Bröstprotes

Vissa dagar går man och shoppar nya kläder och skor, andra dagar bröstproteser...

För ca 6 månaders sedan satt jag och min man i ett möte med en mycket proffsig och sympatisk sjuksköterska, vi hade precis fått reda på att jag hade diagnosen bröstcancer och att hela mitt bröst skulle opereras bort.

Vi satt inne på sjuksköterskans rum, chockade i en bubbla. Jag såg att hennes mun rörde på sig men orden nådde inte mig. Det var inte jag som satt där, det hela var så overkligt...

Jag minns hur jag ryckte till när jag plötsligt fick ett tygbröst i handen. Jag hörde att det var mig hon pratade med "Anna, första tiden efter operationen kommer du att kunna använda denna protes, den är mjuk och skön och skaver inte mot ärret..."

Jag visste inte vad jag skulle göra med bröstprotesen som jag hade fått i min hand...det började bubbla inombords...jag fick inte börja skratta! Hur pinsamt vore inte det?! Jag tänkte att jag måste fokusera på att inte fnissa, inte skratta, försöka att se allvarlig ut...Jag kramade om bröstprotesen snabbt och gav den till min man. Han tittade förvånat på mig och jag såg att han hade ingen aning om vad han skulle göra.

Jag är ledsen, kära Du, men jag visste inte vad jag skulle göra med tygbröstet...Det blev för mycket den dagen...

Nu, 6 månader senare, som faktiskt ibland känns som ett helt liv senare, har jag haft ett underbart möte just gällande bröstproteser. Jag var som ett barn i en godisbutik och skulle jag beskriva mötet med ett enda ord skulle det nog vara Glädje.

Jag kom till butiken, Amoena och togs emot av en helt underbar person. Jag kände direkt att detta skulle bli ett härligt möte! Hon hade bokat 1 timme men vårt möte blev snarare 1 1/2. Jag frossade i olika bröstproteser, bröstvårtor, bh och bikinis. Vi fnissade, skrattade och hann också med några av livets viktiga, allvarliga och stora frågor.

Tack vare denna underbara personen i butiken hittade jag såklart en perfekt bröstprotes, 2 bröstvårtor (jo, det är sant...fniss) nya bh:ar och bikini. Vi skildes med kramar och jag vill snart tillbaka till denna fantasiska butik.

När jag tittar i backspegeln önskar jag att jag hade kunnat säga till kvinnan som satt med tygbröstet i handen; "Allt kommer att bli bra, allt ordnar sig! Du kommer vara med om en jobbig resa men den är fantastisk på så många sätt att du kommer inte vilja vara utan denna erfarenheten"

Godisbutiken webbadress: http://www.amoena.se/

I drömmarnas värld, där allt är tillåtet...

Jag vaknade motvilligt upp i morse...jag ville vara kvar i drömmarnas värld...Jag kände mig så harmonisk utan att egentligen veta varför...

Jag låg kvar en stund i sängen, rörde försiktigt på kroppen, en kroppsdel i taget, jag fegade lite och började med de kroppsdelar som jag faktiskt trodde att jag inte skulle ha ont i...hoppades på att inte känna illamående...och till sist vågade jag grimasera lite med ansiktet och munnen...

F**k slemhinnor!...det är Dag 7 nu!...Kom igen!...Nu kan det väl ändå dags att börja vända! Jag har levt på glass de senaste dygnen...slemhinnorna är så illa tilltyglade...

Jag lät huvudet ligga kvar på kudden och försökte slappna av...ville hitta tillbaka till drömmen för att slippa känna smärta...Jag blev lättad när det sakta men säkert började susa förbi fragment från drömmen...

I drömmarnas värld såg mig själv, lycklig, glad, sprudlande...Jag var ensam...ensam springandes mot något...Jag blev så harmonisk när jag såg mig själv...Jag hade blont halvlångt lockigt hår...blev lite full i skratt när jag insåg att jag inte ens i drömmen hade tjockt böljande hår utan samma hårkvalité som tidigare, dvs skandinavisk kvalité eller på norrländska...tunt och med få strån;)...men jag blev lycklig när jag såg mig själv i det fina håret som yrde i sommarvinden...Jag var ljust klädd och kände mig fjäderlätt...inga läskiga kortisonkilon eller dökött...utan lätt som en ängel...jag har aldrig någonsin sprungit på det viset...Och jag kan lova att jag aldrig någonsin sett mig ens i närheten som en ängel;) :o ...

Vart var jag på väg?...vad hade jag för mål?...jag ville bara fram till slutstationen...måste komma ihåg vart jag var på väg?...Helt plötsligt kändes det så viktigt för mig att veta...kan tyckas löjligt då det endast var en dröm...Men så var min morgon i alla fall...

Och då såg jag något glittra emot mig, jag fick lov att kisa för att kunna se...Jag fnissar till...Pinsamt, hur kan jag vara så glad för denna slutstation???...Jag kom inte till himlen, inte till andra sidan...såg inga änglar eller något paradis...Näpp...inget sådant...

Utan jag såg är en splirrans ny rosa scooter...Jag såg mig springandes lite snabbare och väl framme hoppade jag upp och var på väg...På något konstigt sätt oroar jag mig för mig själv...Det var ju så länge sedan jag körde en moppe!...hur ska detta gå?...HJÄLMEN!!! och solskyddsfaktor!!! (måste ju ha minst 50...)...försöker jag ropa till mig själv...Men jag har redan åkt och såg bara något ljust flygit hår och en massa grus som vimlade omkring...

Moppen förvandlades till en snabb motorcykel och jag körde snabbare och snabbare...

Man kan såklart tyda denna drömmen på många olika sätt. Jag blir dock galet fnissig över när jag tänker på hur...JAG!...äventyrliga, ostrukturerade, spontanta, sprudlande, obekymrade, lev idag imorgon är det försent/alltid ung i sinnet-JAG!...har förvandlats till en tant på plus 40...och när jag drömmer, när jag verkligen ha möjlighet att ta ut svängarna, göra allt förbjudet och pinsamt farligt och härligt...hrmmm...japp, då passar jag på att köra moppe utan hjälm och solskyddfaktor...

"Living on the edge!"

När kroppen inte vill längre!

Nu är det inte många biverkningar som jag inte kan checka av i de 2 biverkningsinformationsbroschyrerna som jag har fått (ps. ni vet skillnaderna på foldrar och broschyrer vá? En folder har ett uppslag och en broschyr...(just de jag har fått) har många många  uppslag...ja ja erkänner att offerkoftan hänger på axeln, ny behandling på fredag, fredag den 13:e... gulp...och min kropp är så galet trött och sliten)...Kan nu addera domningar, känselbortfall, ögonfransarna, brynen faller, naglarna mår inte bra, börjar bli "bubbliga" och denna eviga matthet och trötthet...Jag ser mig i spegeln och tycker att jag ser sjuk ut...och det gör mig ledsen...

Igår när vi åt middag så säger mina älsklingar att det var hår i maten!...Jag hade lagat middagen...men skrattande säger jag snabbt att "Jag är i alla fall helt oskyldig"...Alla undersöker skeptiskt sina tallrikar även jag. Hår i maten är bland det absolut läskigaste som finns! Tills vi kommer fram till att håret är ögonfransar...på något konstigt sätt (det är ju BARA ögonfransar!!!) hugger det till i hjärtat och jag vill veta hur många fransar det är...och alla letar ivrigt. 3 st...ok jag har alltså fortfarande några spindelben kvar...

Måste fokusera på rätt saker...Och när jag tänker efter så tror jag att man får önska sig något (och önskan faller såklart in) när en frans faller...så då har jag ju tre önskningar att ta i tur med idag;) 

Det Snygga Snacket!

När jag har mina bra dagar måste jag såklart passa på att göra sådant som ger mig energi. Sagt och gjort...jag fixade barnvakt och bjöd min man på date. Och inte vilken date som helst utan på en föreläsning av en av mina absoluta favoritretoriker, Eline Eksvärd. Min man hade nog hoppats på en mer romantisk date...gruffades det något om:o Gjorde kanske inte saken bättre att det var en galet varm kväll och vi skulle gå in i en mörk lokal som var stekhet...plus att min man var trött och hade inte hunnit äta ngt...och dessutom aldrig hört talas om denna "Elaine Eksvärd"...

Nu kan jag lova att Elaine fått ytterligare ett fan:) Vi satt båda tysta och mäkta imponerade av denna unga kvinnan och timmarna bara flög iväg. Jag funderade när jag tittade ut över den stora publiken...hur lyckas denna lilla unga kvinnan fånga ALLA, män som kvinnor, unga som gamla? Kan det vara hennes tunga bagage som gett henne denna ofattbara drivkraft och mod att ta ut svängarna? Hur kan man vara så personlig och ändå ha integritet och visa på sån styrka? Eller är det hennes personlighet som utstrålar styrka? Hur kan man vara så personlig men ändå inte privat? Vart går gränsen?...

Jag tror inte alla satt och funderade just på de frågor som etsat sig fast i mitt huvud utan faktiskt fick med sig mycket matnyttigt hem (mig inkluderat:).

Retorik handlar inte om konsten att tala utan konsten att få andra lyssna.

Jag sitter i förarsätet!

Fick såna härliga, värmande och stärkande kommentarer igår...Att jag tar min situation/sjukdom/behandlingar på ett sånt bra sätt...Att jag sitter i förarsätet!

Jag har inte tänkt på det sättet, men det kanske är så...Jag ser mig inte som ett offer som sitter passivt i baksätet, jag funderar inte bittert på hur detta kunde hända just MIG eller vad livet är orättvist.

Och det får mig att inse att detta är faktiskt första gången i min cancerkarriär som jag på allvar väljer att göra det bästa av min (cancer)situation!

Jag kan då och då halka in på tanken att jag önskar att jag skulle ha vetat det jag vet idag...när jag hade det så tufft med behandlingarna när jag var 15 och 17 år. Att jag hade kunnat tänka och göra annorlunda, inte passivt följa med och ha offerkoftan på mig. Men kommer på mig själv (som jag har lärt mig i mindfulness kursen) att jag måste vara förlåtande och accepterande. Och frågan är om det hade varit så kul att vara 15 men tänka som en tant på 40 år...:)

Så...Jag sitter där vid ratten och styr – rakt fram...och jag ser ljuset i tunneln. Snart är jag färdigbehandlad och kommer ut på andra sidan starkare än någonsin!