Förhållningssätt till sina barn vid cancer

Hur ska man förhålla sig till sina barn när man får cancer?

...Så svårt att veta vad som är rätt! Hur ska man göra för att skydda det allra finaste man har? Man kan själv gå igenom vad som helst, men inget får ju hända sina barn...men när man blir sjuk så drabbar det ju också sina älskade ungar...

När jag fick beskedet "Bröstcancer" i december drogs mattan undan mina fötter...Efter beskedet skulle jag åka hem och vara "Mamma", barnen förväntade sig en "vanlig fredag" med fredagsmys som vi brukade/brukar ha...Min stora tjej (10 år) såg direkt att det var något som inte stod rätt till. Lilla tjejen (7 år) är lite i sin egen bubbla men även hon frågade om jag var ledsen...hade någon varit dum mot mig?...

Så jag tog mod till mig och kallade till ett "familjemöte". Berättade att jag hade fått cancer, vad det kommer att innebära (det jag visste då). Stora tjejen blev förtvivlad och jag såg ångesten välla fram, lilla tjejen frågade om jag skulle dö. Jag berättade att jag skulle inte dö av detta, men det kommer att bli en tuff tid, jag kommer behöva operera mig, förmodligen ta bort hela bröstet, sedan kommer jag att få behandling/behandlingar som är tuff/tuffa, illamående, tappa håret etc....jag hade tappat hennes uppmärksamhet redan efter "inte dö":)....Hon frågar om "vi hade något mer på agendan eller om det var ok om hon fick fortsätta spela "Mindcraft":).

Den helgen blev en annorlunda helg, tjejerna reagerade såklart olika och jag försökte bemöta dem på bästa sätt... Men när måndagen kom kände jag att jag måste få hjälp! Min stora tjej hade trillat ner i ett djupt svart hål och var otröstlig..pga av mig!...

Vändningen kom med fantastisk hjälp från BUP.  Och jag har fått många goda råd som jag tycker har fungerat galet bra (på väldigt kort tid)...och som jag alltid kommer att ha med mig, några av dessa är:

• Var ärlig och berätta vad som har hänt, våga säga ordet "cancer" trots att det är ett läskigt ord och många kopplar det till död. Barn hittar annars på sina egna sanningar, vilka är så mycket värre än den verkliga sanningen. 
• Var konkret och praktisk. Kommer det att påverka barnen och vardagen och i så fall hur.
• Tala enkelt och rakt, så att man pratar på samma nivå. 
• Öppenhet, har varit A och O :)

Jag tror att i min familj (alla familjer är såklart olika) har mitt/vårt förhållningssätt, tack vare BUP, gjort det möjligt att vara där vi är idag. Har man en dålig dag, orkar inte prata, är ledsen, glad, lycklig, fnissig, busig...vilket humör man nu är på...så är det OK!

Ps. Sedan vill jag tillägga att jag tror att det är super viktigt att man inte lägger sin oro, ångest och sina problem på barnen...Det får man prata med andra vuxna om :)