Samtalsgrupp

Känner mig duktig! 

Ännu en dag på sjukhuset, vilket inte är det allra roligaste (dock "bara" ompyssling = omläggning, vilket innebär en date med "min" absoluta favorit sjuksköterska, hon är super på alla sätt och vis :), men man kan ju inte ha roligt jämt..."det måste ju vara lite tråkigt ibland...så man ska kunna uppskatta det roliga"...

Nej, jag bara skämtar, jag ska inte rabbla upp alla klyschor som jag känner till...men jag kommer ändå osökt att tänka på en klyscha som jag själv använder lite nu; "allt som inte dödar härdar". Första gången jag använde den klyschan på jobbet tittade min chef (som är född och uppvuxen i Stockholm) fundersamt på mig "Du är verkligen Norrlänningen du..."..."Det bara måste vara ett tuffare klimat i Norrland"...Vilket såklart är en omöjlighet för mig att veta. Men jag måste väl erkänna att vi kindpussades inte speciellt mycket eller snarare inte alls ;)...det fick jag lära mig när jag flyttade till Stockholm ;)

Varför känner jag mig så duktig just idag då? 
Har läst igenom alla Amazonas aktiviteter och utbudet är verkligen gediget. Jag har anmält mig till en samtalsgrupp (jag undrar verkligen hur det är att delta i en sådan grupp!!! :o ...får filmen "Gökboet" på näthinnan)...Samtidigt smickras jag såklart...jag hör till gruppen "Unga kvinnor", och den lilla karamellen kommer jag allt att suga på ett tag ;)

Så jag känner mig ofantligt duktig som ska våga mig på att delta i en samtalsgrupp (trots "Gökboet"...:)

Berättar mer sen...är något för mig och som jag kan rekommendera :)

Att få känna sig "normal" - trodde inte det var något för mig :o

Vad innebär det att vara "normal"?

För mig innefattar ordet normal vanligtvis mycket tvång, hinder och begränsningar ...det är så viktigt att man ska passa in och vara som alla andra och såklart enligt vett och etikett boken. Inte egentligen själv känna efter vad man innerst inne vill och tycker om...oavsett om andra runtomkring mig tycker om det eller inte. Det tar så mycket kraft och energi att våga sig utanför området "att vara normal". Ibland orkar jag och ibland inte...:)

Jag vet att jag kan irriterar de omkring mig som inte vill kännas vid "detta". Där man helt enkelt och helt ärligt tror att det man vill är exakt samma som alla andra vill. Jag tror verkligen inte att det är så...utan vi har blivit lärda att det är så det ska vara...:)

Men igår måste jag erkänna att var det en härlig känsla att jag fick känna mig "normal" för en stund. En lördag kväll och jag fick göra mig fin, gå ut, dricka bubbel, träffa härliga vänner.

...Ingen kunde se att jag har ont, stora ärr och sår, problem att röra höger armen, är sjuk...inte tänka på vad jag har framför eller bakom mig utan bara insupa den härlig känslan att bara vara Anna (i normaltillstånd ;) med fantastiskt goda vänner.

Ps. Tack för att ni fortfarande ställer upp på Orangino (mitt favoritspel)...ni lovade faktiskt mig en en ny omgång ;)
För er som inte har spelat Orangino...Gör det! Spelet är galet kul och man lär sig massor om varandra...och om sig själv ;)




Ett glas bubbel i goda vänners lag..."Ibland vill man bara vara sig själv (normal ;) för en stund" ;)

Bekräftelse - något att arbeta med!

Igår var det var en fantastiskt fin dag och jag lyckades ta mig ut på en promenad...Men det var första dagen som jag kände att den stora lycko-känslan och euforin hade lagt sig lite...det var endast solen som strålade :o

Hur kommer det sig? Jag har ingen ny information om operationen eller vidare behandlingar, inget har alltså ändrats under de sista dagarna. Snarare ändrats till det positivare då jag är rörligare, så varför känner jag mig inte på topp?

Det slog mig...jag fungerar alltid på samma sätt, varje gång jag går igenom något som är lite tuffare än den vanliga vardagen som nu tex.

När operationer är gjorda och jag börjar kunna röra på mig och inte har alltför ont, går på promenader, inte sover hela dagarna...så blir jag oharmonisk...Jag ser allt som borde göras hemma, börjar tänka på jobbet. Jag borde "åtminstone" klara av att läsa något på distans så jag gör något vettigt...


Samtidigt vet jag att jag inte kan ta tag i något just nu, för jag är helt slut efter att bara ha gått på en promenad.

Det är då det slår mig varför jag hamnar i denna oharmoni...

Jag får ingen bekräftelse på vad jag gör eller på vem jag är. Det är ju faktiskt det man får på jobbet för det mesta, av andra eller sig själv. Bekräftelse på jobbet kan ju faktiskt vara allt från att man får någon att skratta till att man själv tycker att man har gjort ett bra jobb med en arbetsuppgift. Jag menar alltså inte att jag har ett jobb där de bara strör rosor över mig ;)

Jag bekräftar ju inte mig själv heller med att tycka att jag har gjort ett bra jobb när jag har vilat, läst ut en bok eller sett någon dålig såpa på teven!

Återigen blir jag frustrerad över att jag inte har kommit längre i mitt tänk än såhär! Jag ser hur många runtomkring mig jagar efter bekräftelse och det finns en och annan som inte har självinsikten att de jagar...så när jag är medveten över min jakt på bekräftelse då borde jag kunna tänka annorlunda...

Så jag har en rätt tuff utmaning att jobba med, NU eller aldrig ;) 

Förhållningssätt till sina barn vid cancer

Hur ska man förhålla sig till sina barn när man får cancer?

...Så svårt att veta vad som är rätt! Hur ska man göra för att skydda det allra finaste man har? Man kan själv gå igenom vad som helst, men inget får ju hända sina barn...men när man blir sjuk så drabbar det ju också sina älskade ungar...

När jag fick beskedet "Bröstcancer" i december drogs mattan undan mina fötter...Efter beskedet skulle jag åka hem och vara "Mamma", barnen förväntade sig en "vanlig fredag" med fredagsmys som vi brukade/brukar ha...Min stora tjej (10 år) såg direkt att det var något som inte stod rätt till. Lilla tjejen (7 år) är lite i sin egen bubbla men även hon frågade om jag var ledsen...hade någon varit dum mot mig?...

Så jag tog mod till mig och kallade till ett "familjemöte". Berättade att jag hade fått cancer, vad det kommer att innebära (det jag visste då). Stora tjejen blev förtvivlad och jag såg ångesten välla fram, lilla tjejen frågade om jag skulle dö. Jag berättade att jag skulle inte dö av detta, men det kommer att bli en tuff tid, jag kommer behöva operera mig, förmodligen ta bort hela bröstet, sedan kommer jag att få behandling/behandlingar som är tuff/tuffa, illamående, tappa håret etc....jag hade tappat hennes uppmärksamhet redan efter "inte dö":)....Hon frågar om "vi hade något mer på agendan eller om det var ok om hon fick fortsätta spela "Mindcraft":).

Den helgen blev en annorlunda helg, tjejerna reagerade såklart olika och jag försökte bemöta dem på bästa sätt... Men när måndagen kom kände jag att jag måste få hjälp! Min stora tjej hade trillat ner i ett djupt svart hål och var otröstlig..pga av mig!...

Vändningen kom med fantastisk hjälp från BUP.  Och jag har fått många goda råd som jag tycker har fungerat galet bra (på väldigt kort tid)...och som jag alltid kommer att ha med mig, några av dessa är:

• Var ärlig och berätta vad som har hänt, våga säga ordet "cancer" trots att det är ett läskigt ord och många kopplar det till död. Barn hittar annars på sina egna sanningar, vilka är så mycket värre än den verkliga sanningen. 
• Var konkret och praktisk. Kommer det att påverka barnen och vardagen och i så fall hur.
• Tala enkelt och rakt, så att man pratar på samma nivå. 
• Öppenhet, har varit A och O :)

Jag tror att i min familj (alla familjer är såklart olika) har mitt/vårt förhållningssätt, tack vare BUP, gjort det möjligt att vara där vi är idag. Har man en dålig dag, orkar inte prata, är ledsen, glad, lycklig, fnissig, busig...vilket humör man nu är på...så är det OK!

Ps. Sedan vill jag tillägga att jag tror att det är super viktigt att man inte lägger sin oro, ångest och sina problem på barnen...Det får man prata med andra vuxna om :)

Viktigt att tänka på och framförallt...GÖRA!

Jag tror jag pratar för många när jag säger att man inte undersöker sina bröst. Man förlitar sig på att man går på mammografi (undantagsvis väldigt unga kvinnor och män) och/eller av tankar att "cancer drabbar andra men inte mig".

Trots att jag har fått beskedet att jag har drabbats av cancer tidigare, så har jag, precis som många andra, trott/tror att cancer drabbar andra...men inte mig :o

Även om man får sina bröst undersökta av någon annan, oavsett vilken ;) känner man sin egen kropp bäst och har sina egna känslor (som ibland väcks av intuition, insikter) som faktiskt oftast är de rätta!

Så hur kände jag att något var fel, undersökte jag mina bröst?
Jag är en person som inte kan låta bli minsta lilla plita på kroppen. På bröstet har jag några ärr, vilka jag inte kan låta bli att pilla på...när jag sitter stilla framför teven, djupt försjunken i något arbete, i en bok...helt enkelt när som jag sitter still helt enkelt.

Så en kväll sitter jag framför TVn, pillar på mina ärr...tycker jag att jag känner en liten knuta, jätte jätte liten knuta, som en "mini ärta". Anledningen att jag hade tur och kände denna lilla knuta (eftersom jag inte undersökte (läs dåtid :) mina bröst) var att den lilla ärtan satt så pass långt upp, ovanför bröstet, det var alltså ingen egen "bröstundersökning"...jag gjorde alltså inga opassande övningar under TV-tittandet ;)

Jag fick en känsla av att detta var ingen "fettknöl", varför jag fick den känslan vet jag faktiskt inte. Men i 2 veckors tid hoppades jag att "fettknölen" skulle försvinna och jag pratade logiskt med mig själv "detta kan inte vara cancer i alla fall, jag kan inte få det en fjärde gång". Men knölen försvann inte!

Jag hade en väldans tur, för när jag väl bestämde mig för att undersöka "knölen" fick jag tid direkt, så alla undersökningar, dvs. träffa läkare, mammografi, ultraljud och punktering (cellprov) gjordes och snabbsvar beställdes och jag fick diagnosen, bröstcancer inom 2 veckors tid.

Men jag vet att jag hade en faslig tur, har man otur kan man få vänta länge innan man får en tid för undersökning.

Jag törs inte tänka på vad som hade kunnat hända om jag hade väntat, blundat, hoppats...

Så jag hoppas att ALLA undersöker sina bröst, det är ju så super enkelt, man duschar ju ;) och det tar ingen tid!. Om man/ni inte gör det, snälla, börja gör det ASAP!

Jag ska inte aldrig vara så dum igen och hoppa över att undersöka mina bröst i alla fall :) 

Fördelar med att vara sjuk?

Ja, det finns faktiskt många. En av fördelarna är att det är så häftigt att man bara blir fullkomligt överkörd av all värme, omtanke, kärlek av alla fina människor runtomkring en. Från att jag, nästan alltid, ha varit på min vakt och mina första tankar vid möten är tyvärr grundat på misstänksamhet "vad är han/hon ute efter, det finns inga gratisluncher...etc" till att faktiskt inse att alla vill nog inte ha en "gratislunch"...eller? ;)

Det kanske låter som jag har blivit komplett galen...: o Men låt mig nu få vara i denna rosa fluffiga härliga bubblan ett tag ;)

Ps. Unik som jag är ;)...jag fullkomligt älskar blommor, choklad, presenter av alla de slag, gulliga hälsningar, fina meddelande, brev (det var galet många år sedan jag fick ett handskrivet brev...på rosa papper med egentryckta glitterhjärtan, kan inte bli så mycket mer personligt :)...och alla härliga telefonsamtal... mitt lilla norrrlandshjärta är så varmt så det håller på att koka över :)

TACK!

Fri som en Fågel!

Här kommer jag...

Varit på sjukhuset idag och träffat "min" läkare och allt läker som det ska, btw han är helt underbart BRA, på alla sätt och vis. Ni som inte känner mig kanske funderar om jag har gått och kärat ner mig fullkomligt, men det har jag inte. Jag bara är "sån" som går in med hull och hår, no matter what, eller inte alls. Finns inga gråa nyanser i mitt liv; ) I alla fall så var det lite fram och tillbaka om jag skulle bli av med dränaget eller inte men... Jag fick åka hem utan :) :) :)

Jag kan ju inte hålla på och tjata att jag är världens lyckligaste varje dag... Samtidigt känner jag mig oförskämt lycklig och FRI. För första gången efter operationen har jag kunnat gå ut på promenad och det var helt underbart :)

Jag kanske inte såg ut som någon smidig glaciös flygande vacker fågel (eller som den på bilden ovan, som jag tyckte var lite mer lik mig... :o ) när jag plumsade genomblöt i snön men kände mig så i sinnet i alla fall ;)

Tanten till vänster är hon som tror att hon är en fågel!

Ja, jag vet...hon är lite galen ;)

Var en "why not" sägare som jag :)

...Och testa :)

Jag har galet många ärr och blivit kompis med dem allihopa, ja nästan alla i alla fall. :o

Har ett ärr på höger kind som jag velat förminska/försköna. Jag har fått massor med tips men inget jag riktigt har nappat på...inte trott att det verkligen finns något "medel" som kan förminska ärren (förutom att vara duktig på att använda kirurgtejp "tills döden skiljer oss åt", förstås..;)

...Men jag har ju lärt mig att man ska inte säga "nej tack" (man behöver inte vara en ja-sägare för det) utan "why not"...Och Cicatrix blev mitt "why not medel" och det kan jag varmt rekommendera!

Cicatrix = mirakelmedel :)

Världens lyckligaste Anna

Jag har kommit hem från sjukhuset (jag och dränaget :)

Jag har verkligen blivit behandlad som en prinsessa under hela sjukhusvistelsen, inför operationen, under (hoppas jag iaf ;) och eftervården. Wow vilken sjukvård det finns!

När jag vaknade upp efter operationen fick jag direkt veta att cancern har inte spridit sig och de kunde "spara" halva bröstet. Jag blev så lycklig och lättad och just då insåg jag vad spänd jag varit inför att få det beskedet om ev. spridning. Men jag blev själv förvånad över min lycka över ett halvt bröst. :o  Det är rött, blått, ja alla regnbågens färger, svullet och deformerat men verkligen världens finaste lilla bröst, tagit massor med kort och stått och beundrat det i spegeln (...och ja, jag lovar morfinet har faktiskt gått ur kroppen. ;)

Jag var nära att pussa kirurgen, men jag hade lite sunt förnuft och tackade miljoner gånger och överröste honom med beröm istället. Jag tror faktiskt att jag fick världens bästa kirurg. :) Förutom att han är extremt skicklig och har massor med erfarenhet utstålar han genuin värme och omtanke.

Jag låg på sjukhuset och tänkte att det är ju rätt konstigt att jag känner samma lyckokänslor som när jag fick barn, men samtidigt inte... Jag kommer ihåg när jag var på en av Mia Törnbloms coachningsdagar och det var en övning där man skulle ta ställning till frågor av Mia. En fråga var "Kan alla människor nå sina mål?" Så fick man ställa sig på ja, nej eller vet ej "platsen" i rummet. Mia frågade då en man vad han tänkte när han ställde sig på "nej platsen". "Det är ju självklart att alla inte kan nå sina mål, alla har inte samma förutsättningar, pengar, hälsa etc." sa han och höjde lite nonchalant och tittade mot mig och de som hade ställt sig på "ja platsen". Jag fick blicken "lilla gumman....". Btw Jag hatar såna blickar....

Mia frågade mig hur jag hade tänkt när alla kan nå sina mål. Jag sa "jag håller absolut med att alla har inte samma förutsättningar men beroende på olika förutsättningar och vad som händer i livet så förändras också våra mål omedvetet...."

Just nu höjer jag lite nonchalant på ögonbrynen och tänker, jaha då hade jag rätt igen då ;)

Mitt/mina mål förändrades ju faktiskt i ett nafs när jag fick diagnosen i december och just nu är jag världens lyckligaste! :)

På väg till op nu!

Fått dropp, kontrast och träffat kirurgen som också visade ha en konstnärlig ådra i sig. Vi kanske inte delar samma smak, svartmålat bröst....nja...anyway jag har hunnit tagit massor av foton på mina fina bröst, innan svartmålningen...från alla vinklar och i olika ljus...japp, jag är knäpp.  Men jag kommer att sakna mitt fina bröst. :(

Imorgon smäller det!

Imorgon är det äntligen dagen D :)

Jag har njutit av min sista dag innan operationen. Tränat favoritpasset SH´BAM, vilket bara är att rulla höfter, skaka rumpa och ha kul, man tycker att man är ofantligt snygg och sexig (som instruktören) innan man råkar se sitt egna tomatröda face i någon av hallens speglar...anyway...Sedan hann jag med mys i biosalongen och ska jag snart skrubba mig med ett ljuvligt härligt doftande medel (NOT) inför morgondagens operation.

Whish me luck! :)

Alla förberedelser är klara - Here I come!

Lite stressig vecka men nu är jag mer än redo! : )
Checkat av alla "måstebesök" hos läkare, narkosläkare, kirurger, sjuksköterskor och kuratorer och allt är äntligen KLART inför operationen på måndag. Underbart!

Jag har också haft tid, eller tagit mig tid att njuta, jag är ju en livsnjutare...det bara är så. :)
Bland annat har jag gjort en helt fantastisk underbar ansiktsbehandling som jag måste rekommendera till typ ALLA. Tipset kom såklart från Petra Weiss som vet allt när det handlar om skönhet (följer ständigt hennes blogg och kan varmt rekommendera den http://skonhetsredaktorerna.se/ Galet bra! Där kan då hitta information om ansiktsbehandlingen som jag testade "Fire and Ice" som då är det som alla glammiga kändisar använder sig av i Hollywood...åsså jag då ; )

Såklart hunnit med att fixa manikyr och pedikyr (och vaxat benen...så jag inte skrämmer någon under operationen :o )

Det allra bästa och absolut härligaste denna veckan var tjejmiddagen igår kväll. Jag är så lycklig över vilka vänner jag har. Vad skulle jag göra utan Er?

Jag hoppas nu att min älskade Lillis inte blir tokig på mig... att jag berättar lite om gårdagen och lägger ut ett foto på oss ;)

Det var helt galet igår när vi efter 1000 försök med att få ett bra kort på oss...och det gick helt enkelt inte! Och det var många involverade i att hjälpa oss med detta också. Fotograferna blev de lika förvånade som oss över de foton som tittade fram, var helt enkelt inte de snygga tjejerna som vi faktiskt är ;) Men kaxig som jag är lägger jag ut fotot. Men som sagt var, ha i åtanke att fotograferna tyckte också att vi är mycket snyggare i verkligheten än på detta fotot ;)

Alla tjejerna orkade inte vara med att stänga krogen, men så är de ju inte norrlandstöser heller ;)

Puss!

  

Jag blev behandlad som en prinsessa,
på Salongen, Care of skin.
Under tiden när masken verkade fick jag
 ljuvlig skalpmassage. Lovely.
Produkterna som de använde
heter IS Clinical,
vilka jag blev helt kära i :)





Mitt Lyckoarmband

Samma vecka som jag fick beskedet bröstcancer kom en av mina älskade systrar hit för att hjälpa mig att få ihop logistiken (man får nämligen inte välja tider själv på sjukhuset!? :o ;) Jag hann inte ens fråga om hjälp utan det var mer ett konstaterande att hon och mina kära syskonbarn kommer hit och tar hand om mina tjejer. Japp, hon känner mig och vet att jag kan ha lite svårt att be om hjälp ibland :o

Förutom att jag blev så glad och tacksam att hon helt självklart släppte allting hemma för att hjälp mig hade hon också med sig en liten present. Armbandet har jag burit sedan den dagen, mitt lyckoarmband.

Det är många som har frågat mig vart man kan köpa dessa armband och på bilden ser ni web shop adressen. Det är ett stöd till unga som får cancer. SÅ KÖP :)

Ps. För er info så ingår ju inte jag i "unga cancergruppen" längre....hrmmmm. Men jag stöttar Barncancerföreningen, Cancerföreningen, Unga Cancersjuka och nu också Bröstcancerföreningen (vill ju vara på säkra sidan :)

Happy!

Vilken respons jag har fått på min blogg! Helt galet! När livet bara rusar på är det så lätt att "glömma" bort alla underbara människor som faktiskt finns på denna jord. Gamla och nya vänner, personer som jag bara har mött som hastigast och de som jag aldrig träffat eller inte träffat än. :) 

Jag känner mig sporrad till max, vilket också innebär att jag fått galet mycket energi och "måste" bege SATS och skaka rumpa, vill inte bli alltför odräglig för omgivningen. :o

Tusen tack för att ni finns!

 

6 dagar kvar till operationen

Idag har jag haft "det sista" mötet med min kirurg innan operationen. Till en början, dvs när jag fick beskedet, i december, ville jag bara skjuta på operationen (sticka huvudet i sanden), men nu vill jag bara ha op. gjord, NU!

Vill kunna "checka av" op. och kunna ta nästa steg, gå vidare.

Jag kan ju tillägga att tålamod är inte riktigt min starka sida!

Cool

Ps. I just love sjukvården när man får dr privata mobil nr. Det är ordning och reda det ;)

Bra, men kanske inte som jag hade tänkt mig :o

Varit ute på en power walk och skyndade mig iväg till SATS. What! :o, ingen plats...tråkigt envis som jag är börjar jag att försöka förhandla mig till en plats, men det var 8 stycken före mig. Jag hade flera lösningar på hur vi kunde få plats...utnyttja hörnen, några på själva scenen etc. Men hon tyckte inte att någon av mina lösningar var bra. Då kom jag på varför jag inte lyckades...det var en "hon", jag hade säkert lyckats bättre om det var en "han". Gillar inte att förlora oavsett om det gäller Monopol eller miljonaffärer...hrmmm...Så för att inte bli alltför grinig ska jag döva min förlorade strid med den otroligt trista tjejen med semlor...Mums :)

Förvånad och glad!

Jag är ingen bloggare eller någon som är speciellt bra på att skriva. Jag gör det ändå, för min egen skull och också för att jag hoppas jag kan peppa någon annan i min sits. Jag har pratat med några nära och kära och velat att de ska gå in på min sida och tycka till. Såklart har jag fått positiv feedback, man väljer ju vilka man frågar. ;) När jag idag skulle kolla om de 5 personerna som jag tillfrågat har varit in på min sida blev jag väldigt förvånad. Över 300 personer har varit in på min blogg! Fast det kan såklart vara mina älskade som suttit och tokklickat för att jag ska bli glad. Hur som haver blev och är jag glad. :) Puss på er!

Jag lovar!

Att jag ska fortsätta träna hur sjuk jag än kommer att vara. Möjligt att det blir ett uppehåll som efter operationen och dagarna efter cellgiftbehandlingarna. Långpromenader som jag älskar kan jag alltid fortsätta med och spinning kanske byts ut till yoga. Men för att själen ska må bra måste jag hålla detta löftet. :)

Någon gång måste vara den första :)

Jag vill komma i form, jag vill stötta Bröstcancerföreningen och har lärt mig att man alltid ska tänka "Why not". Jag har aldrig sprungit något lopp. Detta kanske blir det första! :)

FUCK CANCER!

De samtal som jag har fått har varit dämpade och med gråten i halsen. Inte alls de glädjefyllda "Gott Nytt År" som man brukar få vid tolvslaget. Jag har passivt lyssnat och för i sluten av samtalen svara på frågor som "men hur är det med dig då? Hur mår du? Hur ser du på 2014?"

Visst kan jag erkänna att jag har haft svarta dagar under december månad och det kommer bli många fler. Men jag känner att jag ska gå igenom detta "projektet" och jag ska göra det riktigt bra denna gången, på alla sätt och vis!

FUCK CANCER!

Vem är jag?

Jag kommer ihåg när jag var 18 år, gick på stan och någon som tisslade och tasslade bakom min rygg. Jag kommer från en litet samhälle i Norrland, så när jag säger stan är det gågatan hemma i Sollefteå jag pratar om :) Jag frågade min dåvarande pojkvän vad de sa (dålig hörsel redan då. :o ) Han ville inte berätta men envis som jag är fick jag såklart veta..."jo hrmmm...de sa att jag/min dåvarande pojkvän hade gängat sig med "Cancer Anna". Jag har aldrig haft ett smeknamn trots att jag så gärna alltid ville ha det när jag var liten (konstigt nog :) så klingade "CancerAnna" illa och det har suttit kvar hos mig på gott och ont.

När jag var 15 år fick jag en elakartad cancer som heter Synovialt Sarkom. En mycket ovanlig cancer då endast 1-3 personer drabbades per år. Jag var mitt uppe i livet (som jag upplevde det, 15 år = vuxen...helt galet såhär när man ser tillbaka, :) jag hade pojkvän, underbara vänner och bara hade kul, livet var en fest...det var verkligen så...det enda jag och min bästa tjejkompis hade i huvudet var vad som skulle hända nästkommande helg. Så fick jag cancer! Och cancer var lika med död...det var det enda jag hade hört talas om. Allt gick i rasande fart med provtagningar, operationer och cellgiftbehandlingarna skulle påbörjas. Vi fick reda på att biverkningar kunde finnas men de behöver inte bli så allvarliga/jobbiga, man kunde tappa håret och må lite illa men det behöver inte alls bli så. Kändes tryggt och bra.. "Go for it"!

Sedan kom chocken och året blev ett Helvete. Håret, jag menar då allt hår föll av efter första behandlingen (för er som inte varit utan hår kan jag säga att man fryser konstant), jag kräktes så de fick söva ner mig 3-5 dagar i månaden för att kroppen skulle ha någon chans att klara av behandlingarna, jag tappade naglarna, slemhinnorna...i takt med att kilona rasade så tappade jag mig själv, mitt driv, min energi och min livslust. Det gick men det var en fruktansvärd resa på många sätt och vis. Jag önskar ingen 15-åring att gå igenom det jag gjorde.

Livet tog fart igen och jag började leva, levde nog mer än innan cancern. På något vis så får man mer bråttom att leva (hur konstigt det än låter)...man vet ju aldrig när det/livet tar slut!

Sedan kände jag att något inte var som det skulle vara och under ett års tid ignorerade jag signalerna...jag var en klassisk Struts. Jag stod min läkare nära vilket är ganska naturligt när man ofta hänger på kliniken, det blir det ens andra hem :) Minns en dag när jag pratade med min läkare, Yngve (som var världens bästa för mig)..."jo du...hrmmm...det kanske är något som jag vill prata om ändå...."

Så var karusellen igång igen, 17 år och återfall! Denna gång blev det många operationer och strålning. Strålningen var som en västanfläkt mot cellgifterna så jag tyckte det var super. Det som var jobbigt denna gång var att min kropp förändrades, muskler, hud och fett togs bort och man tog dessa delar från magen. Detta resulterade i en ojämn, snedvriden mage med en navel som satt snett.

Jag pratade aldrig om att jag hade cancer, jag skämdes på något vis...Det var fult, äckligt och vissa i min omgivning likställde det med HIV/AIDS. Nu kan man ju börja undra över min ålder, och jag är i mina bästa år, dvs. 41 år :)...fast man skulle kunna tro av det jag skriver att jag skulle vara närmare 100 år. Jag vet inte om det är för att jag kommer från Norrland, eller ett litet samhälle eller om det faktiskt var så, dvs. så pass lite kunskap om cancer så man inte visste vad man skulle säga eller bete sig.

Hur som haver, åren rullade på och jag är ju envis som få, så jag var snabbt på banan igen: )

Jag blev en fena på att dölja åren då jag ej "varit verksam" i mitt CV och gömt foton som jag inte vill kännas vid. Lagt undan den "lådan" och plockar mycket sällan fram den.

Så för ett år sedan, 3 december för att vara exakt fick jag diagnosen Malignt Melanom och rycks från min trygga bubbla (min bubbla där jag tror att jag är odödlig...jag tror fortfarande inte att något kan drabba mig...och ja, det låter helknasigt...:) Så sista året har inneburit 11 operationer, vilka har gått bra och jag har senaste månaderna känt att jag har fått tillbaka gnistan.

Innan jul fick jag beskedet "Bröstcancer" av en oempatisk kall kirurg. Hela bröstet måste tas bort, vet ej spridning till lymfan, det vet man inte förrän under och efter operationen. Så fort ärren har läkt efter operationen så måste cellgiftbehandling påbörjas...Fjärde gången gillt!?

Så vem är jag? Ja just nu måste jag väl erkänna att "CancerAnna" är väl inte helt galet smeknamn på mig ;) År 2014 kommer bli ett kämpigt år, men jag kommer göra allt som det bara går att göra så det blir ett bra år. Kanske tatuera ögonbrynen och eyeliner (ni som förfäras över detta...de sitter inte längre än 2-4 år ;), prata öppet om min sjukdom (ska inte skämmas över cancern, jag har inte valt den, den har valt mig, kanske just för "den"/cancern vet att just jag fixar detta? ;) , kanske styrketräna mina mentala styrkor :o Vara open minded helt enkelt!

Det kommer att bli en jävlaranamma match, men tävlingsmänniska som jag är kommer jag gå vinnande även denna gång. Och starkare än någonsin! :)