När man känner sig som mest ensam...

Det kan låta som en kort tid, 9 dagar i sängen. Men de dagarna efter cyto beh så blir det fasligt ensamt, men självvald ensamhet...för jag orkar jag inte prata, kan inte fokusera på att läsa en bok, orkar inte svara på sms, orkar knappt svara på tilltal. Och faktiskt är det rätt stressande när mina nära och kära frågar varannan timme...lite hurtigt..."hur mår du nu då?"...Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde säga..."jo tack, nu känns det lite bättre" fast det egentligen har blivit sämre och sämre efter dag 4.

Men jag vet inte om det är tur (för jag vet inte hur alla ni runtomkring mig kan hålla mitt behandlingsschema i huvudet, när jag knappt kan det :o) men återigen har jag blivit så bortskämd över blommor och presenter som har skickats till mig efter sista cyto behandlingen. Och det hjälper mig att få kraft och få tillbaka min "Jävlar anamma" instinkt. Det måste till mer för att sänka mig, så är det bara ;)



Fick en stor ljuvlig bukett av jobbet, den var så vacker och rosa
(min favorit färg, de känner mig;)
 

Så tacksam över de vackra blommorna, men ff a är jag lycklig över att ni/jobbet envist håller mig på rätt spår. Snart är detta över och I´m back! :)