Leker doktor :o

Fick en fantastisk present av en nära vännina som väl vet hur jag brottas med illamåendet. Idag finns det fantastiska läkemedel mot illamåendet, "men ingen verkan utan biverkan" (som jag själv så käckt brukar säga om någon klagar över biverkningar....sorry...större förståelse för biverkningar nu). 

Baksidan av myntet, dvs biverkaningarna av preparaten mot illamåendet, innebär att man kan inte sitta still, hela kroppen skakar, det kryper i kroppen och det är omöjligt att sova. Nu är jag inne på sjätte dygnet utan sömn...det kanske inte låter så farligt...men jag börjar, på riktigt, tro att cancern är nog inte det stora problemet med mig utan det är nog mitt PSYKE! 

Så när denna present damp ner i brevlådan blev jag överlycklig. Så här ska lekas doktor, hästdoserna av cortisonet och primeranet etc ska dras ner på och det med RÅGE. 

Nu ska armband på! SÖMN - HERE I COME:)

Jag har valt med omsorg!

Jag har valt min älskade man min stor omsorg. Jag har noggrant valt mina fantastiska tjejer med omsorg, de är fantastiskt kloka och positiva, så att jag gång på gång förundras över hur jag lyckades få så underbara och perfekta barn (och galet snygga också:) (...bara det inte skedde ngt byte på BB jag jag måste sitta i rätten om 10 år :o )

Mina systrar är också utvalda med excellent noggrannhet, de finns för mig hela tiden, svarar i telefonen 24 h och ger mig 100 % uppmärksamhet så länge jag behöver och vill...trots det är mitt i middagsruschen och två hungriga barn tjoar i bakgrunden...eller klockan tre på morgonen när ångesten är outhärdlig och jag tacksamt tar emot närheten som sveper om mina skakande axlar som en lugnande, skyddande, gossig, stor, rosa pläd och som får mig att andas igen.

Jag har också valt min älskade föräldrar med stor omsorg, de som alltid finns i vått och torrt och på mina villkor, min stöttande och peppande släktingar, mina underbara härliga förstående (och galet snygga) vänner som envist peppar, stöttar, pushar...fastän jag inte orkar ge något tillbaka, mina galna kollegor som alltid får mig att skratta och på ett outgrundligt vis får mig att känna att jag är med i gänget fastän jag ligger hemma i sängen. Jag har även gjort noggranna val när det gäller alla bekanta och också obekanta som stöttande läser min blogg och hjälper mig nu i denna min kamp.

Jag är stolt och tacksam över mina val jag har gjort i livet. Hade jag haft en möjlighet att prioritera om, göra nya val...skulle de bli exakt de samma.

Cytostatika behandling? - kallar det hellre det rävgift :o

Kravlat mig upp ur sängen. Jag måste helt ärligt erkänna att trots att jag har kunnat sätta ord på hur dåligt jag vet att man kan må av cytostatika behandling så har ändå min kropp lyckats glömma. Vilket kanske är tur för jag kanske hade total vägrat detta :o

Det är så läskigt för jag känner inte igen min kropp, det är som jag har sett mig själv i någon dålig amerikansk knarkfilm där en jag har kommit in på rehab, ligger i forsterställning, skakar, kräks, svettas, fryser, huden är knallröd (vet inte om det beror på cellkriget inne i kroppen eller varför jag är så röd) och i vilket läge jag än ligger, sitter, står eller försöker gå i så skriker kroppen att det är fel, vill inte, orkar inte, ta bort cytostatikan, söv ner mig, gör något....snälla....

Tack Gode Gud för allt stöd vi har fått av alla nära och kära. Allt från skjutsning och hämtning av våra underbara tjejer, fina och peppande samtal, meddelande och mail. Tack mamma för att du finns och har pysslat om mig som jag vore som barn igen. Du har haft koll på att jag tagit alla mediciner var tredje timme, sett till att jag fått i mig vätska och förda, bytt mina sängkläder och baddat min panna. Tagit hand om våra barn och hemmet så att min älskade man kan sköta sitt jobb. Jag är evigt tacksam för att vi har såna fina människor omkring oss.

Jag är 41 år, kommer jag någonsin bli vuxen? Eller, har jag blivit vuxen som äntligen vågar ta emot hjälp och rent av be om hjälp?

Sen jag kom hem från sjukhuset har jag faktiskt mest sovit mig igenom hela onsdagen, torsdagen, vaknade till igår men lyckades ändå inte ta mig ur sängen. Idag är första dagen som jag tog mig upp, lyckades knyta på mig springskorna och fick lite luft. Det var helt underbart!

Trots att jag inte är världens kaxigaste just idag så känner jag mig ändå stark! Stark för att det är så många som delar min resa. När jag kom hem från cytostatika behandlingen hade min tjejer gjort efterätt (var väl i och för sig inte jätte sugen men det gick ner ngn tugga iaf;) Temat kunde ju inte bli bättre :)

 

 

 

Döm av min förvåning när denna helt

underbara broderade tavlan damp ner i

min brevlåda igår. Från helt oväntat håll,

så personlig och temat kunde

ju inte vara mer slående :).

"Fuck cancer" och med den lilla djävulen vid sidan av.

I JUST LOVE IT!

Denna fantastiska tavlan pryder numer en hederplats hemma hos oss!

 

 

 

 

 

 

 

Första cytostatika behandlingen är avklarad - nu är det endast 5 kvar :)

Älskade Cytot :o

Efter en sömnlös natt var det bara att ta tjuren vid hornen och gå in i boxningsringen. Lite mörbultad efter gårdagens inoperation av en porth-a-cath. Men dock redo!

Jag hade väntat mig en knock out direkt, baserat på mina tidigare erfarenheter. Men det kanske lönar det sig att jag har jobbat och jobbar med det mentala...Min kropp trodde nämligen att jag fick cellgift i natt! Jag pratade mitt huvud tillrätta och jag fick behålla maten. Jag mår bra...jag mår bra...jag mår bra...etc.

Så cytot lyckades inte idag med någon knock- out, inte ens en rak höger, den ska ju vara snabb och exklusiv och komma vanligtvis efter en direkt vänster...som jag heller aldrig fick :o

Jag ska in vara för mallig, för jag ligger nedbäddad i pyjamas och känner mig överkörd av ett tåg. Dricker egengjort ingefära te som ska vara susen mot illamående. Jag har ju en förkärlek till läkemedel och de 10 olika preparaten mot illamående kan ju hjälpa till lite också ;)

Fick en härlig fråga...Snälla, kan du inte ta en Selfie...Sagt och gjort!

Här ligger jag nedbäddad i sjukhussängen, galet trött och stressad...och ser de dyra dropparna som sakta men säkert går in i min oförstörda kropp ;)

Första ronden är avklarad!

Imorgon blir det en händelserik dag!

Känner mig lite nervös inför morgondagen. Idag ringde de från kirurgmottagningen och de ville att jag skulle komma in redan imorgon för att operera in en porth-a-cath. Jag är så van att man får en kallelse och sedan har man någon dag på att förbereda sig på...Men inte denna gång.

Så imorgon bitti blir det operation, eftermiddagen ska spenderas på onkologi mottagningen för att få all information om cytostatika behandlingen.

Och imorgon kväll börjar jag på mindfulness kursen.

Så det blir kanske en lite nervös start på dagen men den kanske avslutas på det allra bästa viset :)

Fantastisk?

Idag har jag varit och opererat bort två fläckar hos min kära och allra bästa hudläkare. Jag hoppas att det är några snälla fläckar denna gång och inte malignt melanom.

Jag möttes av min läkare och hon frågade genuint om hur jag mådde. Vi snick snackade lite och jag berättade ärligt att jag mådde/mår bra men kände/känner mig lite trött. Då utbrast hon "Du är helt fantastisk!"...jag blev paff och sa "Nej, jag är då rakt inte fantastisk" "Jo, Anna, du är helt fantastisk"

I mitt huvud utspelades en duell mellan oss..."Du är fantastisk, Nej, du är. Nej du är fantastisk. Nej du är mer fantastisk, nej, du är den mest fantastiska...etc" Och jag blir fnissig över mina barnsliga tankar.

I verkligheten var jag tyst. Funderade över varför jag får så fin och härlig feedback. Missförstå mig rätt, jag älskar att få det! Jag slickar glupskt i mig allt positivt och det gör mig verkligen glad, tacksam och positiv.

Men jag undrar vad är det egentligen som gör att jag är "bra och fantastiskt". Finns det några andra sätt att gå igenom detta på? Är vi inte ärliga mot varandra, låter jag mer positiv än jag egentligen är?, säger ni till mig det ni tror att jag vill höra?

Hur som helst är det nytt, annorlunda, spännande, skrämmande, härligt...ja massor av tankar och känslor som åker runt "i kroppen min" när jag får all positiv feedback.

Jag tror jag vet varför det känns så annorlunda...jag har inte fått så mkt positiv feedback för vem jag är, alltså som person, mina tankar, värdering och mina tröttsamma analyser över beteenden och handlanden (fniss fniss såklart har det hänt ngn enstaka gång för typ 100 år sedan att ngn kille har svamlat att jag "sååå schnyyyggg" framåt småtimmarna på ngn krog;) men allt som oftast har den positiva kritiken baserats på mina prestationer.

Så jag kanske är fantastisk ibland;) Men jag måste ju vara ärlig...och lite självinsikt har ju ingen dött av;)...Jag hade ju inte kunnat vara fantastisk om inte jag skulle ha alla fantastiska och härliga människor runt omkring mig:)

Förberedelsefasen!

Jag är i förberedelsefasen - liknande väntabarn fasen.

Då ville jag boa och förbereda mig på alla möjliga sätt och vis, bada i information, nätverka med alla som var i samma fas och skaffa nya vänner (inklusionskriterium var såklart att vara havande;)

Denna gång är det inte fullt så trevliga förberedelser men dock nödvändiga för mig...det är alltså inga bebbar som Storken ska komma med ;)

Checklista är lång och jag har börjat bocka av några saker som tex:

• Träffat min underbara Gyn dr. Viktigt att vara förberedd på att komma in i klimakteriet.
• Träffat min allra bästa Hud dr. Måste dessvärre hinna op bort två fläckar (vilket ska göras imorgon, dvs innan cytostatika beh påbörjas).
• Peruk - check!
• Träningsmössa - check!
• Lösögonfransar - check!
• Nya sneakers - check! Det är ju ett måste då jag vill vara "hemma snygg" också (går inte i högklackat hemma) ;)
• Träffat Sjukgymnasten - vart står jag i träningen, hur går jag vidare? Fick mkt bra feedback - jag har tränat bra, men nu höjs ribban! Träningen är superviktig under cytostatika behandlingen!
• Kollat upp vad jag kan få för hjälp av landstinget som tex sjukresor etc
• Haft möte med Försäkringskassan, vad gäller när man är sjuk (har inte mkt erfarenhet av det, trots allt:) ).
• Inhandlat näring till mina fransar och bryn (ska göra allt för att kunna ha dessa kvar). Så ett speciellt medel till dag och ett till natten.
• Hittat närig som jag kan ha till naglarna, för att förhoppningsvis få ha naglarna kvar!
• Kollat upp de medicinska behandlingarna som finns för illamående, klimakteriet och håravfall
• Kollat alt. behandlingar för illamående, klimakteriet och håravfall
• Träffat Bröstcancerföreningen för att få info om vad de kan erbjuda
• Ny EGEN dator (ingen för kidsen) som jag kan ha i sängen v.b och avnjuta filmer och fått tips på nya härliga serier :)
• Gått med i två nätverk
• Fått nya härliga vänner som är ett jätte stöd :)

Ja, nu känner jag mig redo, eller så redo som man kan bli:)

Bring it (cytostatika) on!





Nouriche är den nya godkända formula för fransnäring,
vilken då ska tas till natten.

Denna mascara ska användas
till dagen och ger omedelbar
 fransvolym x2.
Ger kraftigt böjda,
tjocka och långa fransar.
Vem vill inte ha det? ;)

My new look!

Jag fick tipset av min nya, galet snygga, härliga väninna att gå till Carl M lund på Storgatan 11 för att skaffa peruk.

Sagt och gjort. Jag gick dit! Fick ett fantastiskt fint bemötande och under 1 h tid provade jag massor med olika peruker och stilar;) Dessvärre är min guldrödblonda färg lite unik (varför har jag inte varit tacksam över den innan?:o...hrmmm...den är ju supersnygg ;)...) det var omöjligt att hitta just den färgen. När jag väl hittade en snygg frisyr så satt själva mössan illa...etc...som ni förstår var jag ingen lätt kund :o

Det slutade med peruken nedan och jag hoppas jag kommer att trivas i den:)

Så detta är mitt nya jag! Volia!

 

 

 

Känner bara en tomhetskänsla...

Jag har precis avslutat ett samtal med en person som står mig nära...hon gråter och jag hör hennes förtvivlan, ledsamhet och snudd på bitterhet mot livet. Men jag vet inte vad jag ska säga, jag är inte ledsen, förtvivlad, bitter eller olycklig...jag är mest bara tom. 

Jag fick positiva och mindre positiva nyheter idag på min date med min kära dr. Det positiva är att allt elakt är borta, nu är jag/min kropp redo för efterbehandling! :)

Det som är mindre positivt...ja, det är att det blir en cocktail, dvs en härlig mix av cytostatika (6 behandlingar), strålning (25 behandlingar), hormonbehandling (5 år). Min dr säger att han ser ingen annan väg att gå/inget annat alternativ, jag har mina barn och jag måste leva!

Jag tror att min dr hade förberett sig extra för att marknadsföra cocktailen för mig...under vårt första möte när cytostatika kom på tal avbröt jag honom och sa ljudligt och bestämt "NEJ TACK! Jag kan göra vad som helst, men ingen mer cytostatika behandling för mig!" Jag tror aldrig jag har sett någon så förvånad, ja, tom min man som var med mig såg också ganska förvånad över mitt snabba "Tack men NEJ TACK!"...Och då har han sett och varit med om mycket;)

Så idag flödade argumenten om varför han och teamet hade kommit fram till detta, bakgrund, forskning, framtiden etc etc. Jag kände att jag var inte intresserad, jag är inte kvar i det skedet/fasen utan min enda fråga var:

När kan vi starta behandlingen?

Mindfulness

Tro det eller ej men nu har jag anmält mig till en Mindfulnesskurs :o

Det som jag tidigare har tyckt verka ta en massa tid för en mycket tveksam outcome (bara sitta och inte göra någonting :o ) och kanske lite för mycket hokus pokus för min smak har jag nu anmält mig till ;)

Under en "prova på kväll - mindfulness" fick jag lära mig mycket och framförallt...de kunde ta mina konstiga och knäppa frågor som "hur länge måste man sitta och blunda?", "ska man alltså ägna 3 h åt att slappna av per kurstillfälle?!", "innebär kursen en heldag också...ska man sitta en hel dag och inte göra något alls?!", "hur lång tid om dagen måste man göra detta för att uppnå resultat?"...ja ni förstår mina frågor och funderingar ;)

Mindfulnessgruppen sålde in konceptet och det verkar inte helt fel att bl a få följande tecken och symtom:

• En oförklarlig känsla av balans även vid motgångar
• En brist på förmågan att oroa sig
• En ökad tendens att låta att låta saker hända utan sömnlösa nätter och utan grubbleri
• Återkommande anfall av uppskattning
• Regelbundna anfall av leende och uttryck av glädje
• En omisskännlig förmåga att njuta av livet av varje tillfälle

Ja, nu är jag anmäld och ser fram emot denna kurs med stor nyfikenhet :)

Det är ingen hemlighet...

...att jag älskar vita blommor och vita tulpaner är helt ljuvligt vackra och en av mina favoritblommor...

Jag blev så överraskad när jag fick blommogram idag...undrade vem som har skickat blommor till mig nu? :o Har jag missat något, är det någon speciell dag? Blev väldigt förvånad...

Från december och fram till alla hjärtans dag har jag fått så ofantligt mycket fina blommor och presenter så jag har känt mig galet bortskämd :)

Så nyfiket sliter jag upp de väl inpackade blommorna och ser att de är från jobbet. Har de glömt att jag har redan fått en superfin bukett!? :) Ringer direkt till jobbet och får höra att de tänker på mig och hoppas allt ska gå bra imorgon på mitt återbesök hos dr. Blev så glad och rörd över att det är "peppningsblommor" som de har skickat till mig :)

Jag är så tacksam för all support, peppning och omtanke som jag blir bortskämd med. Utan alla nära och kära runtomkring mig skulle nog inte jag vara där jag är idag.

TACK! 

Ps. För er som undrar om jag har shoppat en ny matta...fotot är taget från nätet ;)

• 
  

Stressad inför imorgon!

Sista dagarna har jag stressad inombords, vill bara att det ska vara den 4 mars och att jag ska få besked. Besked på alla provsvar och vilken efterbehandling som väntas...

Vissa stunder har det varit en positiv stress, nästan som jag går och väntar på att få ett roligt besked...jag har dessvärre kommit på mig själv! :o...jag har nämligen själv en bra lösning/bra behandlingsplan som innebär att jag kommer att kunna både jobba och få behandling. Ett lagom mellanting och inte det som min dr pratade om sist vi sågs, en cocktail av alla behandlingar (cytostatika, strålning och hormonbehandling). Gillade inte riktigt det förslaget och diskussionen :o

Men när jag marknadsför min behandlingsplan till nära och kära lyckas jag inte sälja in den riktigt. "Du vet vad proverna har visat so far", "tänk inte så, du kommer bli så besviken", "det finns ingen chans att du endast kommer att behöva en behandling" etc etc.

Jag lyckas ändå inte att ta till mig "det" utan hoppas att jag ska komma lite lindrigare undan. Det kanske innebär att jag blir väldigt ledsen imorgon. Men som en klok person till mig sa för ett tag sedan "om jag har tänkt positivt och jag får ett negativt besked så har det ju ändå inneburit att jag har varit glad dagarna innan det negativa beskedet och då har jag ju har faktiskt boostat mig med positiv energi. Det är ju inte bättre att måla "fan på väggen", det gör ju inte att jag tar inte ett negativt besked bättre...kanske tom sämre för jag är trött av att jag har grubblat och varit ängslig..." Tänkvärda ord tycker jag.

Men nu är det snart den 4 mars vilket känns väldigt bra. Jag ska vara open minded (som min kära dr säger :) och göra det bästa av resultaten oavsett vad de är.

Håll tummarna att morgondagens möte blir ett BRA möte!

Möten

Det är någon mening med allt som händer! Jag tror starkt på det, har alltid gjort det och kommer förmodligen alltid att göra det. Ibland kan det såklart ta lite längre tid att förstå meningen med de olika händelserna...men de blir alltid...till slut...uppenbara!

Några goda erfarenheter (so far) som jag kommer att med mig på livets resa (och som jag faktiskt hade varit utan om jag inte fått bröstcancer) är:

• Min fortsatta personliga utveckling i mental träning (tålamod har varit på agendan denna veckan) 
• Ta mig tid med att träffa människor och träffa dem på riktigt!

Vikten av att våga släppa in nya och även gamla vänner är obetalbar. Att ta mig tiden och bara varit "här och nu", prata om "riktiga saker" såsom livet, om den här ***cancern...fuck cancer, bli peppad, glad, tacksam och berörd.

Självklart har det funnits tid (eller prioriterat tid) till allt oväsentligt också :)...för att befästa vad män tror att kvinnor alltid pratar om ;) ...kläder (vad har man för klänning på kommande bröllop?), smink (hur sminkar man sig om man tappar ögonbryn och ögonfransar...lösögonfransar och tatuera ögonbryn!), hår (peruker och extensions ;)

Möten med människor, oavsett en gammal kär vän eller en helt ny person/vän måste vara bland det häftigaste i livet!

Är jag sjuk?

Veckan har gått i rasande fart och jag har pendlat upp och ner i humör och ork.

Jag har ruggigt lite energi och är ofantligt trött, jag kan inte minnas att jag någonsin varit så här trött. Jag trodde i måndags att det var något allvarligt fel på mig (kan ju låta konstigt då bröstcancer är ju ett allvarligt fel ;), JAG kan väl omöjligtvis vara såhär trött en vecka efter en operation?

Jag blev dock snabbt lugnad då jag tog upp detta på ett av besöken på sjukhuset denna vecka.

Jag är tydligen helt normal...vad nu normal är ;) Det tar tydligen på krafterna att ha genomgått två omfattande operationer, man har ont och alla tankar och känslor tar också massor av energi.

Jag sa till min ssk att jag vill ju börja träna, funderat på ev. spinning (då behöver ju inte röra armarna), vill få tillbaka min kondis, vill boosta mig inför vad komma skall...men jag får sitta snällt i båten...för kroppen orkar tydligen inte med sånt...inte just nu iaf...

Oki...jag är inte sjuk...jag är helt "normal" eller tröttheten är helt "normal". 
Blir kanske galet att påstå att jag är "normal" ;) ;o

Bekräftad - Mitt förhållningssätt till mina barn!

Jag vet inte när jag blev så bekräftad som jag blev igår på sjukhuset...och utan att jag presterade något utan "bara" för att jag är jag. Galet Häftigt!

Efter jag hade haft besök av min älskade tjejer så var det dags för att bli ompysslad (dessutom av en fantastisk snygg, ung, smart...brukar vanligtvis inte alls gilla såna unga människor :o ;) men hon var väl ok ;) av en ssk. Hon sa att hon hade träffat mina tjejer och tyckte de var så fina. Stolt mamma som jag är gick jag igång och berättade vad underbara de är...men rundade snabbt av med "fast jag är ju lite partisk". 

Hennes respons var, att hon var ju inte partisk (med glimten i ögat). Och hon hade ju faktiskt inte ens behövt säga att hon träffat dem :o Vidare berättade hon att hon hade lyssnat på hur jag hade pratat med tjejerna och att hon var imponerad över hur jag tog med dem "på min resa". Hon hade gjort sin C-uppsats just gällande föräldrars förhållningsätt vid cancer och död. Det blev en lång diskussion och jag blev så bekräftad med mina tankar om mitt förhållningssätt till mina tjejer. 

Ssk sa att det kan inbland också vara bra att barn också kan få möjlighet att prata med någon utanför familjen...jag berättade om BUP...vi fnissade båda två...Jag, att jag blir galet bekräftad i min mammaroll och hon för jag uppriktigt tycker att hon är en fantastisk ssk...och dessutom med en super cool tatuering...och jag som inte ens gillar tatueringar :o 

Jag kan tyvärr inte avslöja vad det är för tatuering för jag kanske vågar mig på en sådan någon gång, på ålderns höst, när jag sitter på "hemmet" och reflekterar över livet ;)

Genetisk nollvision - Skuld och skam

Idag verkar det en finnas övertro på vad vi kan kontrollera, att vi verkar tro att vi kan förebygga i stort sett allting genom personliga insatser. Livsstilsfrågor har fått en galen genomslagskraft, alla program, all marknadsföring om alla olika friskvårdsinsatser, att "vi blir vad vi äter" etc. medför att jag som individ, patient frågar mig själv "Vad har jag gjort för fel?" Mycket skuld och skam över att jag inte lyckats bättre, att jag har valt att få cancer för den fjärde gången...rätt korkat!

Ulf Pettersson, Professor i medicinsk genetik, skriver om just detta...Vi måste acceptera att ibland är det slumpen som styr och det är inget vi kan göra något åt det. Han ser också en ökad benägenhet hos patienter att skuldbelägga sig själva för sin ohälsa.

Någon nollvision där vi ska kunna förebygga ALLT tror Ulf Pettersson inte är möjlig.

Så vad återstår? Förmodligen att hitta ett förhållningssätt till hur man/jag svarar på dumma kommentarer och frågor från ovetande runtomkring mig och ff a tänka på de kloka orden som Ulf Pettersson sagt och skrivit...

Livet är som ett lotteri, spännande, roligt, härligt, kittlande, läskigt och ibland besvikelse. Eller för att citera Ulf Petterson "Livet kan i vissa avseenden liknas vid rysk roulette".

Rond 2 avklarad!

Operationen har gått bra, dvs enligt plan och jag har fått komma hem :)

Jag hann ha två möten med min läkare innan hemgång och jag har förmodligen en mer realistisk syn än efter förra operationen. Vi måste vänta och se vad provresultaten visar innan vi vet vad steg 3 innebär, dvs behövs en ytterligare operation eller kan efterbehandling påbörjas. Min kära läkares ord ekar i mitt huvud..."tung efterbehandling kan bli aktuell". Han har inte använt ordet "tung" innan och jag känner mig...trött...

Laddat om och ser fram emot morgondagens utmaning :)

Det har varit en vecka som pendlat upp och ner. Ska erkänna att veckan startade rätt grå...eller snarare mörkgrå ;)

Min första reaktion efter mitt besök hos min läkare (btw han kvalar fortfarande in i team "Annas Favoritläkare" ;) var att jag blev så ledsen och besviken, det kändes verkligen som ett bakslag och att jag stod på ruta noll igen. Många kloka runt omkring mig har sagt att "det är inte ruta noll"...men jag måste själv kunna känna och inse det också...vilket i ärlighetens namn tog några dagar. Jag gick och tänkte bittert "ja, man ska aldrig ta ut något i förskott (gäller såklart endast positiva händelser ;)", "såklart att det skulle vara just JAG som skulle ingå i de där procenten där snabbproven visade negativa resultat och sedan vid vidare undersökningar så gav det ändå utslag på spridning"..."Ja, så ska jag minsann ALDRIG tänka så något mer", "Nej nu är det slut med det...hrmm...etc"

Nu har jag tänkt på det s.k "bakslaget" på ett annat sätt (läs i slutet av veckan ;)...Jag tänker att det är ändå en faslig tur (skicklighet? ;) att jag var så positiv och blev lycklig över det resultat jag fick efter operationen, fick vara i min rosa fluffiga bubbla och bara njuta av det, där och då. Om jag hade varit negativ och inte tillåtit mig bli glad över det resultat, hade jag då haft någon energi inför de nya förutsättningarna och morgondagens operation?

Jag tror iaf att det var tack att min hyfsat positiva grundinställning som gjorde det möjligt att det endast blev några gråa dagar innan jag återigen fick lite sol på näsan.

Så nu kan jag säga (och verkligen mena och känna det) jag är långt ifrån ruta NOLL! Mer än så! Jag kan säga att jag har kommit en bra bit på vägen mot mitt mål, på faktiskt rätt kort tid :)

Imorgon är det då dags för en ny operation och jag känner mig mer redo än någonsin.

Wish me luck!

Bakslag!

Igår var jag och träffade min läkare för att få besked om alla provsvar och vilken efterbehandling som väntade mig. 

Istället för att få information om efterbehandling fick jag infon om att de hade hittat en metastas i lymfkörteln och även elakartade celler i huden/bröstet som man inte kunnat se med blotta ögat under tidigare operation. 

Så jag ska in på en ytterligare operation nu på måndag. Jag hoppas att denna operationen kommer att gå bra och att man ska slippa en tredje operation...för då innebär det större ingrepp, hudtransplantationer etc.

Fotot nedan är taget på en promenad förra veckan, jag tyckte utsikten var så fascinerande där isen och himlen flöt ihop till en färgskala. Långt ute på isen kunde jag skymta några isseglare som kämpande med vinden, jag kunde nästan känna adrenalinet pumpa. Blev själv lite sugen att testa faktiskt :)

Idag så passar detta foto min sinneskänsla väldigt väl, solen skiner inte, det är inte nattsvart...men en rätt grå nyans rätt igenom. 

Jag känner jag mig rätt tagen, ledsen och måste nu försöka ta nya tag och tänka om inför måndagen.

Nytt datum och tankarna virvlar...

Alla provsvar har kommit och min läkare vill träffa mig tidigare än planerat, redan nu på tisdag istället för den 11 februari. Förmodligen, rent rutinmässigt, vill ssk ha bekräftat att jag har någon med mig på mötet.

Nu brottas jag med hur jag ska ta informationen, dvs att jag ska få besked tidigare än beräknat.

Det kan låta konstigt för många...att få en ändrad tid innebär väl "bara" att dr måste boka om tiden. Varför lägga någon tid och fundera på det? Men med mitt bagage så innebär snabba svar och tidigareläggning av besök något negativt...det är allvarligare än vad man har trott, vidare provtagning visade andra resultat än snabbprovsvaren, att jag måste ha någon med mig klingar alltid illa i mina öron...

Det känns som en evighet till tisdag. Mina känslor åker bergodalbana, från att vilja vara kvar i min rosa fluffiga lyckobubbla till ångestladdade svarta orosmoln där jag ser mig få cytostatika behandling och alla dess biverkningar.

Men jag har imorgon på mig också för att ladda energi och ändra mitt sinne till att gå dit och ta informationen på bästa möjliga sätt och vara "open minded" (precis som min kära dr vill att jag ska vara :)

Att få svar tidigare innebär ju faktiskt att jag har möjlighet att nå slutmålet snabbare än beräknat. 

Det är så jag ska fokusera! :)