat, peppat och pushat mig, sett till hela mig (opererat mig ett antal gånger på obekväm arbetstid för att jag ska ha fått ihop livspusslet), min livssituation och till min familj.

Och inte för att glömma bort... Det är tack var just denna läkare som både malignt melanom och bröstcancern togs bort i tid!

Det var ett sorgligt farväl som känns i hjärtat...

Jag har nått en viktig milstolpe!

Nu har jag lyckats checkat av alla 25 st strålbehandlingarna. Det känns overkligt och helt galet underbart!

  

Jag har blivit uppvaktad som aldrig förr... Samtal, härliga meddelanden, blommor, presenter och champagne...

  

Denna gång kan jag lova att det är inte Chapel Hill bubbel vi skålar i... ;)
 

 

 

Fick en ljuvligt fin kudde som numer pryder min soffa.
Jag fullkomligt älskar den guldiga texten. :)

Blommogram har levererats. Stor ljuvlig vit
och limegrön bukett. :)


Galet vacker bukett från min fina familj i 50 nyanser
av rosa. :)

Blivit uppvaktad med vita vackra vita liljor
från oväntat håll. :)

 

Ont det gör ont...

"Ont, det gör ont men det går...Det gör ont en stund på natten men inget på dan
 ...Jag har klarat mig rätt länge... Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting... Det gör ont, så ont"
Lena Philipsson

Nu börjar huden säga ifrån. Idag blev jag skickad vidare av de fina omtänksamma sjuksköterskorna för omläggning av brännskada, inget ovanligt vid strålning utan det kan bli så när man har strålkänslig hud. Vilket jag antar att jag har (u know... Malignt melanom).

Denna omläggning med silikonplast gjorde i alla fall susen. Får kanske undvika de mest urringade klänningarna på ett tag dock. ;)

OBS! Jag är inte fullt så rynkig som det ser ut, utan det är bara den fina silikonplasten som är rynkig... ;)

Nu är det bara 4 st strålbehandlingar kvar! :)