Nya träningskompisar!

Oj oj oj vad det var svårt att komma iväg att träna idag...vet inte när jag kände mig så trött någonsin...Men tack vare nya nya träningskompisar lyckades jag pallra mig iväg...:)

En av mina nya kompisar kanske ni känner...Börje Salming. Ja, jag vet att jag är fånig som måste berätta att jag har en kompis som är kändis...Men så kommer jag från en liten byhåla så då är man mallig för det lilla. Han är duktigt tränad...Och ja, mycket mer vältränad än mig...(hrmm...lite avis blir jag allt :o )

...Fast samtidigt är jag mer rörlig...det såg jag allt under FLX passet...

Men det är ju faktiskt ingen tävling ;)

Kärlekens fjärilar

Jag har sedan ganska nyligen fått ny förebild, idol och hjältinna. Den 1 april träffade jag en bland de varmaste härligaste kvinnorna jag någonsin träffat, Juliana Wiklund (Världens Proffsigaste Fotograf). Hon kom in i våra liv med storm och mötet skedde under (förmodligen) en av mina jobbigaste dagar i mitt liv...

När jag har svårt att sova, vilket tyvärr är rätt ofta...går jag in och tittar på alla fantastiska foton som Juliana tagit...Och jag fylls med värme, glädje och lycka...Det är så mycket känslor i alla foton och jag imponeras över hur hon lyckas fånga det i bild ...

Se länken nedan, där har hon t.o.m skrivit om mig om min familj :)...och många foton :)...Jag är så lycklig och tacksam...att se på alla foton lugnar själen när det är tufft...

Words are not enough...Tack!

 http://www.morethanwords.se/blog/?p=22649

Jag kan inte stilla vågorna men jag kan lära mig att surfa

Fått massvis med frågor, samtal och sms efter inlägget "Att välja strider"..."Hur mår du? vad händer, är det något som är dåligt mellan dig och din man, jag/vi blir oroliga...

Ni som känner mig vet att jag är känslomänniska och befinner mig mycket sällan i gråzonerna. Jag reagerar direkt och starkt, jag vill vara rak och säga vart jag befinner mig känslomässigt och vad jag står för. Alltså, jag är en oerhört obekväm och jobbig person helt enkelt...utan att överdriva ;)

Vad hände?...Jo, när två starka, envisa och oerhört lika personer möts kan det uppstå kommunikationsproblem...det var inte farligare än så :)

Så jag mår bra! Eller rättare sagt mår jag toppen (bara några mindre biverkningar av "giftet" men inget som lyckas rubba mitt humör;). Jag har lyxen att befinna mig i mina "bra dagar perioden"...då jag kan äta och allt smakar som det brukar eller betydligt godare än jag minns, jag har haft lyxen att träffa mina kära kollegor som jag saknat och saknar...ja, jag är JAG och min kropp fungerar helt enkelt :)

Inlägget handlade mer om att jag ska bli bättre på att surfa;)

Ps. För er som funderar över vad i hela friden jag babblar om, lär förbli nyfikna;) Jag tog bort inlägget "Att välja strider" efter min mans vädjan..."Jag behöver väl inte alltid vara så övertydlig....!"

Tack, älskling för att du slätar ut mig (inte slätar över;) :o) så jag inte alltid är taggig vare sig det handlar om ros eller ris taggar ;)

Tips från en kvinna till en annan ;)

Detta kan tyckas vara lite "to much information":o

Men då jag blivit vän med huskurer av alla de slag...så bara måste jag dela med mig av det senaste tipset jag har fått!

Kvinnor kan ju...ev...ibland...någongång i livet få lite torra slemhinnor av olika anledningar...Och istället för att rusa iväg till apoteket kan man prova lite olivolja...kan ju låta lite läskigt (man är ju inte ute efter att marinera...:o )

Men det hjälper löjligt snabbt och du blir healad i ett kick!

Ta daa!

Tvingade mig själv att gå på yoga idag, måste röra på mig...det är som ett mantra som pågår 24-7..."röra på mig = klara behandlingarna bättre"...även om jag så skulle ligga på mattan hela passet så skulle jag dit!

Det som jag inte hade tänkt var att jag skulle tvinga yoga instruktören att vara kvar efter passet för att ta ett bildbevis på mig:) :o

Är jag jobbig? Jo, kanske lite, dåra;) Men jag är sjukt nöjd över att jag pallrade mig dit...även om jag inte fixade alla övningar...och även om det kanske mer ser ut som jag försöker efterapa en pensionerad Stålmannen nedan...men jag åkte dit och gjorde mitt bästa efter 7 dagars H-vete :)

Ta daa!

Promenad med blandade känslor

Jaha...då har jag varit ute på prommis med min kära mamma...

Det var länge sedan jag blev omhändertagen och ompysslad på detta viset och det många tankar och känslor som rusar i kroppen...

"Nu ska vi ut och gå Anna...då mår du snart bättre..."

Jag blir "lilla Anna" igen som ibland övergår till känslor och tankar som om vi vore ett gammalt strävsamt par ute på promenad...

Vi stötte på några riktigt stora grodor eller paddor (vet faktiskt inte) och jag blev så full i skratt...de såg ut som jag och mamma på promenad.

Vem bär vem...kan man ju då undra? Svaret...ja, det skiftar nog från stund till stund ;)

Jag och mamma på promenad :)

My new BFFs

Vem hade kunnat ana att jag någonsin skulle tro på hälsokost och gamla huskurer? Jag som tidigare fnyst och skrattat lite föraktfullt åt de fullkomligt galna människorna...De som på riktigt, har trott eller tror på sånt flummigt hopkok som huskurer...:o

Men...nu undrar jag...om det inte är så att jag har tyckt det har varit väldigt flummigt för jag har inte tagit mig tiden att prova "det"?...

Lite som man brukar säga om konst..."Konst är bara flummigt för den som inte förstår att tolka den"...;)

Man behöver ju introduceras till konst, lite i taget, för att kunna lära sig att förstå den. Vi behöver kunskap och nycklar för att kunna tolka den och för att kunna sätta den i sitt sammanhang. Vi behöver se olika sorters konst för att veta vad vi gillar...Vi behöver helt enkelt vara konstkunniga för att kunna ta till oss av konsten...

Jag har nu, introducerats lite i taget, just när det gäller huskurer! Tagit till mig av tips och råd, diskuterat och lyssnat på kloka människors erfarenheter, läst på...Och samtidigt har jag känt och känner att jag kan inte testa och gör allt (vilket är typiskt annars för just mig;) utan en sak i taget...

Fokus har då varit biverkan illamåendet, som är en av de tuffaste biverkningarna...jag önskar inte min värsta fiende att gå igenom dessa fruktansvärda cyto behandlingarna (fast...hrmmm...jag vet i och för sig inte om jag har någon värsta fiende...eller någon fiende överhuvudtaget :o...Så har jag missat någon, I apologize ;)

Då biverkningarna av läkemedlen mot illamåendet blev så jobbiga sista behandlingen innebar det en ny behandlingsplan denna gång (det var tydligen inte meningen att man skulle vara vaken i sex dygn, skaka, svettas, frysa och ha dödsångest :o ).

Självklart supernervös för hur jag skulle må denna gång...började tom må illa dygnet innan behandlingen skulle påbörjas...Men tänkte...att är det någon gång man ska TRO så är det nu;) 

Jag har inte tagit av mig mina åksjukeband sedan i tisdags (och ja...jag har duschat;), dricker hinkvis med Ingefära te och däremellan matar jag mig frekvent med ingefära tabletter och salta karra...

...Och det hjälper :)

Det är behandlingsdag 5 och jag är helt kortisonfri idag tack vare mina nya BFF´s :)



My new BFF´s


 

 

Det maniska monstret har kommit fram!

Nu har jag kravlat mig ur min grotta, kommit ur det svarta djupa hålet...

Jag är galet tacksam för denna resa har inte och är inte lika tuff som sist. Visst...jag mår tjuvtjockt, skakar och det fullkomligt kryper i kroppen på mig...Det maniska monstret har kommit fram! Om man aldrig har varit manisk eller i närheten till manisk tror jag inte, på riktigt, att det går beskriva med ord vad det är och hur det känns... 

Maniska personer kanske kan ses som de som lyckas, att allt är möjligt. För personer som inte känner en kan ens beteende först uppfattas som smittande. De kan charmas och fascineras, åtminstone innan symtombilden hunnit bli mer extrem....Jag kommer osökt att tänka på filmen "Mr Jones" från 1993 där Richard Gere spelar en impulsiv, ansvarslös, oemotståndlig man som fascinerar alla med sin charm och energi...

Men nära bekanta uppfattar oftast stämningsläget som abnormt och som en del av ett både riskabelt och konfliktpräglat beteende. Också den som är manisk kan uppleva sitt förhöjda stämningsläge som obehagligt, som en ökad nervositet....

Jag kan lova er att långtifrån alla upplever någon förhöjd sinnesstämning under sina manier. Tvärtom dominera kan alla de negativa sidorna dominera som en extrem oro, otillfredsställelse och otålighet... Jag tillhör den sistnämnda gruppen när jag är manisk av de hästdoser av kortison som jag måste äta. 

Men återigen, det är enklare än förra gången och jag får sova några timmar per natt, vilket är helt ljuvligt underbart!

Jag har en mycket speciell vän som står mig väldigt nära...Och som har en ofantligt stor plats i mitt hjärta...Och som känner mig utan och innan...Ja, hon är min dagbok helt enkelt! Fick igår en fantastik härligt fin sjal som jag bara älskar (den tom doftade helt underbart)...av just min fina, fantastiska vän. Medföljande ett kort/brev med så många varma ord som jag alltid kommer att spara...och som jag kan ta fram när det är som jobbigast...

Jag har inte lärt mig knyta sjalar än, men träning ger färdighet. Se nedan för min första försök :)

Jag har då som sagt var fått besök av maniska monstret och det är fruktansvärt jobbigt när kroppen skakar, det bara kryper i kroppen...Kan inte sitta still helt enkelt. Men om man ska se det positiva i det så har jag städat ytteligare byråer och även alla badrumsskåp. Fint som sjutton! Det som jag dock lärde mig sen sist är att när kroppen har blivit lite mer drogfri så hittar jag ingenting :o

Men jag har hittat allt möjligt i skåp och lådor, se nedan...Gamla örhängen, solbrillor och en liten hatt. Detta kan väl fortfarande funka med en juste maxiklänning på franska rivieran, Paris eller Venezia? Tänk då mig drogri med snygg make också;)

Nu hoppas jag...att efter all ompyssling av min älskade mamma och styvfar, familj och vänner, presenter, varma ord, otroligt fantastiska vackra blommor (likt en brudbukett), se nedan, ....och efter manimonster städning...snart kan få sova lite och få må ännu bättre imorgon:)

Team Flintis

Säkert är det fler med mig som känner till "Team Rickard". Jag känner väl till just det teamet då jag har en släkting som sjöng med Team Richard...och som är en galet talangfull sångerska...och snygg som sjutton...plus galet ung!...jobbigt...hrrmmm...(men det accepteras när hon är släkting;)

Så låt mig presentera "Team Flintis". Nedan är min galna syster, svåger och man som chockerade mig med rakade skallar :o

Min älskade syster skrattar åt mig, då jag...på riktigt...är mer bekymrad än henne för hur hennes nya...hrmmm..."frisyr" ska passa till klänningen på deras kommande bröllop...:o

Point taken, syster...det är insidan som räknas...fast ändå lite orättvist...för ni är ju galet snygga som flintisar...hrmm...:)

Men det är annorlunda och härliga samtal som råder just nu...Är det någon som du har chockerat? Vad säger de som du träffar? Någon som nonchar dig? Fryser du om huvudet på natten? Vad tror du, ska man använda schampo eller använder man tvål till huvudet när man inte har något hår?...

 Min älskade Syster och Svåger :)

Nedan är då min älskade man och jag.  

Min fullkomligt galna man som då startade "Team Flintis".

Min kära man som alltid ställer upp i vått och torrt och 

som har ett ofantligt stort hjärta.

Så många känslor som virvlar runt i min lilla kropp!

Denna helg och gårdagen har inneburit välmående på många sätt och vis, inga symtom från cytostatika behandlingen, kunnat känna smaken av all god mat och gott vin...jag har btw smakat den mest fantastiska tiramisun ever...Yammi!...Jag har varit omsvärmad av härliga vänner, grannar, bekanta och mina älskade systrar...Alla runtomkring mig gör verkligen allt för att jag ska må bra... 

Men nu känner jag att det börjar krypa i kroppen...Hur kan jag känna mig så oharmonisk när jag har haft en kanonhelg och super måndag?

Eller...är det så enkelt att den olustiga oharmoniska läskiga känslan beror på att jag har sett fram emot denna helgen så ofantligt mycket....Och nu vet jag att den är över, vilket innebär en ny vecka...och denna veckan bjuder på cytostatika behandling nr. 2...Och jag vill, inte igen, nu mår jag så bra ju, min kropp fungerar igen...vill inte...vill inte...vill inte...orkar inte...samtidigt som jag vill.... vill ju ha detta projektet överstökat så fort som möjligt... 

Senaste veckan har jag blivit överöst med kärlek... En av mina allra närmaste vänner hjälpte mig att hitta rätt fotograf när jag kom med på idén om att jag ville fota/dokumentera min familj (att vi kan skratta i allt jobbigt :), fixar produkter så jag ska använda rätt produkter för min hy nu när jag går in i klimakteriet :o Min syster och svåger har rakat sig allt hår för att visa att det är insidan som räknas...och det är inget som de "bara" säger...jag blev galet chockad och tankarna och adrenalinet rusade...Hur ska hon nu ha håret när de ska gifta sig? Flintis? Vad ska hon ha för klänning som passar när man är skallig? Jag kanske inte borde ha sagt vad jobbigt jag tycker det är med att tappa håret? Min man chockade också mig och kom hem rakad förra veckan...så nu är vi ju ett helt gäng ;) Blev bjuden på en helkväll på krogen av bästa vännerna...känns galet tokigt...varför göra de allt detta för mig och oss? Barndomsvänner som bara helt enkelt får mig att må helt fantastiskt och att jag är samma Anna även om jag är flintis:)...Släktingar som ordnar med barnvakt och lyxigt boende...Fått fantastiska fina krispiga vita tulpaner från en god vän från högskoletiden...massor med härliga minnen virvlar runt och jag ler och skrattar om vartannat...Jag är så omhuldad med kärlek, värme, omtanke och genorasitet...

Jag önskar jag kunde vara tuff och säga att jag klarar mig själv...

...Men sanningen är...Ni hjälper mig så ofantligt mycket...Ni hjälper mig att hålla modet uppe, ni gör mig glad och tacksam för allt jag har i mitt liv. Ni får mig att känna sig allt utom ensam i denna kamp...

Jag tror, på riktigt, att denna teamkänslan har jag aldrig känt...någonsin...Jag hoppas att ALLA ska få uppleva alla dessa känslor som kommer med teamkänslan (utan att behöva gå igenom någon fucking cancer förstås;)

Lägg till bildtext

Galet stor vacker bukett som levererades till mig igår...Förutom att det är en vacker bukett som pryder hemmet...bubblar massor med härliga minnen upp...får mig att le, skratta och minnas...dessa kunde inte komma mer lägligt...jag är så nervös inför imorgon och nästa behandling!

Miljoner TACK!

Hur ska jag våga visa mig såhär?

Det är en sak att var flintis och hemma, omgiven av sin kärleksfulla familj...men hur ska jag våga mig utanför husets trygga väggar och se ut såhär? :o

Ok, jag ska inte dra ut på det, jag får bara inte göra det!

Vaknade vid fem tiden i morse...det var ju fasligt dragit och kallt om knoppen:o

Undra hur andra flintisar sover egentligen? Med täcket över huvudet?...Måste ju bli jobbigt med andningen? Hrmmm...kanske de sover med mössa? Eller blir man varmare om huvudet efter ett tag? :o

Hur som haver...jag måste genomföra vad jag hade planerat för dagen, inte fega ur...drog på mig träningskläderna...bära eller brista. Vad är det värsta som kan hända? De kan ju inte neka mig min plats på passet för jag är utan hår! Finns ju massor av karlar utan hår...Och vi pratar ju om att det är ett jämlikt samhälle....Fast å andra sidan...alla vet ju att vi inte lever i något jämställt samhälle;)

Ok, inte tänka...det är bara att åk...

Osminkad och utan hår drog jag iväg...den första jag möter på gymmet är en super gullig mamma till min stora tjejs bästa kompis...Fick en varm kram...Det där var ju inte så farligt:)

Av med mössan...tänker...Jag kan ju inte börja hysteriskt börja blänga runt i omklädningsrummet för att se om någon tittar på mig...har de inte tittat på mig tidigare...så lär de ju börja då:o

Tänker på kloka ord som min chef har sagt till mig...De allra flesta (tråkigt nog) är ganska upptagna av att tänka på sig själv...inte på små (eller stora) detaljer på alla i sin omgivning...Jag kan ha beklagat mig någon enstaka gång om något som jag inte tyckt gått perfekt i någon presentation eller annat: o...

Tänk bara på när man hälsar på någon (i samma sekund som man släpper taget om personens hand undrar man vad sjutton personen i fråga hette:o)

För att verkligen utmana ödet har jag varit ute på ärenden hela em och träffat massor med folk...

Ja, det kanske inte är så farligt att vara flintis;)

Step by Step - Styling!

Igår föll mitt ljuvliga böljande blonda lockiga tjocka hår till marken (ja, ja om ni ska vara petiga...mina tunna, få och raka stripor;)....Och det kändes helt ok:)

Skulle kamma mig och håret följde med borsten...tittade mig själv i spegeln och funderade på vad jag kände...panik? ledsamhet? sorg? ilska? Nej, jag var faktiskt rätt harmonisk, alla de tidigare nämna känslorna hade jag bearbetat dygnet innan.

Jag tittade mig i spegeln och blev lite fnissig...blir det uppföljning "Ronja Rövardotter" så paxar jag rollen som "Skalle Per"...

Jag står i badrummet och tittar på "Skalle Per" och hör hur min man kommer in i hallen...Vill förvarna honom snabbt! Innan han ser mig!...Så jag ropar..."Jag tappar massor med hår nu...vi kanske måste raka bort det sista ikväll!"...

"Ok" får jag till svar...väntar...är lite rädd för hans reaktion ändå...Till slut kommer han i badrummet...jag vågar nästan inte titta på honom...tar ett djupt andetag och släpper blicken från badrumsmattan...så möter jag "min like"...Han var Flintis! :o

Törs han så törs jag!...Och hela familjens samlades i badrummet. Min man var Frisör, stora tjejen var ivrig Fotograf och den lilla tjejen fungerade som "alltiallo". Här ska fixas och rakas!

Rollen som "Alltiallo" började och bli tråkig....Hur lång tid kan det ta att få bort de små tussarna egentligen...?

Sista titt i spegeln...nu som Roger Pontare;) Frisören tittade och funderade...tveksam till vilken frisyr som skulle passa just denna tjej bäst...Hrmmm?

Ta-Daa :)

Jag har förberett mig i månader - men jag är inte redo!

När jag skulle fixa till mig i morse så började håret och lossna...Stora tussar i borsten...i handen...tyckte det var hår överallt...greps av panik...inte idag, fast heller inte imorgon eller övermorgon...Fotografen var på väg hem till oss och det enda jag tänkte och kände var "inte nu"...kan jag inte få ha kvar håret en dag till, några timmar till...bara tills vi har tagit fotona...

Tog några djupa andetag, sprejade fast håret (patetiskt, jag vet) och välkomnade fotografen. Tack gode Gud att Fotografen, Juliana är just den fantastiska personen som hon är. Jag vet inte hur hon lyckades men vi hade en härlig, mysig stund tillsammans där vi skrattade och kramades massor. Jag vet inte om hon lyckades fånga några fina foton på mig (rödögd och panikslagen) men hon fick mig att må riktigt bra en stund :)

I em fick jag en "Happy Makers" på posten (Happy Makers är desginade att sprida glädje till sin ägare). Min Happy Makers kunde inte ha kommit på någon bättre dag än just idag:) Miljoner TACK!

Ska försöka tänka bra tankar och jag är själv förvånad över paniken jag känner. Visste ju att jag skulle tappa håret. Jag har ju förberett mig i månader...men jag är ändå inte ett dugg redo!