Har träffat producenten för "Tillsammans mot cancer", min nya
kompis, Jens igen. :)
Denna gång för att få se reportaget som de har gjort om mig och min familj.
Det var riktigt galet läskigt att höra sig själv prata, agera (skallig, utan
ögonfransar, lite kortison hull och trots hullet... rynkig! :o ) och t.o.m.
gråta i TV-rutan.
När jag tittade på inslaget blev jag rörd och tagen... Så konstigt
egentligen. Det är ju inte så att jag inte vet vad som jag har varit med
om/berättat under intervjun... Och ändå...
Jens frågade mig vad jag tyckte om reportaget... Mitt spontana svar var
"Ja, den där tjejen har gått igenom en hel del" ... Så började jag fnissa,
förstod att det lät galet att jag pratade om mig själv i tredje person. Men det
var en bara en konstig känsla av att se sig själv på det viset.
Sedan började jag såklart att bubbla om hur jag såg ut, en det ena en det
andra...suck... gamla ränder går aldrig ur.. : o
Det var då Jens blev min kompis på riktigt, han visste vad han
skulle säga han. ;) "Anna, du gråter ju skitsnyggt ju!"
Och med de orden stapplade jag super nöjd ut från Meters
härligt kreativa lokaler... :)
Och ja, det behövs inte mycket för att göra mig nöjd! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar