Fantastisk?

Idag har jag varit och opererat bort två fläckar hos min kära och allra bästa hudläkare. Jag hoppas att det är några snälla fläckar denna gång och inte malignt melanom.

Jag möttes av min läkare och hon frågade genuint om hur jag mådde. Vi snick snackade lite och jag berättade ärligt att jag mådde/mår bra men kände/känner mig lite trött. Då utbrast hon "Du är helt fantastisk!"...jag blev paff och sa "Nej, jag är då rakt inte fantastisk" "Jo, Anna, du är helt fantastisk"

I mitt huvud utspelades en duell mellan oss..."Du är fantastisk, Nej, du är. Nej du är fantastisk. Nej du är mer fantastisk, nej, du är den mest fantastiska...etc" Och jag blir fnissig över mina barnsliga tankar.

I verkligheten var jag tyst. Funderade över varför jag får så fin och härlig feedback. Missförstå mig rätt, jag älskar att få det! Jag slickar glupskt i mig allt positivt och det gör mig verkligen glad, tacksam och positiv.

Men jag undrar vad är det egentligen som gör att jag är "bra och fantastiskt". Finns det några andra sätt att gå igenom detta på? Är vi inte ärliga mot varandra, låter jag mer positiv än jag egentligen är?, säger ni till mig det ni tror att jag vill höra?

Hur som helst är det nytt, annorlunda, spännande, skrämmande, härligt...ja massor av tankar och känslor som åker runt "i kroppen min" när jag får all positiv feedback.

Jag tror jag vet varför det känns så annorlunda...jag har inte fått så mkt positiv feedback för vem jag är, alltså som person, mina tankar, värdering och mina tröttsamma analyser över beteenden och handlanden (fniss fniss såklart har det hänt ngn enstaka gång för typ 100 år sedan att ngn kille har svamlat att jag "sååå schnyyyggg" framåt småtimmarna på ngn krog;) men allt som oftast har den positiva kritiken baserats på mina prestationer.

Så jag kanske är fantastisk ibland;) Men jag måste ju vara ärlig...och lite självinsikt har ju ingen dött av;)...Jag hade ju inte kunnat vara fantastisk om inte jag skulle ha alla fantastiska och härliga människor runt omkring mig:)