Har jag lurat Er?

Jag är nästan orolig över att jag har lurat er? Har jag blossat upp något till oanade höjder, något som egentligen inte har någon större betydelse men som jag har lyckats få er att tro?

Hoppas ni då kan förlåta mig! ;)

What?

Jo, veckan började med min examen (som jag då flitigt har marknadsfört) och jag blev galet uppvaktad! Jag har fortfarande inte riktigt landat... Jag har fått så många fina mail, sms, hälsningar och nya vänner...Det känns overkligt... Jag har också blivit glatt överraskad över de mail som jag har fått från läkare som jobbar med "såna som mig" ;), de tycker att jag/vi har gjort det fantastisk bra och beundransvärt. Att jag är en förebild... Ja, jag vet, helknasigt och galet tokigt men sant! :o

Och igår avrundades veckan med min födelsedag (vilken jag brukar börja med marknadsföra vid midsommar, enligt min kära man... Jag växer aldrig upp, pinsamt men sant! :o... ) och födelsedagsfest... :)

Till råga på allt så har jag inte lagt två fingrar i kors utan bara fått allt serverat på silverfat. :)

Så igår frossade jag som aldrig förr... Färska räkor, fiskgryta och avslutningsvis... Prinsesstårta. Detta sköljdes då ner med ljuvligt härlig frasig lyxig champagne och smarriga Amarone viner... Galet gott och lyxigt. :)

Ps. Jag hoppas att jag inte har lurat er... Ni vet att jag inte fyllde jämt vá?! ;) Ds.

Tänk vad en rosa väska kan göra!

Jag kan ju inte låta bli att bli överförtjust, ja rent av lycklig av fina saker... Jag vet att det kan vara provocerande... Jag "borde" ju vara maximalt lycklig, sådär lycklig så att det faktiskt inte går att bli lyckligare än vad jag är... För jag har ju inte cancer! :)

Men jag är, rent ut sagt, en skitjobbig och krävande person... Jag vill nämligen vara fullt frisk och så mottager jag också gärna fina presenter nu och då... ;)

Så jag blev så superduper glad och överraskad över den "lilla" goodiebagen på väg hem från "Tillsammans mot cancergalan" häromkvällen. (Ett tack för mitt/vårt bidrag till galan.)

Väskan var superläcker i fin glansig bubbelgumsrosa färg... När Fina Elenore (en av producenterna) gav den till mig tyckte jag faktiskt att den kändes lite tung och otymplig och funderade på om den var/är så smidig att resa med?... Men tänkte att; "hur som haver, min stora tjej lär ju bara älska den och huvudsaken är ju att den blir använd"...

Men inte konstigt att den var tung, den var ju fullproppad av alla möjliga läckerheter! :o :)

Och jag kan lova att denna väska kommer passa mig perfekt på alla framtida resor! ;)

Miljoner Tack!

Jag är så imponerad över ALLA som har jobbat/varit delaktiga med #tillsammansmotcancer. Jag har aldrig varit med om ett sådant engagemang och teamkänsla någonsin... Tror jag.

I samband med att jag/vi valde att delge min/vår story innebar det möten med nya intressanta och härliga människor. Från dag 1 har de behandlat mig som en prinsessa... Ja, eller som drottning om ni ska vara petnoga (låter så gammalt bara...) och mina tjejer som prinsessor. ;)

Jag inser att jag är en person som "reder mig själv" och ofta tar rollen som projektledare, på gott och ont. ;).

Men nu har jag, som sagt var, varit på andra sidan... Jag har blivit ompysslad och omhuldad... Och det har varit minst sagt annorlunda, omtumlande och konstigt... Samtidigt fantastiskt härligt och jag kanske har haft ett större behov av att bli ompysslad än jag någonsin kunde tro! :o

Jag har kunnat lägga min energi på tankar, funderingar, reflektioner, att bara få vara och tillåta mig känna det jag känner. Att det är ok att faktiskt få vara ledsen. Att det är ok att erkänna att livet är inte alltid en dans på rosor...

Det kanske är en nödvändighet att tillåta sig bli "omhändertagen" för att man ska orka berätta sin story... :)

Och WOW, vad alla bidrog, helt galet! Känner mig varm i hjärtat. :)

 
 

TACK!

Imorgon tar jag examen!

Imorgon är det "Tillsammans mot cancergalan" på Cirkus. Jag hoppas att Ni tittar och stödjer kampen mot cancer! :)

På köpet kan Du också få se ett litet inslag om min resa... (Se länken nedan) Jag har full förståelse om Ni tycker att jag är fånig... Rentav störtfånig som sitter och gråter framför kameran och sedan vill jag att ni ska titta på eländet också... :o

Men jag ser "tillsammans mot cancergalan" lite som min avslutningsfest. I morgon tar examen! :)

Det är lite vemodigt och samtidigt helt fantastiskt spännande och underbart... Nu släpper jag taget om sjukdomar och elände, sjukhusen, alla mina trygga, fina läkare och sjuksköterskor och beger mig ut i riktiga världen. Imorgon kommer jag skåla ut det gamla och in det nya.

The best is yet to come! :)
 #tillsammansmotcancer

http://www.youtube.com/watch?v=rwsk8LpSCcU&list=UUyRDvl5au7MCMmu6iFUHAPw&feature=player_embedded

Fira med mig imorgon!

Skål! :)‪

In your face!

Wow wow wow, vilken galet duktig make-up artist jag blev sminkad av i samband med inspelningen "Tillsammans mot cancer". Carina Nilsson... Supergullig tjej som också har haft bröstcancer och vi har gått och går igenom samma behandling. Carina förstod exakt vad jag menade när jag beskrev mina galna svett attacker och andra bieffekter av alla de gifter som min kropp har kämpat och kämpar emot.

...Och galet snygg var hon också. Brukar ju inte gilla "såna"...;) Men jag måste ju erkänna att hon var hon var ju galet trevlig också så... Ja, jag erkänner, jag gillade henne.

Och hon har en underbart härlig blogg också som ni bara måste kolla in! http://bloggar.aftonbladet.se/inyourface/carina-nilsson



Såklart hon heter Carina! Hon är ju bara föööör vacker. (Carina=söt på italienska :) )

Jag var in heaven! Så mycket härligt smink!

Lovely!

Arbetet bakom "Tillsammans mot cancer"

Wow, vilka nya insikter och erfarenheter jag har fått på kort tid.

Jag har tagit av mig skygglapparna och ser med nyfikenhet på den spännande omgivningen och alla härliga människor runtomkring mig. Låter lite som hallelulja stämning här hemma... :o Jag lovar att jag kommer lugna ner mig snart och bli lite mer "normal" och som förut. Kommer osökt att tänka på en härlig kommentar som jag fick av en vän när jag var orolig över att jag skulle bli deprimerad av hormonmedicinen jag äter. "Anna, det gör väl inget om du blir lite deprimerad, då kommer du ner på vår nivå... vi som har "vanliga normal Svensson" humör liksom. ;)"

Men som sagt var, no worries. Det kommer dagar då jag kommer att fundera över vad meningen med livet är är... Det går upp och det går ner. :)

Stor eloge för det arbete som Meter lägger ned på "Tillsammans mot cancer galan", vilka fantastiska människor (hjärta och själ) och vilken kompetens de besitter. Jag är på riktigt väldigt imponerad!

Min stund framför kameran. :)

Världens coolaste producent, Elenore. :)

Helt underbart film team. Vet inte hur de lyckades... Men jag stod verkligen och asgarvade framför kameran. :o

Det var då här som jag spelades in! :) En annorlunda och spännande "arbetsplats". :)

En rosa månad

"Oktober är en rosa månad. En månad då vi tar gemensamma krafttag mot bröstcancer, som är den vanligaste cancerformen hos kvinnor... Hur mycket vet du egentligen om dina bröst? I senaste numret av Womens Health får du en snabb kurs i bröstologi..." Womens Health, oktober 2014

Jag vill slå ett extra slag för Womens Health denna månad. De har gjort ett stort härligt inslag om bröst. :)

... Och jag har blivit intervjuad... :) Förmodligen för att jag är såååå rosa... ;)

Galet läskigt samtidigt häftigt annorlunda och bra!

Har träffat producenten för "Tillsammans mot cancer", min nya kompis, Jens igen. :)

Denna gång för att få se reportaget som de har gjort om mig och min familj. Det var riktigt galet läskigt att höra sig själv prata, agera (skallig, utan ögonfransar, lite kortison hull och trots hullet... rynkig! :o ) och t.o.m. gråta i TV-rutan.

När jag tittade på inslaget blev jag rörd och tagen... Så konstigt egentligen. Det är ju inte så att jag inte vet vad som jag har varit med om/berättat under intervjun... Och ändå...

Jens frågade mig vad jag tyckte om reportaget... Mitt spontana svar var "Ja, den där tjejen har gått igenom en hel del" ... Så började jag fnissa, förstod att det lät galet att jag pratade om mig själv i tredje person. Men det var en bara en konstig känsla av att se sig själv på det viset.

Sedan började jag såklart att bubbla om hur jag såg ut, en det ena en det andra...suck... gamla ränder går aldrig ur.. : o

Det var då Jens blev min kompis på riktigt, han visste vad han skulle säga han. ;) "Anna, du gråter ju skitsnyggt ju!"

Och med de orden stapplade jag super nöjd ut från Meters härligt kreativa lokaler... :)

Och ja, det behövs inte mycket för att göra mig nöjd! ;)

Fas 3

Nu har jag gått in i fas 3...

Jag stod i kassan på apoteket, snick snackade lite om medicinen som jag skulle hämta ut. Helt plötsligt kände jag en plötslig impuls av att läsa bipacksedeln och vilka biverkningar som kunde medföra. Jag som aldrig brukar läsa bipacksedeln... Jag tror att läser man om alla biverknignarna så får man minst hälften av dem...

Men som sagt var gjorde jag annorlunda denna gången. Scannar snabbt av alla biverknignarna, när jag plötsligt läser håravfall! Går tillbaka och läser igen... jo, mycket riktigt. En vanlig biverkan är just håravfall. Jag brister ut förtvivlat, "Håravfall... Det hade jag ingen aning om".  Att det är en vanlig biverkan!!! "HÅRAVFALL!!!"

Jag läser fötvivlat vidare när jag hör apotekaren trevande säger... "Men det kanske inte har någon större betydelse just för dig... Ja, eller just nu i alla fall... eller?!..." Och så ler hon lite försiktigt. Jag sliter blicken från bipacksedeln och stirrar upp på henne, vad menar hon?!

Tills jag förstår hur detta ser ut objektivt... En flintis som hysteriskt gormar över en biverkan som håravfall... Jag börjar fnissa och till slut skrattar vi högt och ljudligt bägge två...

Så nu är jag i fas 3, den sista och avslutande. Jag ska dock äta medicinen i 10 år så medicinen är mina vitaminer som ska hålla mig frisk i resten av mitt liv! :)

Add some luxury och jag är i himlen. ;)

Jag är så galet bortskämd... Och ni vet verkligen hur man gör en vän lycklig! ;)

Fick ett helt ljuvligt härligt paket, en riktigt lyxig goodie bag från en mycket efterlängtad och saknad vän... Känns i hjärtat...

 

Kortet var helt underbart!
Fnissade gott... Jag kan verkligen se oss
80+ med rosa nagellack och rosa läppstift sittandes vid stranden, franska Rivieran (läs ålderboende... Kanske tillbaka i Nacka! :o )
och lyckliga över att vi precis hittat nya bästa vänner... Nämligen varandra! :)

Lyxigt härlig goodie bag med innehållande en förtjusande Laura Ashley sjal och ett snyggt rosa armband...

Såhär lycklig blev jag av den lyxiga sjalen!
Ta daa!!!!

Och det nya rosa armbandet passade mig perfekt!
Snyggt värre! :)

Tillsammans mot cancer

Jag har en ofantlig tur, jag är en liten lyckotant med extrem mycket flow just nu... :)

Tidigt i våras blev jag kontaktad av en producent som jobbade med "Tillsammans mot cancer galan" och fick frågan om det ev. fanns någon möjlighet att delta med min story på något vis. För mig kändes detta som en skänk från ovan...

Då kan man ju fråga sig varför?

Jag har sedan jag var 15 år haft ett gnagande dåligt samvete över att jag inte har gjort något för alla de andra cancerdrabbade. Men just då orkade jag inte och jag ville inte heller när jag var 17. Jag paketerade dessa år i en mörk låda med text "Öppnas ej" och lådan placerades långt in i garderoben. När jag drabbades av malignt melanom tog jag fram just denna låda, tittade, klämde och kände på den men öppnade den inte... När alla operationer var klara och jag kunde pusta ut la jag faktiskt tillbaka den oöppnade lådan på sin plats långt in i garderoben.

Så när jag fick diagnosen bröstcancer i december, kände jag att det var dags! Nu skulle minsann lådan fram och denna gång skulle den öppnas. Jag skulle sluta skämmas för att jag hade varit sjuk, ta bort alla skuld och skam känslor. Dela med mig om det jag har varit med om, om detta på något vis kan hjälpa någon annan.

När jag fick frågan om jag kunde dela med mig av min "cancer karriär" var det ett självklart JA!

Så från ett första samtal om en förfrågan har det nu spelats in ett kort reportage om mig och min familj. Mitt samvete har äntligen blivit lättare och framför allt har jag stött och blött, fullkomligt vänt ut och in på mig själv, bearbetat detta en gång för alla!

Det kommer bli galet läskigt att se mig själv, helt avskalat, osminkat, utan "gard", där jag inte har kunnat skämta bort jobbiga frågor utan bara från hjärtat berättat om dessa år...

Jag trodde på riktigt, att jag inte hade några tårar kvar för de åren som jag har förlorat och de fasansfulla upplevelserna jag har fått erfara... Men på något vis, de skickliga, fantastiskt proffsiga killarna i TV-teamet gjorde inspelningen till ett forum för bearbetning, tillbakablick och tid för reflexion. De var helt fantastiska faktiskt!

Så jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen har bidragit med det jag kan för denna gala. Nu är det bara att hålla alla tummar och tår för att det ska bli en gala utan dess like och att pengarna ska strömma in för att cancerforskningen ska gå framåt!

Den 27 oktober kommer galan sändas live från Cirkus. Så glöm inte att titta på kanal 7 och bli månadsgivare!

Fantastiskt härliga killar! :)



Annorlunda inredning/ljuskälla mitt på ljusa dagen. ;)

Tv-teamet filmar, kollar ljudet och Jens pratar i mobilen. :)

En liten selfie dagen till ära. ;)

 

Jobbigt farväl

Ett möte som inte blev som jag hade tänkt mig...

Fördelen med att jag har varit sjuk är att jag har många fina kontakter med "mina" läkare. Jag har gått många år hos en och samma läkare som upptäckte att jag hade malignt melanom. Det var också samma läkare som hjälpte mig att snabbt komma till rätt person i december då jag kände en knöl i bröstet. Hon har följt mig, tagit sig tid och har en enorm empatisk förmåga, verkligen förstått att det har varit jobbigt periodvis för mig.

Mötet nu i morse innebar som vanligt en helscanning av kroppen och vi pratade också om sista halvåret, hur mitt liv har sett ut. Vi börjar avrunda och då berättar hon att hon ska gå i pension! Jag som har trott att hon är ca 55 år... :o

Hon säger att hon har känt och känner något speciellt för mig, hon har följt mig under åren och med tårar i ögonen säger hon tydligt "Du är en fantastisk person!"

Jag blir så paff...(tänker instinktivs, nämen jag är verkligen inge fantastisk, jag har inte gjort något märkvärdigt, fantastiskt?! ...) det går en stund då vi bara står tysta och tänker...Vet inte hur länge, var det sekunder, minuter?...

Så kramar vi om varandra och jag blir så rörd... Jag får till slut fram "Du är en fantastisk person!" För hon är verkligen det, hon har ställt upp i vått och torrt, stöttat, peppat och pushat mig, sett till hela mig (opererat mig ett antal gånger på obekväm arbetstid för att jag ska ha fått ihop livspusslet), min livssituation och till min familj.

Och inte för att glömma bort... Det är tack var just denna läkare som både malignt melanom och bröstcancern togs bort i tid!

Det var ett sorgligt farväl som känns i hjärtat...

Jag har nått en viktig milstolpe!

Nu har jag lyckats checkat av alla 25 st strålbehandlingarna. Det känns overkligt och helt galet underbart!

  

Jag har blivit uppvaktad som aldrig förr... Samtal, härliga meddelanden, blommor, presenter och champagne...

  

Denna gång kan jag lova att det är inte Chapel Hill bubbel vi skålar i... ;)
 

 

 

Fick en ljuvligt fin kudde som numer pryder min soffa.
Jag fullkomligt älskar den guldiga texten. :)

Blommogram har levererats. Stor ljuvlig vit
och limegrön bukett. :)


Galet vacker bukett från min fina familj i 50 nyanser
av rosa. :)

Blivit uppvaktad med vita vackra vita liljor
från oväntat håll. :)

 

Ont det gör ont...

"Ont, det gör ont men det går...Det gör ont en stund på natten men inget på dan
 ...Jag har klarat mig rätt länge... Jag börjar blir van
Och alla omkring dom märker ingenting... Det gör ont, så ont"
Lena Philipsson

Nu börjar huden säga ifrån. Idag blev jag skickad vidare av de fina omtänksamma sjuksköterskorna för omläggning av brännskada, inget ovanligt vid strålning utan det kan bli så när man har strålkänslig hud. Vilket jag antar att jag har (u know... Malignt melanom).

Denna omläggning med silikonplast gjorde i alla fall susen. Får kanske undvika de mest urringade klänningarna på ett tag dock. ;)

OBS! Jag är inte fullt så rynkig som det ser ut, utan det är bara den fina silikonplasten som är rynkig... ;)

Nu är det bara 4 st strålbehandlingar kvar! :)

Kommunikation...

Oj oj oj, jag känner mig fortfarande orörlig efter passet "SHAPE" på S.A.T.S. Det verkar ju som att funktionell träning har blivit en fluga som har kommit för att stanna... Så då bara måste ju även jag träna detta! ;)

Måste erkänna att jag var lite nervös inför träningspasset. Hade ett svagt minne att just detta pass var galet jobbigt... Och då var det t.o.m. utan cytostatika rester i kroppen och inte mitt i någon strålbehandlingsfas. Men lovade mig själv att jag skulle vara snäll mot mig själv, lyssna på min kropp och träna på den nivå som min kropp tyckte var lämplig.

Men så är det just detta med kommunikation, hur svårt är det inte!

Kroppen kommunicerade inte vad som skulle vara en lämplig nivå, inte ett ord!... Måste ha pratat väldigt luddigt i så fall...

... Inte förrän passet övergick till stretching! Då började kommunikationen... helt plötsligt blev kroppen väldigt talkative! ;) Hade blodsmak i munnen, var totalt genomsvettig och skakade som ett asplöv... 

Då min kropp (i vissa lägen) är fullkomligt kass på att kommunicera (i rätt tid), har jag själv tagit beslutet att jag ska fortsätta med yoga och pilates och ta det lite lugnare med näradödenträningspassen.

Sen när jag blir starkare... Då blir det åka av. ;)

Mina nya snygga träningsskor!

Jag, nervös inför vad som komma skall! ;)

Dumdristig, modig eller spritt språngande galen?

Jag har haft en underbar helg med min älskade lillasyster och hennes nära och kära. Svårt att förstå att "min" lilla bebis ska gifta sig... Jag har ju inte förändrats ett dugg, medans hon har gått och blivit vuxen. :o ;)

Helgen bestod såklart av en hejdundrande möhippa med många härliga skratt, glädjetårar, allvar och spännande diskussioner. Summa summarum, jag fick uppleva ofantligt mycket kärlek och glädje!

Hippan bestämdes för länge sedan och i min värld i planeringsfasen såg jag framför mig en "normal Anna" full med energi, med hår (möjligtvis med lite extensions), ögonfransar och all in både gällande aktiviteter och också party till gryningen.

Nu var ju inte verkligheten riktigt som jag hade sett den framför mig. Jag var och är ofantligt trött, sliten och kände att jag faktiskt var lite nervös inför krogbesöket!

Att gå på krogen (som jag vanligtvis älskar, jag brukade vara den där personen som "hjälper till" med stängningarna) och se ut som jag ser ut idag! På något sätt var och är jag fortfarande rädd att det kan komma någon elak kommentar om hur jag ser ut... Ja ni vet, sanningen brukar man ju få höra av barn och fulla...

Så när allt packades till hippan åkte peruken med… :o

Peruken, den som jag aldrig har använt för att det känns som jag är utklädd redo för att marschera iväg på första bästa maskerad. Peruken som står för det som jag är så emot... Jag vill kunna stå för att jag är jag, oavsett hår eller inte. Jag vill inte behöva gömma mig.

Men så tänkte jag… Jag behöver ju inte alltid vara så jobbigt principfast. Herregud, det är ju bara en peruk och den behöver väl inte stå för något stort ställningstagande. Go with the flow och ha kul!

Så trötta men härligt sprudlande lyckliga svansade vi iväg till krogen. Vi drack rosa bubbliga spritsiga drinkar och slängde våra lurviga (nja, mina är ju inte så lurviga faktiskt... :)

Killarna och männen spanade in mig som aldrig förr och skulle snicksnacka i baren. Bekräftelsen och uppmärksamheten var såklart kul, men phu... enough is enough. ;)

Helt plötsligt mötte jag en skallig dam och ryggade omedvetet bakåt. Oj, hon utmärkte sig verkligen på krogen! 

Började fnissa gott åt min egen spegelbild. Jag hade såklart glömt att ta på mig peruken när vi skulle iväg till krogen. Ja, inte konstigt att alla spanade in mig, att jag fick så många fina leenden, att killen i baren ville prata med mig om meningen med livet. Till råga på allt så hade jag såklart glömt bröstprotesen hemma... Vilket förklarar de trånande blickarna i urringningen… ;)

Jag tittade länge på mig själv i spegeln och tänkte - Är jag dumdristig, modig eller spritt språngande galen som alltid ska försöka tänja på gränserna?

Jag beslutade just då att jag var modig och spatserade med bestämda steg ut på dansgolvet igen. :)

Lite suddigt foto... Vill dock förtydliga att det var inte vi! ;)
 Skalliga damen till höger, ja det är ju jag då. ;)

http://intressant.se/intressant
 

Panikångest

Besöket på sjukhuset igår blev en annorlunda upplevelse...

Jag kan inte riktigt släppa tankarna, funderingarna och känslan av maktlöshet...

Jag hade kommit in till strålbehandlingsavdelningen och plötsligt hörde jag ett panikartat högt gällt skrik som skar i öronen. Skriken och de hejdlösa gråtattackerna som avlöste varandra kröp under skinnet på mig. Alla stannade upp, frös till is. Sjuksköterskor rusade i korridoren och en sjuksköterska hade någon i telefonen som minutiöst förmedlade vad som pågick.

 "Hon ramlar!" skrek någon. Kvinnan hade fallit ihop men skriken upphörde inte. Snabbt hämtades en bår och flera hjälptes åt och tog henne till ett annat rum. En ytterligare sjuksköterska rusade efter med en stor medicinvagn.

Till slut infann sig tystnaden och kvinnan rullades ut med hjälp av en rullstol. Blicken jag möttes av har svetsat sig fast på näthinnan och jag kommer aldrig att glömma den. Det var kusligt att se någon så likgiltig och okontaktbar. Med dimmiga ögon stirrade hon bara rakt fram, rakt igenom allt som stod framför henne och samtidigt på ingenting…

Jag stod som fastfrusen och det var så overkligt, själva situationen, händelsen var svår att greppa. Vad var det som hade hänt?

Jag gick och satt mig i väntrummet. Det vanligtvis livliga trevliga härliga väntrummet hade som på ett trollslag förvandlats till ett rum av vakuum, tystnaden var obekväm och jobbig. Helt plötsligt hade vi blivit nedstämda cancersjuka patienter som såg ut att stirra döden i vitögat…

En kvinna bröt slutligen tystnaden och viskade lågt "Vi får gå igenom mycket...".

Jag har svårt att skingra tankarna på kvinnan jag mötte igår, var det panikångest hon hade drabbats av? Vad har hon för skyddsnät? Hade hon någon där hemma när hon kom hem? Eller hade hon enkelt fått nog av cancern, fucking jävla cancern?

Många känslor bubblar i kroppen... Tacksamhet för att jag är rik på kärlek, människor och min hälsa (låter kanske konstigt, men tänk på vilka långa perioder som jag har fått varit frisk och som jag har kvar ;) . Lycklig för att jag mår så bra mentalt som jag gör... Maktlös, man kan bara göra sitt bästa sedan kan inte mer... Jag trodde jag visste var ångest var, men är tveksam idag...

Ibland blir det inte som man har tänkt sig!

Sista dagarna har varit tuffa...

Min plan att gå tillbaka till arbetet den 1 september har ändrats och det gör mig ledsen och förtvivlad. Mina blodvärden och biverkningarna som tex känselbortfall i tårna vill inte riktigt ge med sig... Jag känner mig så stark och positiv och vill inte riktigt ta in vad min läkare och sjuksköterskor säger.

Jag vill tillbaka till jobbet, tillbaka till livet, tillbaka till det "normala" livet, vad nu ett normalt liv är... Jag vill tillbaka till den Anna jag var innan allt detta hände...

Så här jag, försöker ta in all info som jag har fått under veckan. Jag försöker tänka logiskt, sunt och positivt. Om jag är hemma några veckor till, vad gör det på det hela taget/hela livet, kanske rentav (som min läkare hävdar) att det blir en bättre "outcome". Det är tydligen bara extremfall som går tillbaka till jobbet mitt uppe i strålbehandlingarna när man har fått de tuffaste cellgifterna som jag har fått...

Extremfall, vilka är då de? Tydligen är de fallen där man har en rehabiliteringsplan som innebär en smygstart med mer fokus på den sociala biten, att åka till jobbet och ta en kaffe, lunch etc. Jag måste ju erkänna att den sociala delen har jag haft gudomligt lyxigt med... Så det är ju inte riktigt dricka kaffe jag vill...

Vidare har han påmint mig om att jag har fått sex behandlingar av en anledning. Sju behandlingar och jag hade fått hälsa på "andra sidan"... Vidare får inte glömma att det finns en fas tre också i detta projektet som jag ska fasas in i. 

Innerst inne så vet jag att jag aldrig kommer att komma tillbaka till den Anna som jag var innan detta skedde... Fast det tror jag dock är på ett positivt sätt, jag kommer att prioritera det som verkligen är viktigt för mig. :)

En bra dag!

Idag var det en extra roligt med strålbehandlingen. :)

Med en fullpackad ryggsäck tryckte jag och min yngsta dotter in oss i taxin som skulle ta oss till sjukhuset. "Jo, jag har tagit med mig en del packning... Storasyster har sagt att detta kan ta trreeee långa timmar... Så, vaddå!? :o "

Väl inne på sjukhuset var det ingen väntetid och såklart fick min lilla groda extra mycket uppmärksamhet. Hon agerade snabbt som sjuksköterska med support av de två (ordinarie)sjuksköterskorna. Hon höll ett vaktande öga på mig, det är viktigt att ligga rätt och påminde mig om att jag måste ligga helt stilla.

Sedan trampade lillgrodan bestämt iväg med de andra sjuksköterskorna.

Efteråt kom de alla tre sjuksköterskorna (!) in och lillgrodan nickade och sa "Mamma, dina lungor ser bra ut!"

Jag och min personlig ssk på väg till sjukhuset och strålning!

Kapten på skutan!

Jag är kapten även i motvind!

I ett samtal... I mitt tidigare liv... Blev jag varse om vikten av att peka med hela handen, stå i fören och visa vägen... Just nu. Just idag, gör jag det! :)

Dagarna rusar iväg och strålbehandlingarna har blivit en del i min vardag. Idag hade jag ett härligt möte med en annan bröstcancerdrabbad kvinna. Det slutade med att hon tog av sig sin peruk och vi satt och jämförde våra fjun. En kiwi möter en annan. ;)

Jag ska ta till vara på dessa dagar och möten, de är unika och kan verkligen inte jämföras med några andra möten jag har varit med om!

Ps. Den läckra tankinin kommer såklart från
"godisaffären" Amoena. Ds.

Amoena, www.amoena.se. :)