Så många känslor som virvlar runt i min lilla kropp!

Denna helg och gårdagen har inneburit välmående på många sätt och vis, inga symtom från cytostatika behandlingen, kunnat känna smaken av all god mat och gott vin...jag har btw smakat den mest fantastiska tiramisun ever...Yammi!...Jag har varit omsvärmad av härliga vänner, grannar, bekanta och mina älskade systrar...Alla runtomkring mig gör verkligen allt för att jag ska må bra... 

Men nu känner jag att det börjar krypa i kroppen...Hur kan jag känna mig så oharmonisk när jag har haft en kanonhelg och super måndag?

Eller...är det så enkelt att den olustiga oharmoniska läskiga känslan beror på att jag har sett fram emot denna helgen så ofantligt mycket....Och nu vet jag att den är över, vilket innebär en ny vecka...och denna veckan bjuder på cytostatika behandling nr. 2...Och jag vill, inte igen, nu mår jag så bra ju, min kropp fungerar igen...vill inte...vill inte...vill inte...orkar inte...samtidigt som jag vill.... vill ju ha detta projektet överstökat så fort som möjligt... 

Senaste veckan har jag blivit överöst med kärlek... En av mina allra närmaste vänner hjälpte mig att hitta rätt fotograf när jag kom med på idén om att jag ville fota/dokumentera min familj (att vi kan skratta i allt jobbigt :), fixar produkter så jag ska använda rätt produkter för min hy nu när jag går in i klimakteriet :o Min syster och svåger har rakat sig allt hår för att visa att det är insidan som räknas...och det är inget som de "bara" säger...jag blev galet chockad och tankarna och adrenalinet rusade...Hur ska hon nu ha håret när de ska gifta sig? Flintis? Vad ska hon ha för klänning som passar när man är skallig? Jag kanske inte borde ha sagt vad jobbigt jag tycker det är med att tappa håret? Min man chockade också mig och kom hem rakad förra veckan...så nu är vi ju ett helt gäng ;) Blev bjuden på en helkväll på krogen av bästa vännerna...känns galet tokigt...varför göra de allt detta för mig och oss? Barndomsvänner som bara helt enkelt får mig att må helt fantastiskt och att jag är samma Anna även om jag är flintis:)...Släktingar som ordnar med barnvakt och lyxigt boende...Fått fantastiska fina krispiga vita tulpaner från en god vän från högskoletiden...massor med härliga minnen virvlar runt och jag ler och skrattar om vartannat...Jag är så omhuldad med kärlek, värme, omtanke och genorasitet...

Jag önskar jag kunde vara tuff och säga att jag klarar mig själv...

...Men sanningen är...Ni hjälper mig så ofantligt mycket...Ni hjälper mig att hålla modet uppe, ni gör mig glad och tacksam för allt jag har i mitt liv. Ni får mig att känna sig allt utom ensam i denna kamp...

Jag tror, på riktigt, att denna teamkänslan har jag aldrig känt...någonsin...Jag hoppas att ALLA ska få uppleva alla dessa känslor som kommer med teamkänslan (utan att behöva gå igenom någon fucking cancer förstås;)

Lägg till bildtext

Galet stor vacker bukett som levererades till mig igår...Förutom att det är en vacker bukett som pryder hemmet...bubblar massor med härliga minnen upp...får mig att le, skratta och minnas...dessa kunde inte komma mer lägligt...jag är så nervös inför imorgon och nästa behandling!

Miljoner TACK!