Jag kommer ihåg när jag var 18 år, gick på stan och någon som tisslade och tasslade bakom min rygg. Jag kommer från en litet samhälle i Norrland, så när jag säger stan är det gågatan hemma i Sollefteå jag pratar om :) Jag frågade min dåvarande pojkvän vad de sa (dålig hörsel redan då. :o ) Han ville inte berätta men envis som jag är fick jag såklart veta..."jo hrmmm...de sa att jag/min dåvarande pojkvän hade gängat sig med "Cancer Anna". Jag har aldrig haft ett smeknamn trots att jag så gärna alltid ville ha det när jag var liten (konstigt nog :) så klingade "CancerAnna" illa och det har suttit kvar hos mig på gott och ont.
När jag var 15 år fick jag en elakartad cancer som heter Synovialt Sarkom. En mycket ovanlig cancer då endast 1-3 personer drabbades per år. Jag var mitt uppe i livet (som jag upplevde det, 15 år = vuxen...helt galet såhär när man ser tillbaka, :) jag hade pojkvän, underbara vänner och bara hade kul, livet var en fest...det var verkligen så...det enda jag och min bästa tjejkompis hade i huvudet var vad som skulle hända nästkommande helg. Så fick jag cancer! Och cancer var lika med död...det var det enda jag hade hört talas om. Allt gick i rasande fart med provtagningar, operationer och cellgiftbehandlingarna skulle påbörjas. Vi fick reda på att biverkningar kunde finnas men de behöver inte bli så allvarliga/jobbiga, man kunde tappa håret och må lite illa men det behöver inte alls bli så. Kändes tryggt och bra.. "Go for it"!
Sedan kom chocken och året blev ett Helvete. Håret, jag menar då allt hår föll av efter första behandlingen (för er som inte varit utan hår kan jag säga att man fryser konstant), jag kräktes så de fick söva ner mig 3-5 dagar i månaden för att kroppen skulle ha någon chans att klara av behandlingarna, jag tappade naglarna, slemhinnorna...i takt med att kilona rasade så tappade jag mig själv, mitt driv, min energi och min livslust. Det gick men det var en fruktansvärd resa på många sätt och vis. Jag önskar ingen 15-åring att gå igenom det jag gjorde.
Livet tog fart igen och jag började leva, levde nog mer än innan cancern. På något vis så får man mer bråttom att leva (hur konstigt det än låter)...man vet ju aldrig när det/livet tar slut!
Sedan kände jag att något inte var som det skulle vara och under ett års tid ignorerade jag signalerna...jag var en klassisk Struts. Jag stod min läkare nära vilket är ganska naturligt när man ofta hänger på kliniken, det blir det ens andra hem :) Minns en dag när jag pratade med min läkare, Yngve (som var världens bästa för mig)..."jo du...hrmmm...det kanske är något som jag vill prata om ändå...."
Så var karusellen igång igen, 17 år och återfall! Denna gång blev det många operationer och strålning. Strålningen var som en västanfläkt mot cellgifterna så jag tyckte det var super. Det som var jobbigt denna gång var att min kropp förändrades, muskler, hud och fett togs bort och man tog dessa delar från magen. Detta resulterade i en ojämn, snedvriden mage med en navel som satt snett.
Jag pratade aldrig om att jag hade cancer, jag skämdes på något vis...Det var fult, äckligt och vissa i min omgivning likställde det med HIV/AIDS. Nu kan man ju börja undra över min ålder, och jag är i mina bästa år, dvs. 41 år :)...fast man skulle kunna tro av det jag skriver att jag skulle vara närmare 100 år. Jag vet inte om det är för att jag kommer från Norrland, eller ett litet samhälle eller om det faktiskt var så, dvs. så pass lite kunskap om cancer så man inte visste vad man skulle säga eller bete sig.
Hur som haver, åren rullade på och jag är ju envis som få, så jag var snabbt på banan igen: )
Jag blev en fena på att dölja åren då jag ej "varit verksam" i mitt CV och gömt foton som jag inte vill kännas vid. Lagt undan den "lådan" och plockar mycket sällan fram den.
Så för ett år sedan, 3 december för att vara exakt fick jag diagnosen Malignt Melanom och rycks från min trygga bubbla (min bubbla där jag tror att jag är odödlig...jag tror fortfarande inte att något kan drabba mig...och ja, det låter helknasigt...:) Så sista året har inneburit 11 operationer, vilka har gått bra och jag har senaste månaderna känt att jag har fått tillbaka gnistan.
Innan jul fick jag beskedet "Bröstcancer" av en oempatisk kall kirurg. Hela bröstet måste tas bort, vet ej spridning till lymfan, det vet man inte förrän under och efter operationen. Så fort ärren har läkt efter operationen så måste cellgiftbehandling påbörjas...Fjärde gången gillt!?
Så vem är jag? Ja just nu måste jag väl erkänna att "CancerAnna" är väl inte helt galet smeknamn på mig ;) År 2014 kommer bli ett kämpigt år, men jag kommer göra allt som det bara går att göra så det blir ett bra år. Kanske tatuera ögonbrynen och eyeliner (ni som förfäras över detta...de sitter inte längre än 2-4 år ;), prata öppet om min sjukdom (ska inte skämmas över cancern, jag har inte valt den, den har valt mig, kanske just för "den"/cancern vet att just jag fixar detta? ;) , kanske styrketräna mina mentala styrkor :o Vara open minded helt enkelt!
Det kommer att bli en jävlaranamma match, men tävlingsmänniska som jag är kommer jag gå vinnande även denna gång. Och starkare än någonsin! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar