Nya tag!

Vad ska man göra när man känner sig för trött för att träna eller överhuvudtaget röra på sig?

Jag tog mig förra veckan till den härliga "godisaffären", Amoena. Nya träningskläder innebär alltid ny energi och glädje och ett första steg till att komma igång.

Jag är kräsen som få och med x antal extra kg på kroppen (hrmmm...kortison kg) så har jag blivit extra kritisk, ja till det mesta kläderna faktiskt.

Så ett besök hos Amoena gjorde faktiskt att jag blev återigen sugen på att komma igång att röra på mig! Som tidigare besök var det en underbar känsla att få komma till butiken, man blir fantastiskt härligt bemött och servicen är på topp. Det är som när jag provade brudklänningar (för måånga måånga år sedan), jag kände mig exklusiv och blev behandlad som en prinsessa.

Håll i hatten för här ska ni få se kortisonfyllda Anna! Men ni får bara njuta av bilderna ett tag, för snart kommer det nya och utan kortison fylld kropp! :o ;)

Ps. Är rädd för att jag kommer få äta upp den sista meningen...Ds.

De fina träningskläderna finns på: http://www.amoena.se/

 

Detta är en helt ljuvlig sport-BH,
faktiskt den bästa jag har haft.
Sitter som guten, håller alla delar
på plats.

Ps. Vem hade kunnat
ana är det gömmer sig en bröst-
protes i denna BH! :)
Måste dock tilläga att denna hade
jag velat ha med eller utan
protes! Ds.




 

Jag är ju inte så modig så jag tränar
och visar mig i endast sport-BH,
utan då fyndade jag en passande topp
till de nya träningsbyxorna!
Här är jag slut efter ha sprungit med
min stora tjej. Hon höll på att
fullkomligt ta livet av mig. ;)
 

 

Såklart hittade jag ett par
snygga träningsbyxort
som passade fabulous! :)



















 

En rejäl spark i baken!

Hade det inte varit för min kära syster så vette sjutton om jag skulle ha vågat mig på en löparrunda!?!

Igår hade jag en vilodag och kände mig hyfsat ok i morse. Biverkningarna har börjat passera och jag börjar känna igen mig själv igen. :)

5 km löpning, ja med handen på hjärtat... vääldigt långsam löpning. Dock inga gå-pauser!

 

 

Sjukt stolt över att jag lyckades springa 5 km.
Tack älskade syster för din coaching,
det hade aldrig gått utan dig!

Efter 5 km löpning fick vi lov att gå
ytterligare 5 km för att
komma hem igen. Typiskt!
Galet trött!

 

 

 
 
 
 
 
 
 



Jag har varit i Helvetet och vänt

Det var en helt overklig underbar känsla när jag gick ifrån Onkologens behandlingsrum i fredags.

Det var den absolut sista gången jag bröts ned av dessa avskyvärda hemska gifterna. Jag kommer inte ligga i någon av deras patient sängar mer, inte få cellgift i poth-a-cathen, inte behöva glufsa salta pinnar och kex för att mota Olle (=illamåendet) i grind...Sista cellgiftbehandlingen är verkligen avklarad!

När jag kom hem från sjukhuset skålade vi i bubbel (viktigt moment att göra innan biverkningarna skulle hinna kicka in ;) och jag kände en stund av lugn och harmoni.

Sedan kom högtrycket, den stilla tryckande heta värmen och biverkningarna tog fart en efter en...Jag kan inte med ord beskriva hur sjuk jag har varit, vilka panikkänslor jag har haft, jag har haft svårt att andas, tappat känsel i fingrar och tår, värk, smärtor, slemhinnorna är helt förstörda och jag har tappat alla smaker...listan är lång men jag väljer att sätta punkt för dem just nu.

Jag bad min man, snälla, baxa upp mig på båten, jag måste ut, jag måste få luft, jag måste kunna andas!....

Så fort vi kom ut på havet la sig paniken...Jag kunde andas igen, jag fick luft!

Jag är lycklig, sista cellgiftbehandlingen är avklarad och Jag lever!

Bröstprotes

Vissa dagar går man och shoppar nya kläder och skor, andra dagar bröstproteser...

För ca 6 månaders sedan satt jag och min man i ett möte med en mycket proffsig och sympatisk sjuksköterska, vi hade precis fått reda på att jag hade diagnosen bröstcancer och att hela mitt bröst skulle opereras bort.

Vi satt inne på sjuksköterskans rum, chockade i en bubbla. Jag såg att hennes mun rörde på sig men orden nådde inte mig. Det var inte jag som satt där, det hela var så overkligt...

Jag minns hur jag ryckte till när jag plötsligt fick ett tygbröst i handen. Jag hörde att det var mig hon pratade med "Anna, första tiden efter operationen kommer du att kunna använda denna protes, den är mjuk och skön och skaver inte mot ärret..."

Jag visste inte vad jag skulle göra med bröstprotesen som jag hade fått i min hand...det började bubbla inombords...jag fick inte börja skratta! Hur pinsamt vore inte det?! Jag tänkte att jag måste fokusera på att inte fnissa, inte skratta, försöka att se allvarlig ut...Jag kramade om bröstprotesen snabbt och gav den till min man. Han tittade förvånat på mig och jag såg att han hade ingen aning om vad han skulle göra.

Jag är ledsen, kära Du, men jag visste inte vad jag skulle göra med tygbröstet...Det blev för mycket den dagen...

Nu, 6 månader senare, som faktiskt ibland känns som ett helt liv senare, har jag haft ett underbart möte just gällande bröstproteser. Jag var som ett barn i en godisbutik och skulle jag beskriva mötet med ett enda ord skulle det nog vara Glädje.

Jag kom till butiken, Amoena och togs emot av en helt underbar person. Jag kände direkt att detta skulle bli ett härligt möte! Hon hade bokat 1 timme men vårt möte blev snarare 1 1/2. Jag frossade i olika bröstproteser, bröstvårtor, bh och bikinis. Vi fnissade, skrattade och hann också med några av livets viktiga, allvarliga och stora frågor.

Tack vare denna underbara personen i butiken hittade jag såklart en perfekt bröstprotes, 2 bröstvårtor (jo, det är sant...fniss) nya bh:ar och bikini. Vi skildes med kramar och jag vill snart tillbaka till denna fantasiska butik.

När jag tittar i backspegeln önskar jag att jag hade kunnat säga till kvinnan som satt med tygbröstet i handen; "Allt kommer att bli bra, allt ordnar sig! Du kommer vara med om en jobbig resa men den är fantastisk på så många sätt att du kommer inte vilja vara utan denna erfarenheten"

Godisbutiken webbadress: http://www.amoena.se/

I drömmarnas värld, där allt är tillåtet...

Jag vaknade motvilligt upp i morse...jag ville vara kvar i drömmarnas värld...Jag kände mig så harmonisk utan att egentligen veta varför...

Jag låg kvar en stund i sängen, rörde försiktigt på kroppen, en kroppsdel i taget, jag fegade lite och började med de kroppsdelar som jag faktiskt trodde att jag inte skulle ha ont i...hoppades på att inte känna illamående...och till sist vågade jag grimasera lite med ansiktet och munnen...

F**k slemhinnor!...det är Dag 7 nu!...Kom igen!...Nu kan det väl ändå dags att börja vända! Jag har levt på glass de senaste dygnen...slemhinnorna är så illa tilltyglade...

Jag lät huvudet ligga kvar på kudden och försökte slappna av...ville hitta tillbaka till drömmen för att slippa känna smärta...Jag blev lättad när det sakta men säkert började susa förbi fragment från drömmen...

I drömmarnas värld såg mig själv, lycklig, glad, sprudlande...Jag var ensam...ensam springandes mot något...Jag blev så harmonisk när jag såg mig själv...Jag hade blont halvlångt lockigt hår...blev lite full i skratt när jag insåg att jag inte ens i drömmen hade tjockt böljande hår utan samma hårkvalité som tidigare, dvs skandinavisk kvalité eller på norrländska...tunt och med få strån;)...men jag blev lycklig när jag såg mig själv i det fina håret som yrde i sommarvinden...Jag var ljust klädd och kände mig fjäderlätt...inga läskiga kortisonkilon eller dökött...utan lätt som en ängel...jag har aldrig någonsin sprungit på det viset...Och jag kan lova att jag aldrig någonsin sett mig ens i närheten som en ängel;) :o ...

Vart var jag på väg?...vad hade jag för mål?...jag ville bara fram till slutstationen...måste komma ihåg vart jag var på väg?...Helt plötsligt kändes det så viktigt för mig att veta...kan tyckas löjligt då det endast var en dröm...Men så var min morgon i alla fall...

Och då såg jag något glittra emot mig, jag fick lov att kisa för att kunna se...Jag fnissar till...Pinsamt, hur kan jag vara så glad för denna slutstation???...Jag kom inte till himlen, inte till andra sidan...såg inga änglar eller något paradis...Näpp...inget sådant...

Utan jag såg är en splirrans ny rosa scooter...Jag såg mig springandes lite snabbare och väl framme hoppade jag upp och var på väg...På något konstigt sätt oroar jag mig för mig själv...Det var ju så länge sedan jag körde en moppe!...hur ska detta gå?...HJÄLMEN!!! och solskyddsfaktor!!! (måste ju ha minst 50...)...försöker jag ropa till mig själv...Men jag har redan åkt och såg bara något ljust flygit hår och en massa grus som vimlade omkring...

Moppen förvandlades till en snabb motorcykel och jag körde snabbare och snabbare...

Man kan såklart tyda denna drömmen på många olika sätt. Jag blir dock galet fnissig över när jag tänker på hur...JAG!...äventyrliga, ostrukturerade, spontanta, sprudlande, obekymrade, lev idag imorgon är det försent/alltid ung i sinnet-JAG!...har förvandlats till en tant på plus 40...och när jag drömmer, när jag verkligen ha möjlighet att ta ut svängarna, göra allt förbjudet och pinsamt farligt och härligt...hrmmm...japp, då passar jag på att köra moppe utan hjälm och solskyddfaktor...

"Living on the edge!"

När kroppen inte vill längre!

Nu är det inte många biverkningar som jag inte kan checka av i de 2 biverkningsinformationsbroschyrerna som jag har fått (ps. ni vet skillnaderna på foldrar och broschyrer vá? En folder har ett uppslag och en broschyr...(just de jag har fått) har många många  uppslag...ja ja erkänner att offerkoftan hänger på axeln, ny behandling på fredag, fredag den 13:e... gulp...och min kropp är så galet trött och sliten)...Kan nu addera domningar, känselbortfall, ögonfransarna, brynen faller, naglarna mår inte bra, börjar bli "bubbliga" och denna eviga matthet och trötthet...Jag ser mig i spegeln och tycker att jag ser sjuk ut...och det gör mig ledsen...

Igår när vi åt middag så säger mina älsklingar att det var hår i maten!...Jag hade lagat middagen...men skrattande säger jag snabbt att "Jag är i alla fall helt oskyldig"...Alla undersöker skeptiskt sina tallrikar även jag. Hår i maten är bland det absolut läskigaste som finns! Tills vi kommer fram till att håret är ögonfransar...på något konstigt sätt (det är ju BARA ögonfransar!!!) hugger det till i hjärtat och jag vill veta hur många fransar det är...och alla letar ivrigt. 3 st...ok jag har alltså fortfarande några spindelben kvar...

Måste fokusera på rätt saker...Och när jag tänker efter så tror jag att man får önska sig något (och önskan faller såklart in) när en frans faller...så då har jag ju tre önskningar att ta i tur med idag;) 

Det Snygga Snacket!

När jag har mina bra dagar måste jag såklart passa på att göra sådant som ger mig energi. Sagt och gjort...jag fixade barnvakt och bjöd min man på date. Och inte vilken date som helst utan på en föreläsning av en av mina absoluta favoritretoriker, Eline Eksvärd. Min man hade nog hoppats på en mer romantisk date...gruffades det något om:o Gjorde kanske inte saken bättre att det var en galet varm kväll och vi skulle gå in i en mörk lokal som var stekhet...plus att min man var trött och hade inte hunnit äta ngt...och dessutom aldrig hört talas om denna "Elaine Eksvärd"...

Nu kan jag lova att Elaine fått ytterligare ett fan:) Vi satt båda tysta och mäkta imponerade av denna unga kvinnan och timmarna bara flög iväg. Jag funderade när jag tittade ut över den stora publiken...hur lyckas denna lilla unga kvinnan fånga ALLA, män som kvinnor, unga som gamla? Kan det vara hennes tunga bagage som gett henne denna ofattbara drivkraft och mod att ta ut svängarna? Hur kan man vara så personlig och ändå ha integritet och visa på sån styrka? Eller är det hennes personlighet som utstrålar styrka? Hur kan man vara så personlig men ändå inte privat? Vart går gränsen?...

Jag tror inte alla satt och funderade just på de frågor som etsat sig fast i mitt huvud utan faktiskt fick med sig mycket matnyttigt hem (mig inkluderat:).

Retorik handlar inte om konsten att tala utan konsten att få andra lyssna.

Jag sitter i förarsätet!

Fick såna härliga, värmande och stärkande kommentarer igår...Att jag tar min situation/sjukdom/behandlingar på ett sånt bra sätt...Att jag sitter i förarsätet!

Jag har inte tänkt på det sättet, men det kanske är så...Jag ser mig inte som ett offer som sitter passivt i baksätet, jag funderar inte bittert på hur detta kunde hända just MIG eller vad livet är orättvist.

Och det får mig att inse att detta är faktiskt första gången i min cancerkarriär som jag på allvar väljer att göra det bästa av min (cancer)situation!

Jag kan då och då halka in på tanken att jag önskar att jag skulle ha vetat det jag vet idag...när jag hade det så tufft med behandlingarna när jag var 15 och 17 år. Att jag hade kunnat tänka och göra annorlunda, inte passivt följa med och ha offerkoftan på mig. Men kommer på mig själv (som jag har lärt mig i mindfulness kursen) att jag måste vara förlåtande och accepterande. Och frågan är om det hade varit så kul att vara 15 men tänka som en tant på 40 år...:)

Så...Jag sitter där vid ratten och styr – rakt fram...och jag ser ljuset i tunneln. Snart är jag färdigbehandlad och kommer ut på andra sidan starkare än någonsin!

S.A.T.S levererar

Jag fick för en dag sedan ett fantastiskt härligt samtal från en PT från SATS. Hon hade läst min blogg och blivit berörd, tyckte att vi skulle ses för att de vill bjuda på PT-tid. Vi hade ett ganska långt samtal, jag ville såklart berätta att jag efter 4 cyto behandlingar är inte samma person som innan behandlingarna (och då var jag inte heller vältränad :o ). Men jag tycker det är otroligt viktigt att försöka att fortsätta träning/rörelse i den mån det går. Det pågår just nu en stor studie med just träning under cyto behandlingar. Utan att ha sett det resultatet så är min bestämda tro att om jag kan få in så mycket träning/rörelse under min behandlingstid så kommer jag att må bättre under själva behandlingstiden och att jag kommer snabbare "tillbaka". Cyto behandlingar bryter ner kroppen under ett halvår, så jag vet att det är en uppförsbacke att komma tillbaka...men den kanske inte blir fullt lika lång?!

PT-tränaren var en otroligt service minded och trevlig person. Hon ser detta som en win-win situation (pluggar till läkare)...och det var ju inte direkt som hon behövde övertala mig till "detta" direkt :)

Jag är bara sjukt tacksam! Sagt och gjort, första daten är bokad. Looking forward!

Det är väl bara att go with the flow :)

När man känner sig som mest ensam...

Det kan låta som en kort tid, 9 dagar i sängen. Men de dagarna efter cyto beh så blir det fasligt ensamt, men självvald ensamhet...för jag orkar jag inte prata, kan inte fokusera på att läsa en bok, orkar inte svara på sms, orkar knappt svara på tilltal. Och faktiskt är det rätt stressande när mina nära och kära frågar varannan timme...lite hurtigt..."hur mår du nu då?"...Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde säga..."jo tack, nu känns det lite bättre" fast det egentligen har blivit sämre och sämre efter dag 4.

Men jag vet inte om det är tur (för jag vet inte hur alla ni runtomkring mig kan hålla mitt behandlingsschema i huvudet, när jag knappt kan det :o) men återigen har jag blivit så bortskämd över blommor och presenter som har skickats till mig efter sista cyto behandlingen. Och det hjälper mig att få kraft och få tillbaka min "Jävlar anamma" instinkt. Det måste till mer för att sänka mig, så är det bara ;)



Fick en stor ljuvlig bukett av jobbet, den var så vacker och rosa
(min favorit färg, de känner mig;)
 

Så tacksam över de vackra blommorna, men ff a är jag lycklig över att ni/jobbet envist håller mig på rätt spår. Snart är detta över och I´m back! :)

Fjärilens vingar - del 2

Jag är fortfarande förundrad, förbluffad och positivt överaskad över att det finns människor som #Juliana Wiklund. En person som arbetar konstant, resor massor, är super aktiv och samtidigt är mamma...men när telefonen ringer och det är en cancersjuk i andra änden så lägger hon allt åt sidan och lyssnar på ens historia...Juliana behöver verkligen inte ta några kurser i att vara lyhörd och att aktivt lyssna (det är svårare än vad man tror). Jag har dessvärre upptäckt på äldre dagar att jag behöver nog träna lite mer på det :o

 

Juliana Wiklund har blivit min hjältinna, trodde inte att det fanns så många ute i världen som ger utan att vilja ha något tillbaka. Hon ger till dem som har det tufft i livet. Hon har givit oss ofantligt mycket glädje och positiv energi. Tack Fina Juliana!

 



Som om inte all tid med massor av lek, bus och kärlek, fotografering, alla gratis foton som hon har givit oss så fick vi också en underbar present i veckan...Ja vi är så lyckliga över att vi fick delta i projketet "Kärlekens vingar". Faktiskt när jag mådde som sämst efter min cyto beh. .Den hade nog inte kunna komma vid bättre tidpunkt.

 

Dessvärre höll jag på att ge DHL ombudet en smärre hjärtinfarkt...Det ringde på dörren och ingen var hemma...jag tog sats och tänkte att jag klarar nog att öppna...många signaler hann gå fram innan jag öppnade...i pyjamas, lätt framåtböjd och med blåvitgrön nyans i ansiktet...Han kom av sig och tog några steg bakåt. Jag vill så gärna "rädda" de som kommer av sig när de träffar mig (vet inte varför), men jag var inte så talkative utan sa bara..."jag ligger hemma och är sjuk, inget smittsamt..."och försöker mig på ett leende.

 

Jag fick det underbara paketet och nu har jag fått lov att lägga undan fotoboken så jag inte bläddrar sönder den :)

 

Söker ni någon gång en fotograf så jag vem jag kan tipsa om i alla fall. Juliana is one of a kind :)

 

 

 

 

 

http://www.morethanwords.se/

 

Belöningar är ett måste!

Om det inte vore för de härliga belöningarna som jag får efter mina behandlingar, vet jag inte hur jag skulle palla med "dessa" faktiskt;)

Jag har blivit stammis på Danderyds sjukhus blomsterbutik där de även har lite fina märkeskläder. De kommer t.o.m ihåg vad jag köpte vid förra behandlingen :o 

Försökte mig på att få cancer rabatt...jag blev inte helt nöjd...men vi möttes ändå halvvägs;) Så de har inte förlorat mig som kund :)

Se nedan, mina senaste rosa erövringar:)

Kaxiga jag innan biverkningarna
slog till :)

En topp till beachen:)

Taa-Daa!
Toppen funkar ju fin fint till
min cowboy hatt också;)

Behandling nr 4 avklarad!

Idag är jag inte kaxig, men jag har i alla fall kommit ur sängen :) Min älskade mamma drog upp mig ur sängen och ut på snigelpromenad med många stopp för vila på parkbänkar...as usual...två gamla tanter på prommis ;)

Det är tufft att må illa i det varma vädret...jag är nog den enda i Sveriges avlånga land som just nu önskar kyligare klimat och gärna med inslag av spöregn :)

...Men jag måste ändå bekänna...när man sitter på en parkbänk i skuggan är det fantastiskt vackert...det är inte mycket som slår en svensk fin sommardag ändå:)

 

Foto på mig under behandling nummer 4 - kaxig som få;)

Nya cyto behandlingar innebär bland annat nya GUCCI tofflor
som förhoppningsvis ska hjälpa till att hålla naglarna på plats :)

 

 

Nu har jag äntligen en helt underbart gossig sov mössa!

Tusen tack för alla bra och värdefulla tips gällande sov mössor, de har varit guld värda :)

Nu hann jag mig aldrig iväg att fixa en sådan själv utan fick en i present!...Present igen?!...Ja, jag vet... Jag är så bortskämd så det är pinsamt :o .... Trots att jag blir generad över alla fina presenter jag får så blir jag toklycklig och varm i hjärtat...och söv mössan är helt enkelt underbar, den är så gossig i perfekt material och lagom tjock/tunn...Ja, den är helt enkelt helt underbar..:)
I love it!

Det värsta är att jag vill ha den på mig dygnet runt för den är så skön...men min kära man blir tokig på mig...man ska minsann inte ha på sig mössa inomhus! ;)

STORT TACK!

Invigning

Ja, när det gäller invigningar och andra jippon är ju inte JAG sen att tacka nej;)

...Men att jag just kom iväg på denna invigning, SATS nya träningscentra, kan jag enbart tacka min fabulous och vältränade träningskompis för :) Denna invigning innebar liksom inget intag av bubbel utan bara vatten, proteindrycker, (blod) svett och tårar;)

Möttes i entrén av otroligt trevliga och rara tjejerna och killarna som jobbar på centrat...och många fina ballonger (jag är barnsligt förtjust i ballonger...tycker att det hör till en invigning...ja, eller närsom faktiskt;) I lokalen var det såklart exhibitions med alla de olika slag av drycker, smoothies, nyttiga bars, frukt och t.o.m ett bås med 2 st DJ:s.

Super nice!...Och jag blev riktigt peppad till att prova lite nya pass...

Nedan...Jag är tokredo för dagens första utmaning - Indoor Walking!

Detta blir ju a piece of cake!... Är det någon som ofta och gärna går på promenader så är det ju JAG! Kan  ju inte vara jobbigare inomhus än ute i friska luften...

But OMG!...Spinning är ingenting i jämförelse. Här snackar vi blodsmak i munnen...yr i huvudet...kallsvettig och lätt illamående (kollade tom in vart närmaste papperskorg fanns:o...).

Jag överlevde i alla fall och staplade iväg till andra passet...Pilates boll...

Oki, fixar väl detta passet också:)

Blev fnissig där vi satt ett gäng tanter guppandes upp och ner på bollarna...Fnisset stockades sig snabbt i halsen... jag fick kämpa som en galning för att hålla mig kvar på den nedrans bollen...Hade de oljat in just min boll...var detta något practical joke...fy vad taskigt? :o

Det är bara att se sanningen i vitögat...jag är sjukt otränad! :o

...På stapplande ben tar jag mig ut ur lokalen...häver i mig ett smakprov av någon dryck (som utlovar massor med energi efter ett pass) på vägen...stannar till i receptionen där jag frågade försiktigt, med huvudet på sned...kanske man kunde få en ny fin träningsväska...;)

...Vet inte om det är den härligt rosa väskan, energi drycken eller passen...men känner mig väldans nöjd över gårdagens insats :)...

Look Good Feel Better!

...Det finns några fler än bara jag som tycker att utseendet är viktigt för ens välbefinnande:) 
 
Hur sjuk man än är...så orkar man släpa sig in i duschen och ta på sig lite mascara så gör det underverk, man blir PIGGARE...Och man blir såklart gladare av att möte sig själv i spegeln :)!
 
Vet att långt ifrån alla håller med mig...När man har en livshotande sjukdom...Hur kan det vara så viktigt om man har make-up eller inte...Så ytligt och trivialt.
 
Men jag erkänner, that´s me!
 
Förmodligen kommer jag leva tills jag är 95, min kropp envisas ju med fightas oberoende av vilka sjudomar som dyker upp :o ...Jag kommer bli en sån där tant som ligger på ålderdomshemmet (ser framför mig något tjusigt ställe med havsutsikt, gärna Rivieran), med ett glas bubbel i handen, hårrullarna i håret (personalen är super trötta på mig...jag vill ju såklart ha håret snyggt och fräscht varje dag :o), med rosa glittrande läppar och knallrosa naglar, kanske med en gnutta för mycket av den goda parfymen...Och jag går "on and on" med att "jag borde nog gå ner lite i vikt och göra något åt mina rynkor";)
 
Så jag tycker det är helt fantastiskt att fått möjligheten att delta på kursen "Look Good Feel Better" och att den finns överhuvudtaget! Denna kurs är till kvinnor som behandlas för cancer på Radiumhemmet (...jag kan lova att någon sån här kurs fanns det minsann inte för 25 år sedan :o ).
 
Jag var lite sen (kan ha hänt någon gång tidigare i mitt liv, är en obotlig tidsoptimist:) till kursen. Rusar in i konferensrummet där 16 st cancersjuka kvinnor sitter placerade i små grupper, jag möts av flera varma välkomnande leenden och får min plats i en grupp och slår mig ner...
 
Hinner knappt ta av mig jackan förrän jag blir ompysslad med fika och den info som jag missade inledningsvis. Varje grupp hade lyxen med att få en egen make-up artist...Jag är rädd för att jag hamnade i den bästa gruppen faktiskt...:o Vår make-up artist var galet engagerad, hjärtlig, varm, sympatisk och hade en enorm empati...och såklart en riktig snygging med en fabulous make-up :)
 
Nedan är några foton som jag tog under resans gång till mitt vackrare JAG:)
 
Steg 1. All make-up måste såklart bort! Får massor med tips och bra att tänka på!....
Tittar mig runt i konferensrummet och inser att här är det damer från högt till lågt...:o

 



Rengjord och klar!



 

Så går vi igenom hudvård, vad vi ska tänka på när vår hy förändras vid cyto beh. För det gör den!...Så vi smörjde och pratar i munnen på varandra. Jag hamnade i en sån härlig grupp. En "tjej" var i min ålder och hade lite koll på läget ;) och så var det två andra äldre damer som aldrig hade sminkat sig tidigare och de var bara helt underbara! Frågorna haglade, en fråga tyckte jag var lite extra charmig..."måste man verkligen använda smink?" frågar en av tanterna till make-up artisten"...Det var som sagt var en smink kurs vi då var på...Och hon frågade en make-up artist;) ...Ja, helt lovely...:)

 

Jag vet ju att grunden/basen är A och O men jag slarvar duktigt med det. När jag väl har lyckats få en liten gulaktig ton i ansiktet av brun-utan-sol...då vill jag ju liksom inte ta bort den med foundation och annat. Men här kunde det såklart inte slarvas utan alla skulle bli som ett oskrivet vitt  papper.
 
Sagt och gjort...Galet vit och platt blev jag, som ett vitt A4 papper...Och nedan ser ni...jag ser ut som jag lider av någon allvarlig sjukdom, typ cancer av något slag!;)

 

















När basen var gjord så avbröts själva make-up delen med sjalknytningar och tips och råd gällande typer av sjalar och färger som vi passar i. Man ska tydligen alltid ha en ljus sjal närmast ansiktet :o...men efter långa argumenteringar och diskussioner om varför detta inte stämmer... (mellan mig och den då som var utbildad i just detta) enades vi om att en riktigt knallrosa färg passade nog bäst till mig...:o
 
Ibland undrar jag varför jag envisas med att övertala folk att tycka det jag tycker...jag är ju inte alltid den som utbildad ...i vad nu ämnet kan vara...och vet faktiskt inte alltid bäst...otroligt men sant;)
 
Kommer osökt att tänka på när vi hade köpt vårt förra hus och jag tyckte vi skulle slå på stort och ha en inrednings stylist. Jag sa till min man att vi skulle vara lite wild and crazy, gå utanför ramarana och tänka nytt. Detta kan dock fortfarande komma upp på tal..."Vilken tur att vi anlitade och betalade dyrt för en stylist som du kunde lära ett och annat..."...Ja, ibland är det bra att ha en bestämd uppfattning, men kanske inte alltid;)
 
Rätt nöjd över "kanelbullen", nedan...som jag gjorde...alldeles själv :)

 

Ta Daa!

Resultat blev då detta!...(i min egen sjal)

Ps. Som ni ser är det ju mycket snyggare med en riktigt knallrosa sjal till min hy...än någon ljus sjal i någon pastellig färg...;)

 
 
 

Förutom att vi fick en grundlig personlig rådgivning i hudvård och make-up fick vi en galet stor goodie bag...se nedan :)

Detta var en helt ljuvligt lyxig och härlig eftermiddag som jag Tackar allra ödmjukaste för...Tusen Tack alla ni som gjort denna kursen möjlig!
 
 

FF

Jaha, nu har min älskade mamma åkt hem för denna gången. Hon tänkte att hon skulle åka hem igår, men jag mådde så risigt...Men idag tror jag att vi båda var trygga med ett avsked :)

Så nu har jag ingen som tjatar på mig att ta alla mediciner, dricka, äta, gå ut på promenad...Helt crazy, home alone :o ;) Vad hittar man då på?...Trots att detta är den dagen som jag inte borde ligga i pyjamas...och jag vet, att just idag skulle/borde/måste jag ta mig ur min lilla grotta...

Men jag har iaf kommit ur pyjamasen två gånger för att prova lite olika outfits till kommande bröllop. Och ja...vi kan ha lite olika intressen om vad som kan vara kul och inte;)

Det tåls att nämnas...jag kommer såklart inte låta mina bästisar, åksjukeband pryda mina handleder utan de kommer ersättas med stora glammiga smycken, jag kommer ha massor med smink (fast bara så det ser HELT naturligt ut, såklart :o ) och inför bröllopet kommer jag bada i brun utan sol så jag får bort smurffärgen/tonen. Nej, nu måste vilas lite så pyjamasen är på igen :o

Men vad tycks, lite busigare cowboy girl eller mer den sofistikerade looken? :)

Eller måste jag helt enkelt köpa något nytt? ;)

Cowboy Gilrl

Här jobbar jag med
att suga
in kortisonkinderna
och magen...phu...
Blev ju helt slut :o

Faktiska fördelar med cytostatika

Såklart finns det många fördelar med cyto beh, men när man är nere och harvar på botten efter cyto beh så är det ibland svårt att se fördelarna...Så nedan är en lista från högt till lågt, dag 6 efter min cytp beh., fortfarande illamående och skakig...men snart vänder det:)

Den första föredelen behöver jag kanske inte nämna...den är rätt självklar....

• Cyto tar bort elaka celler:)
• Jag vet, med säkerhet, att illamåendet klingar av efter en vecka. Annat var det när man var gravid, man hade ju ingen aning...skulle man må pyton i 12 veckor eller 9 månader :o
• Jag behöver inte plocka ögonbryn eller vaxa ben...En barnstjärt kan kännas stubbig i jämförelse;)
• Brazilian wax? - Kick my ass. Vill du ha det ordentligt gjort, kör en cyto beh! (bara vad jag tror efter reaserch bland nära vänner och bekanta;)
• Här behövs ingen botox! T.o.m mina skrattrynkor har jämnats ut :o För ett ögonblick trodde jag att det var de magiska ansiktskrämarna, som för en gång skull, verkat som reklamen utlovat;)...tills en cancer kompis tog ner mig på jorden "såg att du också har fått kortisonets underbara biverkningar...som jag saknar mina skrattrynkor...":o
• Blivit en mästare på att ta sprutor, så no worries om någon av oss behöver ta sprutor...I´ll fix!
• Har en enorm förståelse för hur viktiga detaljrika instruktioner för patienter är. Om man får hem ett gäng sprutor och aldrig varit i närheten av en spruta tidigare och det saknas några steg i instruktionen...kan det bli onödigt komplicerat.
• Fått uppleva den fantastiska vården på Danderyds sjukhus. Där finns inga dumma frågor eller jobbiga patienter...Äsch då, nu ljuger jag igen:o...Jag är en av dem jobbiga:o...Men alla dr och ssk har fenomenala tålamod och poker face som heter duga ;) 
• Om man ska jobba med att ta fram patient material så har jag ett tips eller två att dela med mig av, fast jag jobbar såklart inte gratis;)
• Man kommer automatiskt längst fram i kön när man har cancer :o
• Behövs inga större omskrivningar...Vad än det gäller...det räcker med att lägga huvudet på sned och fråga om man får dispens för man har cancer...(fast jag skulle såklart aldrig göra något sådant! :o)

Jag vet att jag skulle fokusera på fördelar...men jag måste bara nämna en neutral händelse som utspelades för en vecka sedan...Som ni har förstått så tappar man håret av cyto beh.:) Men man tappar inte håret överallt, inte än iaf...

...Jag och min man går på en snigel walk i hamnen (enda stället som det går att locka med honom på promenad..."Vi kan väl gå och kolla till båten"...det brukar funka;) Sagt och gjort, vi går i hamnen...Då han plötsligt utbrister "Men, du har ju mustasch!...Hrmmm...ja, det har jag alltid haft, min första pojkvän var galet besatt av den, svarar jag surt...Men, jag har aldrig någonsin sett den förut..." Och där kan man ju tycka att han kunde droppa ämnet...men icke... "Men det kanske är så att när allt annat har trillat bort så kanske "den" liksom kommer fram...Ja, för den syns ju tydligt..." Så istället för att vara brydd över att vara flintis undrade jag hur en kvinnlig vandrande mustach såg ut;)

Men jag ingick inte i äktenskapet pga de skräddarsydda komplimangerna...;) Måste bara berätta en underbar komplimang till...Första gången när jag var gravid i nionde månaden, stor som ett hus...klagade över att jag kände mig sååååååå tjock. Och ville såklart höra något sockersött (som typ alla fattar!:) som tex att jag bar vårt underbara barn och jag var inte ett dugg tjock (ja, det är ok att ljuga ibland!)...Då sa mitt hjärta..."Ja, men tänk positivt, du är ju inte så rynkig nu när du är svullen!" Ja, just den kvällen blev lite halv sval;)

Så det finns ju verkligen fördelar med allt, tom cyto beh.:)

En dag i tystnad

Och då menar jag verkligen, en dag i tystnad... 

I den 8 veckors mindfulnesskursen som jag går ingår en dag retreat, dvs i total tystnad. En helt ny och annorlunda erfarenhet...att inte få prata på en hel dag! Jag var osäker på om jag överhuvudtaget skulle ta mig dit då jag inte mår så bra fysiskt. Men jag hade pratat med ledaren innan och det var helt ok att gå ifrån, gå och lägga sig och vila...Fast jag tänkte att vila är väl det enda man gör en dag som detta :o ;)

Hur som haver gick dagen snabbt förbi...i tystnad...med olika meditationsövningar. Tom lunchen gick vi i en tyst samlad grupp till ett lunchställe, ingen pratade, vi åt under tystnad...i allt liv och myller runtomkring oss. Och det var ganska skönt att hitta stillheten i allt kaos...En tyst promenad tillbaka och man kände hur vinden bet tag i kinderna och vi fick tom snöflingor på nästipparna (maj månad :o)...för att sedan få en glimt av den varma solen och vi kunde gå längs vattnet tillbaka.

Jag har idag tagit ett personligt rekord i att vara tyst en hel dag, hittat stillhet och nästan lyckats fokusera bort illamåendet och skakningarna, åtminstone tidsvis:)

En dag i taget :)

Tacksamhet

Otrolig bukett som pryder vårt hem.
Kära svärmors blomkonto
 måste snart vara helt tomt.
Vi blir så bortskämda med alla dessa ljuvliga blommor:)

 

När jag mår som sämst, när hjärnan inte fungerar utan att allt är bara gegga...hoppas jag att alla förstår att jag inte är mig själv...Jag tappar namn, ord och tidvis är jag bara tokigt disträ. När min stora tjej försökte väcka mig igår..."Mamma, ska du inte komma upp...du har fått presenter och blommor..."... jag försökte verkligen att vakna till men jag hörde bara något i drömmarnas värld... Jag hoppas ni alla förstår, vet och känner hur tacksam jag blir av allt ni gör för mig och min familj, all peppning, fix med skjutsning och hämtning av våra tjejer, all stöttning...jag förundras varje dag hur ni orkar...

 

Vi måste vara världens tråkigaste familj just nu...fast ibland kanske det är tur att man kan leva på gamla meriter ;) :o

 

Fantastisk stor rosa härlig
rosbukett som lyser vardagsrummet och mig;):)
Bortskämd är bara förnamnet:)