Jag gläds åt tanken att jag klarat av 3 cyto beh och kommit halvvägs.
...Men jag är allt utom kaxig, nu är det riktigt tufft...Jag känner att nu börjar behandlingen dränera mig på alla krafter. Vilket jag vet är baksidan med behandlingen men samtidigt är det frustrerande. Jag har kommit ut på promenad idag men orkar endast gå i snigelfart och får stanna och vila vid varje parkbänk. Känner att jag blänger surt på de hurtfriska pensionerna som springer förbi mig...fast jag vet ju att det är ju inte deras fel att jag måste ta cyto beh och må som jag gör...
Jag tar sats för att gå upp och sätta mig att äta med familjen, för jag vill ju såklart umgås...Men jag kommer på mig själv att jag skyndar mig att äta upp så jag kan ursäkta mig för att få gå och lägga mig igen. Denna trötthet, orkeslöshet blandat med det ständiga illamående känns oövervinnelig...Men jag vet att det går över...även denna gång...
Jag måste tro på det i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar