Essence Vitae

Jag har grubblat ett tag på att jag skulle vilja ta "proffsfoton" på mig och min fina familj. Det kan ju låta konstigt och galet!...Varför vill jag ta foton nu? Mitt i allt detta jobbiga...just nu?...Jag som gillar att vara så snygg som det bara går på foton...Och jag kan lova att jag ser  inte ut som en fotomodell just nu direkt:o...Jag har lyckats åldra 10 år på 3 månader...slå det om ni kan;), (men resten av familjen ser strålande ut som alltid, så tre av fyra är ju inte så tokigt iaf;))... 

...Så detta är väl verkligen ingen tid att minnas?
Jag har ju varit sjuk tidigare, riktigt sjuk, visste inte om jag skulle leva eller dö...men denna gång är resan mycket tuffare...för den inkluderar mina älskade ungar.

Det är hjärtskärande att se dem oroliga, ledsna, fundersamma, frågande och vissa stunder uppgivna. Att de måste se mig när jag mår som sämst av alla mediciner...när jag inte ens vill se mig själv...det gör ont! Kommer detta medföra trauman för resten av deras liv? Kommer de alltid vara oroliga att ngt kommer hända deras nära och kära...känna otrygghet?

Så anledningen då till denna "dokumentation"...
Jag hoppas att vi kan plocka fram det som är bra i allt detta jobbiga, all kärlek, att vi gör detta "projektet" tillsammans, att tillsammans är vi starka:) Och om mina tjejer kommer att vilja prata om den här tiden vill jag att vi ska kunna göra det närsomhelst, det ska inte finnas några tabun eller frågetecken. Jag vill att vi ska kunna plocka fram foton, dagböcker, blogg och minnas och förhoppningsvis kunna se det som var positivt i allt jobbiga..

Jag pratade med en av mina bästa väninnor igår (som alltid tvingas höra mina idéer, högt som lågt...jag beundrar hennes fantastiska tålamod ;) om att hitta en fotograf som kan lyckas fånga upp det som vi går igenom just nu på ett bra sätt...Och hon tyckte det var en bra idé:)

Så tack vare min fantastiska väninna...så vips var jag i kontakt med en mycket sympatisk, härlig och varm kvinna, Juliana Wiklund. Juliana är grundare till projektet "Essence Vitae" där fotografer fotar just det jag letar...Proffsiga fotografer som finns för familjer med barn där en familjemedlem har drabbats av en livshotande sjukdom.

Jag beundrar många människor och Juliana är verkligen en av dem!

Gå in och läs om det fantastiska som hon gör för just familjer som våran. Helt otroligt!
www.essencevitae.com

Och imorgon blir det fotografering :)

Rörd och stärkt

Överraskades återigen av ett stort fång fantastiska vita blommor, helt underbar vacker bukett från mycket oväntat håll.

Buketten bestod av härligt vita Prärieklockor, vilka (för mig) sprider en härlig känsla av lyx, samtidigt som den också för mina tankarna mot en härlig sommaräng och sommar för mig är lika med slutet av den här "fucking" maratonserien av cyto beh. Och vita kallor, de är otroligt eleganta med sina stora, krispiga vita blommor på deras höga stjälkar. En helt ljuvlig bukett :)

Vi har bara träffats en gång, men den gången vi träffades var under ett intensivt galet härligt dygn i en naturhamn. Ett dygn kan låta som en kort tid för vissa, men vi hann gå igenom många tankar och funderingar om livets mening. Vi kanske tog ett glas vin eller två, men mer än så var det nog inte;)

Ser fram emot en ny date i skärgården i sommar!

Jag är svag men ofantligt lycklig!

Jag förvånas över att jag får så galet mycket härlig positiv feedback på vem jag är, att jag är en fighter, att jag är stark, modig...ja listan är lång och jag förbluffas då jag känner mig allt utom stark många dagar.

Till de människor som jag har mött och varit i kontakt med efter min första cyto beh har jag inte förskönat beskrivningen om behandlingens baksida. Jag har omöjligt kunnat säga att det gick bra. Jag har varit totalt ego och inte tagit hänsyn till om ev mottagaren tycker det kan bli jobbigt, obehagligt eller obekvämt att lyssna på vad jag säger. Ni behöver inte vara oroliga;), jag jagar inte folk med att få spy galla över min situation. Men när jag får frågan om hur första behandlingen har gått kan jag inte säga annat än den var ett skärt h-vete, det var fruktansvärt!

Så varför förbluffas och förvånas jag så över all positiv feedback som jag får?

Jag har nog alltid tänkt att de människor som upplevs som "starka" är de som säger liknande som "ok, det var tufft men helt absolut helt ok", "nene problema", "allt som inte dödar härdar" etc. Och jag säger allt annat än just det om min upplevelse av min första beh.

Eller är det så att jag upplevs stark för att jag är rak och säger precis som jag upplever det? För att jag inte skräddarsyr och förskönar min berättelse och hur mitt liv är just nu?

Många frågor och funderingar som såklart innebär många olika svar:)

Men en sak vet jag iaf och det är att livet är fasligt spännande, det är otroligt häftigt att man ständigt utvecklas och lär sig nya saker om sig själv och andra.

Sista knuten på ett tag

Sista knuten på ett tag! 2014-03-25.
Håret är oväsentligt i allt detta, jag vet! 

Men jag fullkomligt älskar hår (vill säga, när det är på rätt ställe;)....Så jag kommer att sakna mina strån, GALET mycket!

Kanske sista fotot på mig med hår - på ett tag iaf

Jag, hemma i pyjamas, halvsittandes i soffan, försöker hålla kameran hyfsat stilla så det inte ska bli så suddigt kort;) Vill försöka ta så många fototon som det bara går nu...med mina älskade blonda, tunna och få (men naggade goda) hårstripor. Håller hårt i mina hårstrån!...Timmarna är räknade nu :o

Leker doktor :o

Fick en fantastisk present av en nära vännina som väl vet hur jag brottas med illamåendet. Idag finns det fantastiska läkemedel mot illamåendet, "men ingen verkan utan biverkan" (som jag själv så käckt brukar säga om någon klagar över biverkningar....sorry...större förståelse för biverkningar nu). 

Baksidan av myntet, dvs biverkaningarna av preparaten mot illamåendet, innebär att man kan inte sitta still, hela kroppen skakar, det kryper i kroppen och det är omöjligt att sova. Nu är jag inne på sjätte dygnet utan sömn...det kanske inte låter så farligt...men jag börjar, på riktigt, tro att cancern är nog inte det stora problemet med mig utan det är nog mitt PSYKE! 

Så när denna present damp ner i brevlådan blev jag överlycklig. Så här ska lekas doktor, hästdoserna av cortisonet och primeranet etc ska dras ner på och det med RÅGE. 

Nu ska armband på! SÖMN - HERE I COME:)

Jag har valt med omsorg!

Jag har valt min älskade man min stor omsorg. Jag har noggrant valt mina fantastiska tjejer med omsorg, de är fantastiskt kloka och positiva, så att jag gång på gång förundras över hur jag lyckades få så underbara och perfekta barn (och galet snygga också:) (...bara det inte skedde ngt byte på BB jag jag måste sitta i rätten om 10 år :o )

Mina systrar är också utvalda med excellent noggrannhet, de finns för mig hela tiden, svarar i telefonen 24 h och ger mig 100 % uppmärksamhet så länge jag behöver och vill...trots det är mitt i middagsruschen och två hungriga barn tjoar i bakgrunden...eller klockan tre på morgonen när ångesten är outhärdlig och jag tacksamt tar emot närheten som sveper om mina skakande axlar som en lugnande, skyddande, gossig, stor, rosa pläd och som får mig att andas igen.

Jag har också valt min älskade föräldrar med stor omsorg, de som alltid finns i vått och torrt och på mina villkor, min stöttande och peppande släktingar, mina underbara härliga förstående (och galet snygga) vänner som envist peppar, stöttar, pushar...fastän jag inte orkar ge något tillbaka, mina galna kollegor som alltid får mig att skratta och på ett outgrundligt vis får mig att känna att jag är med i gänget fastän jag ligger hemma i sängen. Jag har även gjort noggranna val när det gäller alla bekanta och också obekanta som stöttande läser min blogg och hjälper mig nu i denna min kamp.

Jag är stolt och tacksam över mina val jag har gjort i livet. Hade jag haft en möjlighet att prioritera om, göra nya val...skulle de bli exakt de samma.

Cytostatika behandling? - kallar det hellre det rävgift :o

Kravlat mig upp ur sängen. Jag måste helt ärligt erkänna att trots att jag har kunnat sätta ord på hur dåligt jag vet att man kan må av cytostatika behandling så har ändå min kropp lyckats glömma. Vilket kanske är tur för jag kanske hade total vägrat detta :o

Det är så läskigt för jag känner inte igen min kropp, det är som jag har sett mig själv i någon dålig amerikansk knarkfilm där en jag har kommit in på rehab, ligger i forsterställning, skakar, kräks, svettas, fryser, huden är knallröd (vet inte om det beror på cellkriget inne i kroppen eller varför jag är så röd) och i vilket läge jag än ligger, sitter, står eller försöker gå i så skriker kroppen att det är fel, vill inte, orkar inte, ta bort cytostatikan, söv ner mig, gör något....snälla....

Tack Gode Gud för allt stöd vi har fått av alla nära och kära. Allt från skjutsning och hämtning av våra underbara tjejer, fina och peppande samtal, meddelande och mail. Tack mamma för att du finns och har pysslat om mig som jag vore som barn igen. Du har haft koll på att jag tagit alla mediciner var tredje timme, sett till att jag fått i mig vätska och förda, bytt mina sängkläder och baddat min panna. Tagit hand om våra barn och hemmet så att min älskade man kan sköta sitt jobb. Jag är evigt tacksam för att vi har såna fina människor omkring oss.

Jag är 41 år, kommer jag någonsin bli vuxen? Eller, har jag blivit vuxen som äntligen vågar ta emot hjälp och rent av be om hjälp?

Sen jag kom hem från sjukhuset har jag faktiskt mest sovit mig igenom hela onsdagen, torsdagen, vaknade till igår men lyckades ändå inte ta mig ur sängen. Idag är första dagen som jag tog mig upp, lyckades knyta på mig springskorna och fick lite luft. Det var helt underbart!

Trots att jag inte är världens kaxigaste just idag så känner jag mig ändå stark! Stark för att det är så många som delar min resa. När jag kom hem från cytostatika behandlingen hade min tjejer gjort efterätt (var väl i och för sig inte jätte sugen men det gick ner ngn tugga iaf;) Temat kunde ju inte bli bättre :)

 

 

 

Döm av min förvåning när denna helt

underbara broderade tavlan damp ner i

min brevlåda igår. Från helt oväntat håll,

så personlig och temat kunde

ju inte vara mer slående :).

"Fuck cancer" och med den lilla djävulen vid sidan av.

I JUST LOVE IT!

Denna fantastiska tavlan pryder numer en hederplats hemma hos oss!

 

 

 

 

 

 

 

Första cytostatika behandlingen är avklarad - nu är det endast 5 kvar :)

Älskade Cytot :o

Efter en sömnlös natt var det bara att ta tjuren vid hornen och gå in i boxningsringen. Lite mörbultad efter gårdagens inoperation av en porth-a-cath. Men dock redo!

Jag hade väntat mig en knock out direkt, baserat på mina tidigare erfarenheter. Men det kanske lönar det sig att jag har jobbat och jobbar med det mentala...Min kropp trodde nämligen att jag fick cellgift i natt! Jag pratade mitt huvud tillrätta och jag fick behålla maten. Jag mår bra...jag mår bra...jag mår bra...etc.

Så cytot lyckades inte idag med någon knock- out, inte ens en rak höger, den ska ju vara snabb och exklusiv och komma vanligtvis efter en direkt vänster...som jag heller aldrig fick :o

Jag ska in vara för mallig, för jag ligger nedbäddad i pyjamas och känner mig överkörd av ett tåg. Dricker egengjort ingefära te som ska vara susen mot illamående. Jag har ju en förkärlek till läkemedel och de 10 olika preparaten mot illamående kan ju hjälpa till lite också ;)

Fick en härlig fråga...Snälla, kan du inte ta en Selfie...Sagt och gjort!

Här ligger jag nedbäddad i sjukhussängen, galet trött och stressad...och ser de dyra dropparna som sakta men säkert går in i min oförstörda kropp ;)

Första ronden är avklarad!

Imorgon blir det en händelserik dag!

Känner mig lite nervös inför morgondagen. Idag ringde de från kirurgmottagningen och de ville att jag skulle komma in redan imorgon för att operera in en porth-a-cath. Jag är så van att man får en kallelse och sedan har man någon dag på att förbereda sig på...Men inte denna gång.

Så imorgon bitti blir det operation, eftermiddagen ska spenderas på onkologi mottagningen för att få all information om cytostatika behandlingen.

Och imorgon kväll börjar jag på mindfulness kursen.

Så det blir kanske en lite nervös start på dagen men den kanske avslutas på det allra bästa viset :)

Fantastisk?

Idag har jag varit och opererat bort två fläckar hos min kära och allra bästa hudläkare. Jag hoppas att det är några snälla fläckar denna gång och inte malignt melanom.

Jag möttes av min läkare och hon frågade genuint om hur jag mådde. Vi snick snackade lite och jag berättade ärligt att jag mådde/mår bra men kände/känner mig lite trött. Då utbrast hon "Du är helt fantastisk!"...jag blev paff och sa "Nej, jag är då rakt inte fantastisk" "Jo, Anna, du är helt fantastisk"

I mitt huvud utspelades en duell mellan oss..."Du är fantastisk, Nej, du är. Nej du är fantastisk. Nej du är mer fantastisk, nej, du är den mest fantastiska...etc" Och jag blir fnissig över mina barnsliga tankar.

I verkligheten var jag tyst. Funderade över varför jag får så fin och härlig feedback. Missförstå mig rätt, jag älskar att få det! Jag slickar glupskt i mig allt positivt och det gör mig verkligen glad, tacksam och positiv.

Men jag undrar vad är det egentligen som gör att jag är "bra och fantastiskt". Finns det några andra sätt att gå igenom detta på? Är vi inte ärliga mot varandra, låter jag mer positiv än jag egentligen är?, säger ni till mig det ni tror att jag vill höra?

Hur som helst är det nytt, annorlunda, spännande, skrämmande, härligt...ja massor av tankar och känslor som åker runt "i kroppen min" när jag får all positiv feedback.

Jag tror jag vet varför det känns så annorlunda...jag har inte fått så mkt positiv feedback för vem jag är, alltså som person, mina tankar, värdering och mina tröttsamma analyser över beteenden och handlanden (fniss fniss såklart har det hänt ngn enstaka gång för typ 100 år sedan att ngn kille har svamlat att jag "sååå schnyyyggg" framåt småtimmarna på ngn krog;) men allt som oftast har den positiva kritiken baserats på mina prestationer.

Så jag kanske är fantastisk ibland;) Men jag måste ju vara ärlig...och lite självinsikt har ju ingen dött av;)...Jag hade ju inte kunnat vara fantastisk om inte jag skulle ha alla fantastiska och härliga människor runt omkring mig:)

Förberedelsefasen!

Jag är i förberedelsefasen - liknande väntabarn fasen.

Då ville jag boa och förbereda mig på alla möjliga sätt och vis, bada i information, nätverka med alla som var i samma fas och skaffa nya vänner (inklusionskriterium var såklart att vara havande;)

Denna gång är det inte fullt så trevliga förberedelser men dock nödvändiga för mig...det är alltså inga bebbar som Storken ska komma med ;)

Checklista är lång och jag har börjat bocka av några saker som tex:

• Träffat min underbara Gyn dr. Viktigt att vara förberedd på att komma in i klimakteriet.
• Träffat min allra bästa Hud dr. Måste dessvärre hinna op bort två fläckar (vilket ska göras imorgon, dvs innan cytostatika beh påbörjas).
• Peruk - check!
• Träningsmössa - check!
• Lösögonfransar - check!
• Nya sneakers - check! Det är ju ett måste då jag vill vara "hemma snygg" också (går inte i högklackat hemma) ;)
• Träffat Sjukgymnasten - vart står jag i träningen, hur går jag vidare? Fick mkt bra feedback - jag har tränat bra, men nu höjs ribban! Träningen är superviktig under cytostatika behandlingen!
• Kollat upp vad jag kan få för hjälp av landstinget som tex sjukresor etc
• Haft möte med Försäkringskassan, vad gäller när man är sjuk (har inte mkt erfarenhet av det, trots allt:) ).
• Inhandlat näring till mina fransar och bryn (ska göra allt för att kunna ha dessa kvar). Så ett speciellt medel till dag och ett till natten.
• Hittat närig som jag kan ha till naglarna, för att förhoppningsvis få ha naglarna kvar!
• Kollat upp de medicinska behandlingarna som finns för illamående, klimakteriet och håravfall
• Kollat alt. behandlingar för illamående, klimakteriet och håravfall
• Träffat Bröstcancerföreningen för att få info om vad de kan erbjuda
• Ny EGEN dator (ingen för kidsen) som jag kan ha i sängen v.b och avnjuta filmer och fått tips på nya härliga serier :)
• Gått med i två nätverk
• Fått nya härliga vänner som är ett jätte stöd :)

Ja, nu känner jag mig redo, eller så redo som man kan bli:)

Bring it (cytostatika) on!





Nouriche är den nya godkända formula för fransnäring,
vilken då ska tas till natten.

Denna mascara ska användas
till dagen och ger omedelbar
 fransvolym x2.
Ger kraftigt böjda,
tjocka och långa fransar.
Vem vill inte ha det? ;)

My new look!

Jag fick tipset av min nya, galet snygga, härliga väninna att gå till Carl M lund på Storgatan 11 för att skaffa peruk.

Sagt och gjort. Jag gick dit! Fick ett fantastiskt fint bemötande och under 1 h tid provade jag massor med olika peruker och stilar;) Dessvärre är min guldrödblonda färg lite unik (varför har jag inte varit tacksam över den innan?:o...hrmmm...den är ju supersnygg ;)...) det var omöjligt att hitta just den färgen. När jag väl hittade en snygg frisyr så satt själva mössan illa...etc...som ni förstår var jag ingen lätt kund :o

Det slutade med peruken nedan och jag hoppas jag kommer att trivas i den:)

Så detta är mitt nya jag! Volia!

 

 

 

Känner bara en tomhetskänsla...

Jag har precis avslutat ett samtal med en person som står mig nära...hon gråter och jag hör hennes förtvivlan, ledsamhet och snudd på bitterhet mot livet. Men jag vet inte vad jag ska säga, jag är inte ledsen, förtvivlad, bitter eller olycklig...jag är mest bara tom. 

Jag fick positiva och mindre positiva nyheter idag på min date med min kära dr. Det positiva är att allt elakt är borta, nu är jag/min kropp redo för efterbehandling! :)

Det som är mindre positivt...ja, det är att det blir en cocktail, dvs en härlig mix av cytostatika (6 behandlingar), strålning (25 behandlingar), hormonbehandling (5 år). Min dr säger att han ser ingen annan väg att gå/inget annat alternativ, jag har mina barn och jag måste leva!

Jag tror att min dr hade förberett sig extra för att marknadsföra cocktailen för mig...under vårt första möte när cytostatika kom på tal avbröt jag honom och sa ljudligt och bestämt "NEJ TACK! Jag kan göra vad som helst, men ingen mer cytostatika behandling för mig!" Jag tror aldrig jag har sett någon så förvånad, ja, tom min man som var med mig såg också ganska förvånad över mitt snabba "Tack men NEJ TACK!"...Och då har han sett och varit med om mycket;)

Så idag flödade argumenten om varför han och teamet hade kommit fram till detta, bakgrund, forskning, framtiden etc etc. Jag kände att jag var inte intresserad, jag är inte kvar i det skedet/fasen utan min enda fråga var:

När kan vi starta behandlingen?

Mindfulness

Tro det eller ej men nu har jag anmält mig till en Mindfulnesskurs :o

Det som jag tidigare har tyckt verka ta en massa tid för en mycket tveksam outcome (bara sitta och inte göra någonting :o ) och kanske lite för mycket hokus pokus för min smak har jag nu anmält mig till ;)

Under en "prova på kväll - mindfulness" fick jag lära mig mycket och framförallt...de kunde ta mina konstiga och knäppa frågor som "hur länge måste man sitta och blunda?", "ska man alltså ägna 3 h åt att slappna av per kurstillfälle?!", "innebär kursen en heldag också...ska man sitta en hel dag och inte göra något alls?!", "hur lång tid om dagen måste man göra detta för att uppnå resultat?"...ja ni förstår mina frågor och funderingar ;)

Mindfulnessgruppen sålde in konceptet och det verkar inte helt fel att bl a få följande tecken och symtom:

• En oförklarlig känsla av balans även vid motgångar
• En brist på förmågan att oroa sig
• En ökad tendens att låta att låta saker hända utan sömnlösa nätter och utan grubbleri
• Återkommande anfall av uppskattning
• Regelbundna anfall av leende och uttryck av glädje
• En omisskännlig förmåga att njuta av livet av varje tillfälle

Ja, nu är jag anmäld och ser fram emot denna kurs med stor nyfikenhet :)

Det är ingen hemlighet...

...att jag älskar vita blommor och vita tulpaner är helt ljuvligt vackra och en av mina favoritblommor...

Jag blev så överraskad när jag fick blommogram idag...undrade vem som har skickat blommor till mig nu? :o Har jag missat något, är det någon speciell dag? Blev väldigt förvånad...

Från december och fram till alla hjärtans dag har jag fått så ofantligt mycket fina blommor och presenter så jag har känt mig galet bortskämd :)

Så nyfiket sliter jag upp de väl inpackade blommorna och ser att de är från jobbet. Har de glömt att jag har redan fått en superfin bukett!? :) Ringer direkt till jobbet och får höra att de tänker på mig och hoppas allt ska gå bra imorgon på mitt återbesök hos dr. Blev så glad och rörd över att det är "peppningsblommor" som de har skickat till mig :)

Jag är så tacksam för all support, peppning och omtanke som jag blir bortskämd med. Utan alla nära och kära runtomkring mig skulle nog inte jag vara där jag är idag.

TACK! 

Ps. För er som undrar om jag har shoppat en ny matta...fotot är taget från nätet ;)

• 
  

Stressad inför imorgon!

Sista dagarna har jag stressad inombords, vill bara att det ska vara den 4 mars och att jag ska få besked. Besked på alla provsvar och vilken efterbehandling som väntas...

Vissa stunder har det varit en positiv stress, nästan som jag går och väntar på att få ett roligt besked...jag har dessvärre kommit på mig själv! :o...jag har nämligen själv en bra lösning/bra behandlingsplan som innebär att jag kommer att kunna både jobba och få behandling. Ett lagom mellanting och inte det som min dr pratade om sist vi sågs, en cocktail av alla behandlingar (cytostatika, strålning och hormonbehandling). Gillade inte riktigt det förslaget och diskussionen :o

Men när jag marknadsför min behandlingsplan till nära och kära lyckas jag inte sälja in den riktigt. "Du vet vad proverna har visat so far", "tänk inte så, du kommer bli så besviken", "det finns ingen chans att du endast kommer att behöva en behandling" etc etc.

Jag lyckas ändå inte att ta till mig "det" utan hoppas att jag ska komma lite lindrigare undan. Det kanske innebär att jag blir väldigt ledsen imorgon. Men som en klok person till mig sa för ett tag sedan "om jag har tänkt positivt och jag får ett negativt besked så har det ju ändå inneburit att jag har varit glad dagarna innan det negativa beskedet och då har jag ju har faktiskt boostat mig med positiv energi. Det är ju inte bättre att måla "fan på väggen", det gör ju inte att jag tar inte ett negativt besked bättre...kanske tom sämre för jag är trött av att jag har grubblat och varit ängslig..." Tänkvärda ord tycker jag.

Men nu är det snart den 4 mars vilket känns väldigt bra. Jag ska vara open minded (som min kära dr säger :) och göra det bästa av resultaten oavsett vad de är.

Håll tummarna att morgondagens möte blir ett BRA möte!