Sista dagarna har varit tuffa...
Min plan att gå tillbaka till arbetet den 1 september har ändrats och det gör mig ledsen och förtvivlad. Mina blodvärden och biverkningarna som tex känselbortfall i tårna vill inte riktigt ge med sig... Jag känner mig så stark och positiv och vill inte riktigt ta in vad min läkare och sjuksköterskor säger.
Jag vill tillbaka till jobbet, tillbaka till livet, tillbaka till det "normala" livet, vad nu ett normalt liv är... Jag vill tillbaka till den Anna jag var innan allt detta hände...
Så här jag, försöker ta in all info som jag har fått under veckan. Jag försöker tänka logiskt, sunt och positivt. Om jag är hemma några veckor till, vad gör det på det hela taget/hela livet, kanske rentav (som min läkare hävdar) att det blir en bättre "outcome". Det är tydligen bara extremfall som går tillbaka till jobbet mitt uppe i strålbehandlingarna när man har fått de tuffaste cellgifterna som jag har fått...
Extremfall, vilka är då de? Tydligen är de fallen där man har en rehabiliteringsplan som innebär en smygstart med mer fokus på den sociala biten, att åka till jobbet och ta en kaffe, lunch etc. Jag måste ju erkänna att den sociala delen har jag haft gudomligt lyxigt med... Så det är ju inte riktigt dricka kaffe jag vill...
Vidare har han påmint mig om att jag har fått sex behandlingar av en anledning. Sju behandlingar och jag hade fått hälsa på "andra sidan"... Vidare får inte glömma att det finns en fas tre också i detta projektet som jag ska fasas in i.
Innerst inne så vet jag att jag aldrig kommer att komma tillbaka till den Anna som jag var innan detta skedde... Fast det tror jag dock är på ett positivt sätt, jag kommer att prioritera det som verkligen är viktigt för mig. :)
����
SvaraRadera