Ett möte som inte blev som jag hade tänkt mig...
Fördelen med att jag har varit sjuk är att jag har många fina kontakter med "mina" läkare. Jag har gått många år hos en och samma läkare som upptäckte att jag hade malignt melanom. Det var också samma läkare som hjälpte mig att snabbt komma till rätt person i december då jag kände en knöl i bröstet. Hon har följt mig, tagit sig tid och har en enorm empatisk förmåga, verkligen förstått att det har varit jobbigt periodvis för mig.
Mötet nu i morse innebar som vanligt en helscanning av kroppen och vi pratade också om sista halvåret, hur mitt liv har sett ut. Vi börjar avrunda och då berättar hon att hon ska gå i pension! Jag som har trott att hon är ca 55 år... :o
Hon säger att hon har känt och känner något speciellt för mig, hon har följt mig under åren och med tårar i ögonen säger hon tydligt "Du är en fantastisk person!"
Jag blir så paff...(tänker instinktivs, nämen jag är verkligen inge fantastisk, jag har inte gjort något märkvärdigt, fantastiskt?! ...) det går en stund då vi bara står tysta och tänker...Vet inte hur länge, var det sekunder, minuter?...
Så kramar vi om varandra och jag blir så rörd... Jag får till slut fram "Du är en fantastisk person!" För hon är verkligen det, hon har ställt upp i vått och torrt, stöttat, peppat och pushat mig, sett till hela mig (opererat mig ett antal gånger på obekväm arbetstid för att jag ska ha fått ihop livspusslet), min livssituation och till min familj.
Och inte för att glömma bort... Det är tack var just denna läkare som både malignt melanom och bröstcancern togs bort i tid!
Det var ett sorgligt farväl som känns i hjärtat...
fredag 12 september 2014
tisdag 9 september 2014
Jag har nått en viktig milstolpe!
Nu har jag
lyckats checkat av alla 25 st strålbehandlingarna. Det känns overkligt och helt
galet underbart!
Jag har blivit uppvaktad som aldrig förr... Samtal, härliga meddelanden, blommor, presenter och
champagne...
Denna gång kan jag lova att det är inte Chapel
Hill bubbel vi skålar i... ;)
 |
| Fick en ljuvligt fin kudde som numer pryder min soffa. Jag fullkomligt älskar den guldiga texten. :)  och limegrön bukett. :)  Galet vacker bukett från min fina familj i 50 nyanser av rosa. :)  från oväntat håll. :) |
måndag 1 september 2014
Ont det gör ont...
"Ont, det gör ont men det går...Det gör ont en stund på natten men inget på dan
...Jag har klarat mig rätt länge... Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting... Det gör ont, så ont"
Lena Philipsson
Nu börjar huden säga ifrån. Idag blev jag skickad vidare av de fina omtänksamma sjuksköterskorna för omläggning av brännskada, inget ovanligt vid strålning utan det kan bli så när man har strålkänslig hud. Vilket jag antar att jag har (u know... Malignt melanom).
Denna omläggning med silikonplast gjorde i alla fall susen. Får kanske undvika de mest urringade klänningarna på ett tag dock. ;)
OBS! Jag är inte fullt så rynkig som det ser ut, utan det är bara den fina silikonplasten som är rynkig... ;)
Nu är det bara 4 st strålbehandlingar kvar! :)
...Jag har klarat mig rätt länge... Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting... Det gör ont, så ont"
Lena Philipsson
Nu börjar huden säga ifrån. Idag blev jag skickad vidare av de fina omtänksamma sjuksköterskorna för omläggning av brännskada, inget ovanligt vid strålning utan det kan bli så när man har strålkänslig hud. Vilket jag antar att jag har (u know... Malignt melanom).
Denna omläggning med silikonplast gjorde i alla fall susen. Får kanske undvika de mest urringade klänningarna på ett tag dock. ;)
Nu är det bara 4 st strålbehandlingar kvar! :)
söndag 31 augusti 2014
Kommunikation...
Oj oj oj, jag känner mig fortfarande orörlig efter passet
"SHAPE" på S.A.T.S. Det verkar ju som att funktionell träning
har blivit en fluga som har kommit för att stanna... Så då bara måste ju
även jag träna detta! ;)
Måste erkänna att jag var lite nervös inför träningspasset. Hade ett svagt minne att just detta pass var galet jobbigt... Och då var det t.o.m. utan cytostatika rester i kroppen och inte mitt i någon strålbehandlingsfas. Men lovade mig själv att jag skulle vara snäll mot mig själv, lyssna på min kropp och träna på den nivå som min kropp tyckte var lämplig.
Men så är det just detta med kommunikation, hur svårt är det inte!
Kroppen kommunicerade inte vad som skulle vara en lämplig nivå, inte ett ord!... Måste ha pratat väldigt luddigt i så fall...
... Inte förrän passet övergick till stretching! Då började kommunikationen... helt plötsligt blev kroppen väldigt talkative! ;) Hade blodsmak i munnen, var totalt genomsvettig och skakade som ett asplöv...
Då min kropp (i vissa lägen) är fullkomligt kass på att kommunicera (i rätt tid), har jag själv tagit beslutet att jag ska fortsätta med yoga och pilates och ta det lite lugnare med näradödenträningspassen.
Sen när jag blir starkare... Då blir det åka av. ;)
Måste erkänna att jag var lite nervös inför träningspasset. Hade ett svagt minne att just detta pass var galet jobbigt... Och då var det t.o.m. utan cytostatika rester i kroppen och inte mitt i någon strålbehandlingsfas. Men lovade mig själv att jag skulle vara snäll mot mig själv, lyssna på min kropp och träna på den nivå som min kropp tyckte var lämplig.
Men så är det just detta med kommunikation, hur svårt är det inte!
Kroppen kommunicerade inte vad som skulle vara en lämplig nivå, inte ett ord!... Måste ha pratat väldigt luddigt i så fall...
... Inte förrän passet övergick till stretching! Då började kommunikationen... helt plötsligt blev kroppen väldigt talkative! ;) Hade blodsmak i munnen, var totalt genomsvettig och skakade som ett asplöv...
Då min kropp (i vissa lägen) är fullkomligt kass på att kommunicera (i rätt tid), har jag själv tagit beslutet att jag ska fortsätta med yoga och pilates och ta det lite lugnare med näradödenträningspassen.
Sen när jag blir starkare... Då blir det åka av. ;)
 |
| Mina nya snygga träningsskor! |
 |
| Jag, nervös inför vad som komma skall! ;) |
onsdag 27 augusti 2014
Dumdristig, modig eller spritt språngande galen?
Jag har haft en underbar helg med min älskade lillasyster och hennes nära
och kära. Svårt att förstå att "min" lilla bebis ska gifta sig... Jag
har ju inte förändrats ett dugg, medans hon har gått och blivit vuxen. :o ;)
Helgen bestod såklart av en hejdundrande möhippa med många härliga skratt, glädjetårar, allvar och spännande diskussioner. Summa summarum, jag fick uppleva ofantligt mycket kärlek och glädje!
Hippan bestämdes för länge sedan och i min värld i planeringsfasen såg jag framför mig en "normal Anna" full med energi, med hår (möjligtvis med lite extensions), ögonfransar och all in både gällande aktiviteter och också party till gryningen.
Nu var ju inte verkligheten riktigt som jag hade sett den framför mig. Jag var och är ofantligt trött, sliten och kände att jag faktiskt var lite nervös inför krogbesöket!
Att gå på krogen (som jag vanligtvis älskar, jag brukade vara den där personen som "hjälper till" med stängningarna) och se ut som jag ser ut idag! På något sätt var och är jag fortfarande rädd att det kan komma någon elak kommentar om hur jag ser ut... Ja ni vet, sanningen brukar man ju få höra av barn och fulla...
Så när allt packades till hippan åkte peruken med… :o
Peruken, den som jag aldrig har använt för att det känns som jag är utklädd redo för att marschera iväg på första bästa maskerad. Peruken som står för det som jag är så emot... Jag vill kunna stå för att jag är jag, oavsett hår eller inte. Jag vill inte behöva gömma mig.
Men så tänkte jag… Jag behöver ju inte alltid vara så jobbigt principfast. Herregud, det är ju bara en peruk och den behöver väl inte stå för något stort ställningstagande. Go with the flow och ha kul!
Så trötta men härligt sprudlande lyckliga svansade vi iväg till krogen. Vi drack rosa bubbliga spritsiga drinkar och slängde våra lurviga (nja, mina är ju inte så lurviga faktiskt... :)
Killarna och männen spanade in mig som aldrig förr och skulle snicksnacka i baren. Bekräftelsen och uppmärksamheten var såklart kul, men phu... enough is enough. ;)
Helt plötsligt mötte jag en skallig dam och ryggade omedvetet bakåt. Oj, hon utmärkte sig verkligen på krogen!
Började fnissa gott åt min egen spegelbild. Jag hade såklart glömt att ta på mig peruken när vi skulle iväg till krogen. Ja, inte konstigt att alla spanade in mig, att jag fick så många fina leenden, att killen i baren ville prata med mig om meningen med livet. Till råga på allt så hade jag såklart glömt bröstprotesen hemma... Vilket förklarar de trånande blickarna i urringningen… ;)
Jag tittade länge på mig själv i spegeln och tänkte - Är jag dumdristig, modig eller spritt språngande galen som alltid ska försöka tänja på gränserna?
Jag beslutade just då att jag var modig och spatserade med bestämda steg ut på dansgolvet igen. :)
Helgen bestod såklart av en hejdundrande möhippa med många härliga skratt, glädjetårar, allvar och spännande diskussioner. Summa summarum, jag fick uppleva ofantligt mycket kärlek och glädje!
Hippan bestämdes för länge sedan och i min värld i planeringsfasen såg jag framför mig en "normal Anna" full med energi, med hår (möjligtvis med lite extensions), ögonfransar och all in både gällande aktiviteter och också party till gryningen.
Nu var ju inte verkligheten riktigt som jag hade sett den framför mig. Jag var och är ofantligt trött, sliten och kände att jag faktiskt var lite nervös inför krogbesöket!
Att gå på krogen (som jag vanligtvis älskar, jag brukade vara den där personen som "hjälper till" med stängningarna) och se ut som jag ser ut idag! På något sätt var och är jag fortfarande rädd att det kan komma någon elak kommentar om hur jag ser ut... Ja ni vet, sanningen brukar man ju få höra av barn och fulla...
Så när allt packades till hippan åkte peruken med… :o
Peruken, den som jag aldrig har använt för att det känns som jag är utklädd redo för att marschera iväg på första bästa maskerad. Peruken som står för det som jag är så emot... Jag vill kunna stå för att jag är jag, oavsett hår eller inte. Jag vill inte behöva gömma mig.
Men så tänkte jag… Jag behöver ju inte alltid vara så jobbigt principfast. Herregud, det är ju bara en peruk och den behöver väl inte stå för något stort ställningstagande. Go with the flow och ha kul!
Så trötta men härligt sprudlande lyckliga svansade vi iväg till krogen. Vi drack rosa bubbliga spritsiga drinkar och slängde våra lurviga (nja, mina är ju inte så lurviga faktiskt... :)
Killarna och männen spanade in mig som aldrig förr och skulle snicksnacka i baren. Bekräftelsen och uppmärksamheten var såklart kul, men phu... enough is enough. ;)
Helt plötsligt mötte jag en skallig dam och ryggade omedvetet bakåt. Oj, hon utmärkte sig verkligen på krogen!
Började fnissa gott åt min egen spegelbild. Jag hade såklart glömt att ta på mig peruken när vi skulle iväg till krogen. Ja, inte konstigt att alla spanade in mig, att jag fick så många fina leenden, att killen i baren ville prata med mig om meningen med livet. Till råga på allt så hade jag såklart glömt bröstprotesen hemma... Vilket förklarar de trånande blickarna i urringningen… ;)
Jag tittade länge på mig själv i spegeln och tänkte - Är jag dumdristig, modig eller spritt språngande galen som alltid ska försöka tänja på gränserna?
Jag beslutade just då att jag var modig och spatserade med bestämda steg ut på dansgolvet igen. :)
 |
| Lite suddigt foto... Vill dock förtydliga att det var inte vi! ;) Skalliga damen till höger, ja det är ju jag då. ;) http://intressant.se/intressant |
tisdag 26 augusti 2014
Panikångest
Besöket på sjukhuset igår blev en annorlunda upplevelse...
Jag kan inte riktigt släppa tankarna, funderingarna och känslan av maktlöshet...
Jag hade kommit in till strålbehandlingsavdelningen och plötsligt hörde jag ett panikartat högt gällt skrik som skar i öronen. Skriken och de hejdlösa gråtattackerna som avlöste varandra kröp under skinnet på mig. Alla stannade upp, frös till is. Sjuksköterskor rusade i korridoren och en sjuksköterska hade någon i telefonen som minutiöst förmedlade vad som pågick.
"Hon ramlar!" skrek någon. Kvinnan hade fallit ihop men skriken upphörde inte. Snabbt hämtades en bår och flera hjälptes åt och tog henne till ett annat rum. En ytterligare sjuksköterska rusade efter med en stor medicinvagn.
Till slut infann sig tystnaden och kvinnan rullades ut med hjälp av en rullstol. Blicken jag möttes av har svetsat sig fast på näthinnan och jag kommer aldrig att glömma den. Det var kusligt att se någon så likgiltig och okontaktbar. Med dimmiga ögon stirrade hon bara rakt fram, rakt igenom allt som stod framför henne och samtidigt på ingenting…
Jag stod som fastfrusen och det var så overkligt, själva situationen, händelsen var svår att greppa. Vad var det som hade hänt?
Jag gick och satt mig i väntrummet. Det vanligtvis livliga trevliga härliga väntrummet hade som på ett trollslag förvandlats till ett rum av vakuum, tystnaden var obekväm och jobbig. Helt plötsligt hade vi blivit nedstämda cancersjuka patienter som såg ut att stirra döden i vitögat…
En kvinna bröt slutligen tystnaden och viskade lågt "Vi får gå igenom mycket...".
Jag har svårt att skingra tankarna på kvinnan jag mötte igår, var det panikångest hon hade drabbats av? Vad har hon för skyddsnät? Hade hon någon där hemma när hon kom hem? Eller hade hon enkelt fått nog av cancern, fucking jävla cancern?
Många känslor bubblar i kroppen... Tacksamhet för att jag är rik på kärlek, människor och min hälsa (låter kanske konstigt, men tänk på vilka långa perioder som jag har fått varit frisk och som jag har kvar ;) . Lycklig för att jag mår så bra mentalt som jag gör... Maktlös, man kan bara göra sitt bästa sedan kan inte mer... Jag trodde jag visste var ångest var, men är tveksam idag...
fredag 22 augusti 2014
Ibland blir det inte som man har tänkt sig!
Sista dagarna har varit tuffa...
Min plan att gå tillbaka till arbetet den 1 september har ändrats och det gör mig ledsen och förtvivlad. Mina blodvärden och biverkningarna som tex känselbortfall i tårna vill inte riktigt ge med sig... Jag känner mig så stark och positiv och vill inte riktigt ta in vad min läkare och sjuksköterskor säger.
Jag vill tillbaka till jobbet, tillbaka till livet, tillbaka till det "normala" livet, vad nu ett normalt liv är... Jag vill tillbaka till den Anna jag var innan allt detta hände...
Så här jag, försöker ta in all info som jag har fått under veckan. Jag försöker tänka logiskt, sunt och positivt. Om jag är hemma några veckor till, vad gör det på det hela taget/hela livet, kanske rentav (som min läkare hävdar) att det blir en bättre "outcome". Det är tydligen bara extremfall som går tillbaka till jobbet mitt uppe i strålbehandlingarna när man har fått de tuffaste cellgifterna som jag har fått...
Extremfall, vilka är då de? Tydligen är de fallen där man har en rehabiliteringsplan som innebär en smygstart med mer fokus på den sociala biten, att åka till jobbet och ta en kaffe, lunch etc. Jag måste ju erkänna att den sociala delen har jag haft gudomligt lyxigt med... Så det är ju inte riktigt dricka kaffe jag vill...
Vidare har han påmint mig om att jag har fått sex behandlingar av en anledning. Sju behandlingar och jag hade fått hälsa på "andra sidan"... Vidare får inte glömma att det finns en fas tre också i detta projektet som jag ska fasas in i.
Innerst inne så vet jag att jag aldrig kommer att komma tillbaka till den Anna som jag var innan detta skedde... Fast det tror jag dock är på ett positivt sätt, jag kommer att prioritera det som verkligen är viktigt för mig. :)
Min plan att gå tillbaka till arbetet den 1 september har ändrats och det gör mig ledsen och förtvivlad. Mina blodvärden och biverkningarna som tex känselbortfall i tårna vill inte riktigt ge med sig... Jag känner mig så stark och positiv och vill inte riktigt ta in vad min läkare och sjuksköterskor säger.
Jag vill tillbaka till jobbet, tillbaka till livet, tillbaka till det "normala" livet, vad nu ett normalt liv är... Jag vill tillbaka till den Anna jag var innan allt detta hände...
Så här jag, försöker ta in all info som jag har fått under veckan. Jag försöker tänka logiskt, sunt och positivt. Om jag är hemma några veckor till, vad gör det på det hela taget/hela livet, kanske rentav (som min läkare hävdar) att det blir en bättre "outcome". Det är tydligen bara extremfall som går tillbaka till jobbet mitt uppe i strålbehandlingarna när man har fått de tuffaste cellgifterna som jag har fått...
Extremfall, vilka är då de? Tydligen är de fallen där man har en rehabiliteringsplan som innebär en smygstart med mer fokus på den sociala biten, att åka till jobbet och ta en kaffe, lunch etc. Jag måste ju erkänna att den sociala delen har jag haft gudomligt lyxigt med... Så det är ju inte riktigt dricka kaffe jag vill...
Vidare har han påmint mig om att jag har fått sex behandlingar av en anledning. Sju behandlingar och jag hade fått hälsa på "andra sidan"... Vidare får inte glömma att det finns en fas tre också i detta projektet som jag ska fasas in i.
Innerst inne så vet jag att jag aldrig kommer att komma tillbaka till den Anna som jag var innan detta skedde... Fast det tror jag dock är på ett positivt sätt, jag kommer att prioritera det som verkligen är viktigt för mig. :)
onsdag 13 augusti 2014
En bra dag!
Idag var det en extra roligt med strålbehandlingen. :)
Med en fullpackad ryggsäck tryckte jag och min yngsta dotter in oss i taxin som skulle ta oss till sjukhuset. "Jo, jag har tagit med mig en del packning... Storasyster har sagt att detta kan ta trreeee långa timmar... Så, vaddå!? :o "
Väl inne på sjukhuset var det ingen väntetid och såklart fick min lilla groda extra mycket uppmärksamhet. Hon agerade snabbt som sjuksköterska med support av de två (ordinarie)sjuksköterskorna. Hon höll ett vaktande öga på mig, det är viktigt att ligga rätt och påminde mig om att jag måste ligga helt stilla.
Sedan trampade lillgrodan bestämt iväg med de andra sjuksköterskorna.
Efteråt kom de alla tre sjuksköterskorna (!) in och lillgrodan nickade och sa "Mamma, dina lungor ser bra ut!"
Med en fullpackad ryggsäck tryckte jag och min yngsta dotter in oss i taxin som skulle ta oss till sjukhuset. "Jo, jag har tagit med mig en del packning... Storasyster har sagt att detta kan ta trreeee långa timmar... Så, vaddå!? :o "
Väl inne på sjukhuset var det ingen väntetid och såklart fick min lilla groda extra mycket uppmärksamhet. Hon agerade snabbt som sjuksköterska med support av de två (ordinarie)sjuksköterskorna. Hon höll ett vaktande öga på mig, det är viktigt att ligga rätt och påminde mig om att jag måste ligga helt stilla.
Sedan trampade lillgrodan bestämt iväg med de andra sjuksköterskorna.
Efteråt kom de alla tre sjuksköterskorna (!) in och lillgrodan nickade och sa "Mamma, dina lungor ser bra ut!"
 |
| Jag och min personlig ssk på väg till sjukhuset och strålning! |
torsdag 7 augusti 2014
Kapten på skutan!
Jag är kapten även i motvind!
I ett samtal... I mitt tidigare liv... Blev jag varse om vikten av att peka med hela handen, stå i fören och visa vägen... Just nu. Just idag, gör jag det! :)
Dagarna rusar iväg och strålbehandlingarna har blivit en del i min vardag. Idag hade jag ett härligt möte med en annan bröstcancerdrabbad kvinna. Det slutade med att hon tog av sig sin peruk och vi satt och jämförde våra fjun. En kiwi möter en annan. ;)
Jag ska ta till vara på dessa dagar och möten, de är unika och kan verkligen inte jämföras med några andra möten jag har varit med om!
Ps. Den läckra tankinin kommer såklart från
"godisaffären" Amoena. Ds.
Amoena, www.amoena.se. :)
I ett samtal... I mitt tidigare liv... Blev jag varse om vikten av att peka med hela handen, stå i fören och visa vägen... Just nu. Just idag, gör jag det! :)
Dagarna rusar iväg och strålbehandlingarna har blivit en del i min vardag. Idag hade jag ett härligt möte med en annan bröstcancerdrabbad kvinna. Det slutade med att hon tog av sig sin peruk och vi satt och jämförde våra fjun. En kiwi möter en annan. ;)
Jag ska ta till vara på dessa dagar och möten, de är unika och kan verkligen inte jämföras med några andra möten jag har varit med om!
Ps. Den läckra tankinin kommer såklart från
"godisaffären" Amoena. Ds.
Amoena, www.amoena.se. :)
tisdag 5 augusti 2014
2 behandlingar redan avklarade!
Igår gjorde jag min första strålbehandling på KI. Jag blev otroligt fint bemött av en erfaren och kompeten sjuksköterska. Jag kände mig verkligen i trygga händer. Trots detta har jag varit svajig i humöret senaste dagarna, det är som kroppen minns de tidigare strålbehandlingarna som jag har gått igenom. Det är galet länge sedan, känns overkligt att jag har gjort detta förut, som om det vore ett annat liv, en annan person... Men kroppen minns... Jag är fullkomligt överygad om det!
Nu har jag precis gjort behandling nr 2 och humöret är så mycket bättre idag. Nu är jag äntligen igång och nedräkningen har börjat i denna fas, fas 2.
Nu är det bara 23 behandlingar kvar! :)
Mitt behandlingsschema.
2 strålningar är redan
avbockade. :)
Det är här jag kommer jag hänga på
dagarna. Finns stor potential till många
möten med trevliga och härliga
människor! Jag är ingen spåkärring,
men jag ser många kommande hjärtliga
skratt i väntrum nr 2. ;)
Sjuksköterskorna kallar mig,
redan för Anna. :o (Jo, jag vet att det
är mitt namn... Men hur kan de komma
ihåg det?! Jag var ju inte ens inscannad...
Imponerande... De hälsade så glatt på mig
när jag kom gående i korridoren idag. :)
Summa summarum. Detta är en galet varm
och omtänksam avdelning på alla sätt och
vis. :)
Nu har jag precis gjort behandling nr 2 och humöret är så mycket bättre idag. Nu är jag äntligen igång och nedräkningen har börjat i denna fas, fas 2.
Nu är det bara 23 behandlingar kvar! :)
Mitt behandlingsschema.
2 strålningar är redan
avbockade. :)
dagarna. Finns stor potential till många
möten med trevliga och härliga
människor! Jag är ingen spåkärring,
men jag ser många kommande hjärtliga
skratt i väntrum nr 2. ;)
Sjuksköterskorna kallar mig,
redan för Anna. :o (Jo, jag vet att det
är mitt namn... Men hur kan de komma
ihåg det?! Jag var ju inte ens inscannad...
Imponerande... De hälsade så glatt på mig
när jag kom gående i korridoren idag. :)
Summa summarum. Detta är en galet varm
och omtänksam avdelning på alla sätt och
vis. :)
söndag 3 augusti 2014
Imorgon börjar fas 2
Vanligtvis kan just denna dag på året innebära lite jobbångest, man har sin sista härliga semesterdag och imorgon börjar jobbet och verkligheten. Men idag har "sjukhusångesten" knackat på min dörr istället. Imorgon börjar jag med min första strålbehandling!
Denna sommar har varit annorlunda på alla sätt och vis. Jag har inte haft någon semester men jag har i alla fall haft lyxen att lyckas få sex dagars ledighet från provtagningar, undersökningar och annat så det har varit helt ljuvligt underbart. Och jag har mått hyfsat bra, inte haft ont i kroppen, inget illamående, slemhinnorna är inte såriga längre. Jag har såklart dåliga blodvärden och jag känner att min kropp är galet trött och sliten, men inget som inte går enligt plan. Det har tagit ett halvår att bryta ner kroppen, så såklart finns det inga mirakelmedel som kan bygga upp vad som tagit så lång tid att bryta ner...
Så imorgon börjar alltså Fas 2.
25 stycken strålbehandlingar ska jag gå igenom, vilket innebär KI-häng mån-fre.
Snart har jag checkat av även detta. :)
 |
| Imorgon blir det åka av! ;) |
lördag 26 juli 2014
Mitt namm är Kiwi... Fru Kiwi
Kolla in min nya blonda (tror det är blont! :o) frisyr och mina långa tjocka mörka fransar. Nu börjar man faktiskt kunna ana hår på hjässan, ok inget tjockt hårsvall och inte så lätt att se... Men i rätt vinkel och i bra ljus kan man faktiskt se lite fjun och jag har nog i alla fall tre fransar per öga. Jag är så stolt över min starka kropp som börjar ta sig efter rävgiftet och snart kanske jag får säga upp medlemsskapet i "Team Flintis". ;)
måndag 21 juli 2014
Nya tag!
Vad ska man göra när man känner sig för trött för att träna eller överhuvudtaget röra på sig?
Jag tog mig förra veckan till den härliga "godisaffären", Amoena. Nya träningskläder innebär alltid ny energi och glädje och ett första steg till att komma igång.
Jag är kräsen som få och med x antal extra kg på kroppen (hrmmm...kortison kg) så har jag blivit extra kritisk, ja till det mesta kläderna faktiskt.
Så ett besök hos Amoena gjorde faktiskt att jag blev återigen sugen på att komma igång att röra på mig! Som tidigare besök var det en underbar känsla att få komma till butiken, man blir fantastiskt härligt bemött och servicen är på topp. Det är som när jag provade brudklänningar (för måånga måånga år sedan), jag kände mig exklusiv och blev behandlad som en prinsessa.
Håll i hatten för här ska ni få se kortisonfyllda Anna! Men ni får bara njuta av bilderna ett tag, för snart kommer det nya och utan kortison fylld kropp! :o ;)
Ps. Är rädd för att jag kommer få äta upp den sista meningen...Ds.
De fina träningskläderna finns på: http://www.amoena.se/
Jag tog mig förra veckan till den härliga "godisaffären", Amoena. Nya träningskläder innebär alltid ny energi och glädje och ett första steg till att komma igång.
Jag är kräsen som få och med x antal extra kg på kroppen (hrmmm...kortison kg) så har jag blivit extra kritisk, ja till det mesta kläderna faktiskt.
Så ett besök hos Amoena gjorde faktiskt att jag blev återigen sugen på att komma igång att röra på mig! Som tidigare besök var det en underbar känsla att få komma till butiken, man blir fantastiskt härligt bemött och servicen är på topp. Det är som när jag provade brudklänningar (för måånga måånga år sedan), jag kände mig exklusiv och blev behandlad som en prinsessa.
Håll i hatten för här ska ni få se kortisonfyllda Anna! Men ni får bara njuta av bilderna ett tag, för snart kommer det nya och utan kortison fylld kropp! :o ;)
Ps. Är rädd för att jag kommer få äta upp den sista meningen...Ds.
De fina träningskläderna finns på: http://www.amoena.se/
 |
| Detta är en helt ljuvlig sport-BH, faktiskt den bästa jag har haft. Sitter som guten, håller alla delar på plats. Ps. Vem hade kunnat ana är det gömmer sig en bröst- protes i denna BH! :) Måste dock tilläga att denna hade jag velat ha med eller utan protes! Ds. |
 |
| Jag är ju inte så modig så jag tränar och visar mig i endast sport-BH, utan då fyndade jag en passande topp till de nya träningsbyxorna! Här är jag slut efter ha sprungit med min stora tjej. Hon höll på att fullkomligt ta livet av mig. ;) |
 |
| Såklart hittade jag ett par snygga träningsbyxort som passade fabulous! :) |
söndag 13 juli 2014
En rejäl spark i baken!
Hade det inte varit för min kära syster så vette sjutton om jag skulle ha vågat mig på en löparrunda!?!
Igår hade jag en vilodag och kände mig hyfsat ok i morse. Biverkningarna har börjat passera och jag börjar känna igen mig själv igen. :)
5 km löpning, ja med handen på hjärtat... vääldigt långsam löpning. Dock inga gå-pauser!
 |
| Sjukt stolt över att jag lyckades springa 5 km. Tack älskade syster för din coaching, det hade aldrig gått utan dig! |
 |
| Efter 5 km löpning fick vi lov att gå ytterligare 5 km för att komma hem igen. Typiskt! Galet trött! |
lördag 12 juli 2014
Jag har varit i Helvetet och vänt
Det var en helt overklig underbar känsla när jag gick ifrån Onkologens behandlingsrum i fredags.
Det var den absolut sista gången jag bröts ned av dessa avskyvärda hemska gifterna. Jag kommer inte ligga i någon av deras patient sängar mer, inte få cellgift i poth-a-cathen, inte behöva glufsa salta pinnar och kex för att mota Olle (=illamåendet) i grind...Sista cellgiftbehandlingen är verkligen avklarad!
När jag kom hem från sjukhuset skålade vi i bubbel (viktigt moment att göra innan biverkningarna skulle hinna kicka in ;) och jag kände en stund av lugn och harmoni.
Sedan kom högtrycket, den stilla tryckande heta värmen och biverkningarna tog fart en efter en...Jag kan inte med ord beskriva hur sjuk jag har varit, vilka panikkänslor jag har haft, jag har haft svårt att andas, tappat känsel i fingrar och tår, värk, smärtor, slemhinnorna är helt förstörda och jag har tappat alla smaker...listan är lång men jag väljer att sätta punkt för dem just nu.
Jag bad min man, snälla, baxa upp mig på båten, jag måste ut, jag måste få luft, jag måste kunna andas!....
Så fort vi kom ut på havet la sig paniken...Jag kunde andas igen, jag fick luft!
Jag är lycklig, sista cellgiftbehandlingen är avklarad och Jag lever!
Det var den absolut sista gången jag bröts ned av dessa avskyvärda hemska gifterna. Jag kommer inte ligga i någon av deras patient sängar mer, inte få cellgift i poth-a-cathen, inte behöva glufsa salta pinnar och kex för att mota Olle (=illamåendet) i grind...Sista cellgiftbehandlingen är verkligen avklarad!
När jag kom hem från sjukhuset skålade vi i bubbel (viktigt moment att göra innan biverkningarna skulle hinna kicka in ;) och jag kände en stund av lugn och harmoni.
Sedan kom högtrycket, den stilla tryckande heta värmen och biverkningarna tog fart en efter en...Jag kan inte med ord beskriva hur sjuk jag har varit, vilka panikkänslor jag har haft, jag har haft svårt att andas, tappat känsel i fingrar och tår, värk, smärtor, slemhinnorna är helt förstörda och jag har tappat alla smaker...listan är lång men jag väljer att sätta punkt för dem just nu.
Jag bad min man, snälla, baxa upp mig på båten, jag måste ut, jag måste få luft, jag måste kunna andas!....
Så fort vi kom ut på havet la sig paniken...Jag kunde andas igen, jag fick luft!
Jag är lycklig, sista cellgiftbehandlingen är avklarad och Jag lever!
fredag 27 juni 2014
Bröstprotes
Vissa dagar går man och shoppar nya kläder och skor, andra dagar bröstproteser...
För ca 6 månaders sedan satt jag och min man i ett möte med en mycket proffsig och sympatisk sjuksköterska, vi hade precis fått reda på att jag hade diagnosen bröstcancer och att hela mitt bröst skulle opereras bort.
Vi satt inne på sjuksköterskans rum, chockade i en bubbla. Jag såg att hennes mun rörde på sig men orden nådde inte mig. Det var inte jag som satt där, det hela var så overkligt...
Jag minns hur jag ryckte till när jag plötsligt fick ett tygbröst i handen. Jag hörde att det var mig hon pratade med "Anna, första tiden efter operationen kommer du att kunna använda denna protes, den är mjuk och skön och skaver inte mot ärret..."
Jag visste inte vad jag skulle göra med bröstprotesen som jag hade fått i min hand...det började bubbla inombords...jag fick inte börja skratta! Hur pinsamt vore inte det?! Jag tänkte att jag måste fokusera på att inte fnissa, inte skratta, försöka att se allvarlig ut...Jag kramade om bröstprotesen snabbt och gav den till min man. Han tittade förvånat på mig och jag såg att han hade ingen aning om vad han skulle göra.
Jag är ledsen, kära Du, men jag visste inte vad jag skulle göra med tygbröstet...Det blev för mycket den dagen...
Nu, 6 månader senare, som faktiskt ibland känns som ett helt liv senare, har jag haft ett underbart möte just gällande bröstproteser. Jag var som ett barn i en godisbutik och skulle jag beskriva mötet med ett enda ord skulle det nog vara Glädje.
Jag kom till butiken, Amoena och togs emot av en helt underbar person. Jag kände direkt att detta skulle bli ett härligt möte! Hon hade bokat 1 timme men vårt möte blev snarare 1 1/2. Jag frossade i olika bröstproteser, bröstvårtor, bh och bikinis. Vi fnissade, skrattade och hann också med några av livets viktiga, allvarliga och stora frågor.
Tack vare denna underbara personen i butiken hittade jag såklart en perfekt bröstprotes, 2 bröstvårtor (jo, det är sant...fniss) nya bh:ar och bikini. Vi skildes med kramar och jag vill snart tillbaka till denna fantasiska butik.
När jag tittar i backspegeln önskar jag att jag hade kunnat säga till kvinnan som satt med tygbröstet i handen; "Allt kommer att bli bra, allt ordnar sig! Du kommer vara med om en jobbig resa men den är fantastisk på så många sätt att du kommer inte vilja vara utan denna erfarenheten"
Godisbutiken webbadress: http://www.amoena.se/
För ca 6 månaders sedan satt jag och min man i ett möte med en mycket proffsig och sympatisk sjuksköterska, vi hade precis fått reda på att jag hade diagnosen bröstcancer och att hela mitt bröst skulle opereras bort.
Vi satt inne på sjuksköterskans rum, chockade i en bubbla. Jag såg att hennes mun rörde på sig men orden nådde inte mig. Det var inte jag som satt där, det hela var så overkligt...
Jag minns hur jag ryckte till när jag plötsligt fick ett tygbröst i handen. Jag hörde att det var mig hon pratade med "Anna, första tiden efter operationen kommer du att kunna använda denna protes, den är mjuk och skön och skaver inte mot ärret..."
Jag visste inte vad jag skulle göra med bröstprotesen som jag hade fått i min hand...det började bubbla inombords...jag fick inte börja skratta! Hur pinsamt vore inte det?! Jag tänkte att jag måste fokusera på att inte fnissa, inte skratta, försöka att se allvarlig ut...Jag kramade om bröstprotesen snabbt och gav den till min man. Han tittade förvånat på mig och jag såg att han hade ingen aning om vad han skulle göra.
Jag är ledsen, kära Du, men jag visste inte vad jag skulle göra med tygbröstet...Det blev för mycket den dagen...
Nu, 6 månader senare, som faktiskt ibland känns som ett helt liv senare, har jag haft ett underbart möte just gällande bröstproteser. Jag var som ett barn i en godisbutik och skulle jag beskriva mötet med ett enda ord skulle det nog vara Glädje.
Jag kom till butiken, Amoena och togs emot av en helt underbar person. Jag kände direkt att detta skulle bli ett härligt möte! Hon hade bokat 1 timme men vårt möte blev snarare 1 1/2. Jag frossade i olika bröstproteser, bröstvårtor, bh och bikinis. Vi fnissade, skrattade och hann också med några av livets viktiga, allvarliga och stora frågor.
Tack vare denna underbara personen i butiken hittade jag såklart en perfekt bröstprotes, 2 bröstvårtor (jo, det är sant...fniss) nya bh:ar och bikini. Vi skildes med kramar och jag vill snart tillbaka till denna fantasiska butik.
När jag tittar i backspegeln önskar jag att jag hade kunnat säga till kvinnan som satt med tygbröstet i handen; "Allt kommer att bli bra, allt ordnar sig! Du kommer vara med om en jobbig resa men den är fantastisk på så många sätt att du kommer inte vilja vara utan denna erfarenheten"
Godisbutiken webbadress: http://www.amoena.se/
torsdag 19 juni 2014
I drömmarnas värld, där allt är tillåtet...
Jag vaknade motvilligt upp i morse...jag ville vara kvar i drömmarnas värld...Jag kände mig så harmonisk utan att egentligen veta varför...
Jag låg kvar en stund i sängen, rörde försiktigt på kroppen, en kroppsdel i taget, jag fegade lite och började med de kroppsdelar som jag faktiskt trodde att jag inte skulle ha ont i...hoppades på att inte känna illamående...och till sist vågade jag grimasera lite med ansiktet och munnen...
F**k slemhinnor!...det är Dag 7 nu!...Kom igen!...Nu kan det väl ändå dags att börja vända! Jag har levt på glass de senaste dygnen...slemhinnorna är så illa tilltyglade...
Jag lät huvudet ligga kvar på kudden och försökte slappna av...ville hitta tillbaka till drömmen för att slippa känna smärta...Jag blev lättad när det sakta men säkert började susa förbi fragment från drömmen...
I drömmarnas värld såg mig själv, lycklig, glad, sprudlande...Jag var ensam...ensam springandes mot något...Jag blev så harmonisk när jag såg mig själv...Jag hade blont halvlångt lockigt hår...blev lite full i skratt när jag insåg att jag inte ens i drömmen hade tjockt böljande hår utan samma hårkvalité som tidigare, dvs skandinavisk kvalité eller på norrländska...tunt och med få strån;)...men jag blev lycklig när jag såg mig själv i det fina håret som yrde i sommarvinden...Jag var ljust klädd och kände mig fjäderlätt...inga läskiga kortisonkilon eller dökött...utan lätt som en ängel...jag har aldrig någonsin sprungit på det viset...Och jag kan lova att jag aldrig någonsin sett mig ens i närheten som en ängel;) :o ...
Vart var jag på väg?...vad hade jag för mål?...jag ville bara fram till slutstationen...måste komma ihåg vart jag var på väg?...Helt plötsligt kändes det så viktigt för mig att veta...kan tyckas löjligt då det endast var en dröm...Men så var min morgon i alla fall...
Och då såg jag något glittra emot mig, jag fick lov att kisa för att kunna se...Jag fnissar till...Pinsamt, hur kan jag vara så glad för denna slutstation???...Jag kom inte till himlen, inte till andra sidan...såg inga änglar eller något paradis...Näpp...inget sådant...
Utan jag såg är en splirrans ny rosa scooter...Jag såg mig springandes lite snabbare och väl framme hoppade jag upp och var på väg...På något konstigt sätt oroar jag mig för mig själv...Det var ju så länge sedan jag körde en moppe!...hur ska detta gå?...HJÄLMEN!!! och solskyddsfaktor!!! (måste ju ha minst 50...)...försöker jag ropa till mig själv...Men jag har redan åkt och såg bara något ljust flygit hår och en massa grus som vimlade omkring...
Moppen förvandlades till en snabb motorcykel och jag körde snabbare och snabbare...
Man kan såklart tyda denna drömmen på många olika sätt. Jag blir dock galet fnissig över när jag tänker på hur...JAG!...äventyrliga, ostrukturerade, spontanta, sprudlande, obekymrade, lev idag imorgon är det försent/alltid ung i sinnet-JAG!...har förvandlats till en tant på plus 40...och när jag drömmer, när jag verkligen ha möjlighet att ta ut svängarna, göra allt förbjudet och pinsamt farligt och härligt...hrmmm...japp, då passar jag på att köra moppe utan hjälm och solskyddfaktor...
"Living on the edge!"
Jag låg kvar en stund i sängen, rörde försiktigt på kroppen, en kroppsdel i taget, jag fegade lite och började med de kroppsdelar som jag faktiskt trodde att jag inte skulle ha ont i...hoppades på att inte känna illamående...och till sist vågade jag grimasera lite med ansiktet och munnen...
F**k slemhinnor!...det är Dag 7 nu!...Kom igen!...Nu kan det väl ändå dags att börja vända! Jag har levt på glass de senaste dygnen...slemhinnorna är så illa tilltyglade...
Jag lät huvudet ligga kvar på kudden och försökte slappna av...ville hitta tillbaka till drömmen för att slippa känna smärta...Jag blev lättad när det sakta men säkert började susa förbi fragment från drömmen...
I drömmarnas värld såg mig själv, lycklig, glad, sprudlande...Jag var ensam...ensam springandes mot något...Jag blev så harmonisk när jag såg mig själv...Jag hade blont halvlångt lockigt hår...blev lite full i skratt när jag insåg att jag inte ens i drömmen hade tjockt böljande hår utan samma hårkvalité som tidigare, dvs skandinavisk kvalité eller på norrländska...tunt och med få strån;)...men jag blev lycklig när jag såg mig själv i det fina håret som yrde i sommarvinden...Jag var ljust klädd och kände mig fjäderlätt...inga läskiga kortisonkilon eller dökött...utan lätt som en ängel...jag har aldrig någonsin sprungit på det viset...Och jag kan lova att jag aldrig någonsin sett mig ens i närheten som en ängel;) :o ...
Vart var jag på väg?...vad hade jag för mål?...jag ville bara fram till slutstationen...måste komma ihåg vart jag var på väg?...Helt plötsligt kändes det så viktigt för mig att veta...kan tyckas löjligt då det endast var en dröm...Men så var min morgon i alla fall...
Och då såg jag något glittra emot mig, jag fick lov att kisa för att kunna se...Jag fnissar till...Pinsamt, hur kan jag vara så glad för denna slutstation???...Jag kom inte till himlen, inte till andra sidan...såg inga änglar eller något paradis...Näpp...inget sådant...
Utan jag såg är en splirrans ny rosa scooter...Jag såg mig springandes lite snabbare och väl framme hoppade jag upp och var på väg...På något konstigt sätt oroar jag mig för mig själv...Det var ju så länge sedan jag körde en moppe!...hur ska detta gå?...HJÄLMEN!!! och solskyddsfaktor!!! (måste ju ha minst 50...)...försöker jag ropa till mig själv...Men jag har redan åkt och såg bara något ljust flygit hår och en massa grus som vimlade omkring...
Moppen förvandlades till en snabb motorcykel och jag körde snabbare och snabbare...
Man kan såklart tyda denna drömmen på många olika sätt. Jag blir dock galet fnissig över när jag tänker på hur...JAG!...äventyrliga, ostrukturerade, spontanta, sprudlande, obekymrade, lev idag imorgon är det försent/alltid ung i sinnet-JAG!...har förvandlats till en tant på plus 40...och när jag drömmer, när jag verkligen ha möjlighet att ta ut svängarna, göra allt förbjudet och pinsamt farligt och härligt...hrmmm...japp, då passar jag på att köra moppe utan hjälm och solskyddfaktor...
"Living on the edge!"
onsdag 11 juni 2014
När kroppen inte vill längre!
Nu är det inte många biverkningar som jag inte kan checka av i de 2 biverkningsinformationsbroschyrerna som jag har fått (ps. ni vet skillnaderna på foldrar och broschyrer vá? En folder har ett uppslag och en broschyr...(just de jag har fått) har många många uppslag...ja ja erkänner att offerkoftan hänger på axeln, ny behandling på fredag, fredag den 13:e... gulp...och min kropp är så galet trött och sliten)...Kan nu addera domningar, känselbortfall, ögonfransarna, brynen faller, naglarna mår inte bra, börjar bli "bubbliga" och denna eviga matthet och trötthet...Jag ser mig i spegeln och tycker att jag ser sjuk ut...och det gör mig ledsen...
Igår när vi åt middag så säger mina älsklingar att det var hår i maten!...Jag hade lagat middagen...men skrattande säger jag snabbt att "Jag är i alla fall helt oskyldig"...Alla undersöker skeptiskt sina tallrikar även jag. Hår i maten är bland det absolut läskigaste som finns! Tills vi kommer fram till att håret är ögonfransar...på något konstigt sätt (det är ju BARA ögonfransar!!!) hugger det till i hjärtat och jag vill veta hur många fransar det är...och alla letar ivrigt. 3 st...ok jag har alltså fortfarande några spindelben kvar...
Måste fokusera på rätt saker...Och när jag tänker efter så tror jag att man får önska sig något (och önskan faller såklart in) när en frans faller...så då har jag ju tre önskningar att ta i tur med idag;)
Igår när vi åt middag så säger mina älsklingar att det var hår i maten!...Jag hade lagat middagen...men skrattande säger jag snabbt att "Jag är i alla fall helt oskyldig"...Alla undersöker skeptiskt sina tallrikar även jag. Hår i maten är bland det absolut läskigaste som finns! Tills vi kommer fram till att håret är ögonfransar...på något konstigt sätt (det är ju BARA ögonfransar!!!) hugger det till i hjärtat och jag vill veta hur många fransar det är...och alla letar ivrigt. 3 st...ok jag har alltså fortfarande några spindelben kvar...
Måste fokusera på rätt saker...Och när jag tänker efter så tror jag att man får önska sig något (och önskan faller såklart in) när en frans faller...så då har jag ju tre önskningar att ta i tur med idag;)
Det Snygga Snacket!
När jag har mina bra dagar måste jag såklart passa på att göra sådant som ger mig energi. Sagt och gjort...jag fixade barnvakt och bjöd min man på date. Och inte vilken date som helst utan på en föreläsning av en av mina absoluta favoritretoriker, Eline Eksvärd. Min man hade nog hoppats på en mer romantisk date...gruffades det något om:o Gjorde kanske inte saken bättre att det var en galet varm kväll och vi skulle gå in i en mörk lokal som var stekhet...plus att min man var trött och hade inte hunnit äta ngt...och dessutom aldrig hört talas om denna "Elaine Eksvärd"...
Nu kan jag lova att Elaine fått ytterligare ett fan:) Vi satt båda tysta och mäkta imponerade av denna unga kvinnan och timmarna bara flög iväg. Jag funderade när jag tittade ut över den stora publiken...hur lyckas denna lilla unga kvinnan fånga ALLA, män som kvinnor, unga som gamla? Kan det vara hennes tunga bagage som gett henne denna ofattbara drivkraft och mod att ta ut svängarna? Hur kan man vara så personlig och ändå ha integritet och visa på sån styrka? Eller är det hennes personlighet som utstrålar styrka? Hur kan man vara så personlig men ändå inte privat? Vart går gränsen?...
Jag tror inte alla satt och funderade just på de frågor som etsat sig fast i mitt huvud utan faktiskt fick med sig mycket matnyttigt hem (mig inkluderat:).
Retorik handlar inte om konsten att tala utan konsten att få andra lyssna.
Nu kan jag lova att Elaine fått ytterligare ett fan:) Vi satt båda tysta och mäkta imponerade av denna unga kvinnan och timmarna bara flög iväg. Jag funderade när jag tittade ut över den stora publiken...hur lyckas denna lilla unga kvinnan fånga ALLA, män som kvinnor, unga som gamla? Kan det vara hennes tunga bagage som gett henne denna ofattbara drivkraft och mod att ta ut svängarna? Hur kan man vara så personlig och ändå ha integritet och visa på sån styrka? Eller är det hennes personlighet som utstrålar styrka? Hur kan man vara så personlig men ändå inte privat? Vart går gränsen?...
Jag tror inte alla satt och funderade just på de frågor som etsat sig fast i mitt huvud utan faktiskt fick med sig mycket matnyttigt hem (mig inkluderat:).
Retorik handlar inte om konsten att tala utan konsten att få andra lyssna.
tisdag 3 juni 2014
Jag sitter i förarsätet!
Fick såna härliga, värmande och stärkande kommentarer igår...Att jag tar min situation/sjukdom/behandlingar på ett sånt bra sätt...Att jag sitter i förarsätet!
Jag har inte tänkt på det sättet, men det kanske är så...Jag ser mig inte som ett offer som sitter passivt i baksätet, jag funderar inte bittert på hur detta kunde hända just MIG eller vad livet är orättvist.
Och det får mig att inse att detta är faktiskt första gången i min cancerkarriär som jag på allvar väljer att göra det bästa av min (cancer)situation!
Jag kan då och då halka in på tanken att jag önskar att jag skulle ha vetat det jag vet idag...när jag hade det så tufft med behandlingarna när jag var 15 och 17 år. Att jag hade kunnat tänka och göra annorlunda, inte passivt följa med och ha offerkoftan på mig. Men kommer på mig själv (som jag har lärt mig i mindfulness kursen) att jag måste vara förlåtande och accepterande. Och frågan är om det hade varit så kul att vara 15 men tänka som en tant på 40 år...:)
Så...Jag sitter där vid ratten och styr – rakt fram...och jag ser ljuset i tunneln. Snart är jag färdigbehandlad och kommer ut på andra sidan starkare än någonsin!
Jag har inte tänkt på det sättet, men det kanske är så...Jag ser mig inte som ett offer som sitter passivt i baksätet, jag funderar inte bittert på hur detta kunde hända just MIG eller vad livet är orättvist.
Och det får mig att inse att detta är faktiskt första gången i min cancerkarriär som jag på allvar väljer att göra det bästa av min (cancer)situation!
Jag kan då och då halka in på tanken att jag önskar att jag skulle ha vetat det jag vet idag...när jag hade det så tufft med behandlingarna när jag var 15 och 17 år. Att jag hade kunnat tänka och göra annorlunda, inte passivt följa med och ha offerkoftan på mig. Men kommer på mig själv (som jag har lärt mig i mindfulness kursen) att jag måste vara förlåtande och accepterande. Och frågan är om det hade varit så kul att vara 15 men tänka som en tant på 40 år...:)
Så...Jag sitter där vid ratten och styr – rakt fram...och jag ser ljuset i tunneln. Snart är jag färdigbehandlad och kommer ut på andra sidan starkare än någonsin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)