Jag har precis avslutat ett samtal med en person som står mig nära...hon gråter och jag hör hennes förtvivlan, ledsamhet och snudd på bitterhet mot livet. Men jag vet inte vad jag ska säga, jag är inte ledsen, förtvivlad, bitter eller olycklig...jag är mest bara tom.
Jag fick positiva och mindre positiva nyheter idag på min date med min kära dr. Det positiva är att allt elakt är borta, nu är jag/min kropp redo för efterbehandling! :)
Det som är mindre positivt...ja, det är att det blir en cocktail, dvs en härlig mix av cytostatika (6 behandlingar), strålning (25 behandlingar), hormonbehandling (5 år). Min dr säger att han ser ingen annan väg att gå/inget annat alternativ, jag har mina barn och jag måste leva!
Jag tror att min dr hade förberett sig extra för att marknadsföra cocktailen för mig...under vårt första möte när cytostatika kom på tal avbröt jag honom och sa ljudligt och bestämt "NEJ TACK! Jag kan göra vad som helst, men ingen mer cytostatika behandling för mig!" Jag tror aldrig jag har sett någon så förvånad, ja, tom min man som var med mig såg också ganska förvånad över mitt snabba "Tack men NEJ TACK!"...Och då har han sett och varit med om mycket;)
Så idag flödade argumenten om varför han och teamet hade kommit fram till detta, bakgrund, forskning, framtiden etc etc. Jag kände att jag var inte intresserad, jag är inte kvar i det skedet/fasen utan min enda fråga var:
När kan vi starta behandlingen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar