Kommunikation...

Oj oj oj, jag känner mig fortfarande orörlig efter passet "SHAPE" på S.A.T.S. Det verkar ju som att funktionell träning har blivit en fluga som har kommit för att stanna... Så då bara måste ju även jag träna detta! ;)

Måste erkänna att jag var lite nervös inför träningspasset. Hade ett svagt minne att just detta pass var galet jobbigt... Och då var det t.o.m. utan cytostatika rester i kroppen och inte mitt i någon strålbehandlingsfas. Men lovade mig själv att jag skulle vara snäll mot mig själv, lyssna på min kropp och träna på den nivå som min kropp tyckte var lämplig.

Men så är det just detta med kommunikation, hur svårt är det inte!

Kroppen kommunicerade inte vad som skulle vara en lämplig nivå, inte ett ord!... Måste ha pratat väldigt luddigt i så fall...

... Inte förrän passet övergick till stretching! Då började kommunikationen... helt plötsligt blev kroppen väldigt talkative! ;) Hade blodsmak i munnen, var totalt genomsvettig och skakade som ett asplöv... 

Då min kropp (i vissa lägen) är fullkomligt kass på att kommunicera (i rätt tid), har jag själv tagit beslutet att jag ska fortsätta med yoga och pilates och ta det lite lugnare med näradödenträningspassen.

Sen när jag blir starkare... Då blir det åka av. ;)

Mina nya snygga träningsskor!

Jag, nervös inför vad som komma skall! ;)

Dumdristig, modig eller spritt språngande galen?

Jag har haft en underbar helg med min älskade lillasyster och hennes nära och kära. Svårt att förstå att "min" lilla bebis ska gifta sig... Jag har ju inte förändrats ett dugg, medans hon har gått och blivit vuxen. :o ;)

Helgen bestod såklart av en hejdundrande möhippa med många härliga skratt, glädjetårar, allvar och spännande diskussioner. Summa summarum, jag fick uppleva ofantligt mycket kärlek och glädje!

Hippan bestämdes för länge sedan och i min värld i planeringsfasen såg jag framför mig en "normal Anna" full med energi, med hår (möjligtvis med lite extensions), ögonfransar och all in både gällande aktiviteter och också party till gryningen.

Nu var ju inte verkligheten riktigt som jag hade sett den framför mig. Jag var och är ofantligt trött, sliten och kände att jag faktiskt var lite nervös inför krogbesöket!

Att gå på krogen (som jag vanligtvis älskar, jag brukade vara den där personen som "hjälper till" med stängningarna) och se ut som jag ser ut idag! På något sätt var och är jag fortfarande rädd att det kan komma någon elak kommentar om hur jag ser ut... Ja ni vet, sanningen brukar man ju få höra av barn och fulla...

Så när allt packades till hippan åkte peruken med… :o

Peruken, den som jag aldrig har använt för att det känns som jag är utklädd redo för att marschera iväg på första bästa maskerad. Peruken som står för det som jag är så emot... Jag vill kunna stå för att jag är jag, oavsett hår eller inte. Jag vill inte behöva gömma mig.

Men så tänkte jag… Jag behöver ju inte alltid vara så jobbigt principfast. Herregud, det är ju bara en peruk och den behöver väl inte stå för något stort ställningstagande. Go with the flow och ha kul!

Så trötta men härligt sprudlande lyckliga svansade vi iväg till krogen. Vi drack rosa bubbliga spritsiga drinkar och slängde våra lurviga (nja, mina är ju inte så lurviga faktiskt... :)

Killarna och männen spanade in mig som aldrig förr och skulle snicksnacka i baren. Bekräftelsen och uppmärksamheten var såklart kul, men phu... enough is enough. ;)

Helt plötsligt mötte jag en skallig dam och ryggade omedvetet bakåt. Oj, hon utmärkte sig verkligen på krogen! 

Började fnissa gott åt min egen spegelbild. Jag hade såklart glömt att ta på mig peruken när vi skulle iväg till krogen. Ja, inte konstigt att alla spanade in mig, att jag fick så många fina leenden, att killen i baren ville prata med mig om meningen med livet. Till råga på allt så hade jag såklart glömt bröstprotesen hemma... Vilket förklarar de trånande blickarna i urringningen… ;)

Jag tittade länge på mig själv i spegeln och tänkte - Är jag dumdristig, modig eller spritt språngande galen som alltid ska försöka tänja på gränserna?

Jag beslutade just då att jag var modig och spatserade med bestämda steg ut på dansgolvet igen. :)

Lite suddigt foto... Vill dock förtydliga att det var inte vi! ;)
 Skalliga damen till höger, ja det är ju jag då. ;)

http://intressant.se/intressant
 

Panikångest

Besöket på sjukhuset igår blev en annorlunda upplevelse...

Jag kan inte riktigt släppa tankarna, funderingarna och känslan av maktlöshet...

Jag hade kommit in till strålbehandlingsavdelningen och plötsligt hörde jag ett panikartat högt gällt skrik som skar i öronen. Skriken och de hejdlösa gråtattackerna som avlöste varandra kröp under skinnet på mig. Alla stannade upp, frös till is. Sjuksköterskor rusade i korridoren och en sjuksköterska hade någon i telefonen som minutiöst förmedlade vad som pågick.

 "Hon ramlar!" skrek någon. Kvinnan hade fallit ihop men skriken upphörde inte. Snabbt hämtades en bår och flera hjälptes åt och tog henne till ett annat rum. En ytterligare sjuksköterska rusade efter med en stor medicinvagn.

Till slut infann sig tystnaden och kvinnan rullades ut med hjälp av en rullstol. Blicken jag möttes av har svetsat sig fast på näthinnan och jag kommer aldrig att glömma den. Det var kusligt att se någon så likgiltig och okontaktbar. Med dimmiga ögon stirrade hon bara rakt fram, rakt igenom allt som stod framför henne och samtidigt på ingenting…

Jag stod som fastfrusen och det var så overkligt, själva situationen, händelsen var svår att greppa. Vad var det som hade hänt?

Jag gick och satt mig i väntrummet. Det vanligtvis livliga trevliga härliga väntrummet hade som på ett trollslag förvandlats till ett rum av vakuum, tystnaden var obekväm och jobbig. Helt plötsligt hade vi blivit nedstämda cancersjuka patienter som såg ut att stirra döden i vitögat…

En kvinna bröt slutligen tystnaden och viskade lågt "Vi får gå igenom mycket...".

Jag har svårt att skingra tankarna på kvinnan jag mötte igår, var det panikångest hon hade drabbats av? Vad har hon för skyddsnät? Hade hon någon där hemma när hon kom hem? Eller hade hon enkelt fått nog av cancern, fucking jävla cancern?

Många känslor bubblar i kroppen... Tacksamhet för att jag är rik på kärlek, människor och min hälsa (låter kanske konstigt, men tänk på vilka långa perioder som jag har fått varit frisk och som jag har kvar ;) . Lycklig för att jag mår så bra mentalt som jag gör... Maktlös, man kan bara göra sitt bästa sedan kan inte mer... Jag trodde jag visste var ångest var, men är tveksam idag...

Ibland blir det inte som man har tänkt sig!

Sista dagarna har varit tuffa...

Min plan att gå tillbaka till arbetet den 1 september har ändrats och det gör mig ledsen och förtvivlad. Mina blodvärden och biverkningarna som tex känselbortfall i tårna vill inte riktigt ge med sig... Jag känner mig så stark och positiv och vill inte riktigt ta in vad min läkare och sjuksköterskor säger.

Jag vill tillbaka till jobbet, tillbaka till livet, tillbaka till det "normala" livet, vad nu ett normalt liv är... Jag vill tillbaka till den Anna jag var innan allt detta hände...

Så här jag, försöker ta in all info som jag har fått under veckan. Jag försöker tänka logiskt, sunt och positivt. Om jag är hemma några veckor till, vad gör det på det hela taget/hela livet, kanske rentav (som min läkare hävdar) att det blir en bättre "outcome". Det är tydligen bara extremfall som går tillbaka till jobbet mitt uppe i strålbehandlingarna när man har fått de tuffaste cellgifterna som jag har fått...

Extremfall, vilka är då de? Tydligen är de fallen där man har en rehabiliteringsplan som innebär en smygstart med mer fokus på den sociala biten, att åka till jobbet och ta en kaffe, lunch etc. Jag måste ju erkänna att den sociala delen har jag haft gudomligt lyxigt med... Så det är ju inte riktigt dricka kaffe jag vill...

Vidare har han påmint mig om att jag har fått sex behandlingar av en anledning. Sju behandlingar och jag hade fått hälsa på "andra sidan"... Vidare får inte glömma att det finns en fas tre också i detta projektet som jag ska fasas in i. 

Innerst inne så vet jag att jag aldrig kommer att komma tillbaka till den Anna som jag var innan detta skedde... Fast det tror jag dock är på ett positivt sätt, jag kommer att prioritera det som verkligen är viktigt för mig. :)

En bra dag!

Idag var det en extra roligt med strålbehandlingen. :)

Med en fullpackad ryggsäck tryckte jag och min yngsta dotter in oss i taxin som skulle ta oss till sjukhuset. "Jo, jag har tagit med mig en del packning... Storasyster har sagt att detta kan ta trreeee långa timmar... Så, vaddå!? :o "

Väl inne på sjukhuset var det ingen väntetid och såklart fick min lilla groda extra mycket uppmärksamhet. Hon agerade snabbt som sjuksköterska med support av de två (ordinarie)sjuksköterskorna. Hon höll ett vaktande öga på mig, det är viktigt att ligga rätt och påminde mig om att jag måste ligga helt stilla.

Sedan trampade lillgrodan bestämt iväg med de andra sjuksköterskorna.

Efteråt kom de alla tre sjuksköterskorna (!) in och lillgrodan nickade och sa "Mamma, dina lungor ser bra ut!"

Jag och min personlig ssk på väg till sjukhuset och strålning!

Kapten på skutan!

Jag är kapten även i motvind!

I ett samtal... I mitt tidigare liv... Blev jag varse om vikten av att peka med hela handen, stå i fören och visa vägen... Just nu. Just idag, gör jag det! :)

Dagarna rusar iväg och strålbehandlingarna har blivit en del i min vardag. Idag hade jag ett härligt möte med en annan bröstcancerdrabbad kvinna. Det slutade med att hon tog av sig sin peruk och vi satt och jämförde våra fjun. En kiwi möter en annan. ;)

Jag ska ta till vara på dessa dagar och möten, de är unika och kan verkligen inte jämföras med några andra möten jag har varit med om!

Ps. Den läckra tankinin kommer såklart från
"godisaffären" Amoena. Ds.

Amoena, www.amoena.se. :)

2 behandlingar redan avklarade!

Igår gjorde jag min första strålbehandling på KI. Jag blev otroligt fint bemött av en erfaren och kompeten sjuksköterska. Jag kände mig verkligen i trygga händer. Trots detta har jag varit svajig i humöret senaste dagarna, det är som kroppen minns de tidigare strålbehandlingarna som jag har gått igenom. Det är galet länge sedan, känns overkligt att jag har gjort detta förut, som om det vore ett annat liv, en annan person... Men kroppen minns... Jag är fullkomligt överygad om det!

Nu har jag precis gjort behandling nr 2 och humöret är så mycket bättre idag. Nu är jag äntligen igång och nedräkningen har börjat i denna fas, fas 2.

Nu är det bara 23 behandlingar kvar! :)

Mitt behandlingsschema.
2 strålningar är redan
avbockade. :)

Det är här jag kommer jag hänga på
dagarna. Finns stor potential till många
möten med trevliga och härliga
människor! Jag är ingen spåkärring,
men jag ser många kommande hjärtliga
skratt i väntrum nr 2. ;)

Sjuksköterskorna kallar mig,
redan för Anna. :o (Jo, jag vet att det
är mitt namn... Men hur kan de komma
ihåg det?! Jag var ju inte ens inscannad...
Imponerande... De hälsade så glatt på mig
när jag kom gående i korridoren idag. :)

Summa summarum. Detta är en galet varm
och omtänksam avdelning på alla sätt och
vis. :)

Imorgon börjar fas 2

Vanligtvis kan just denna dag på året innebära lite jobbångest, man har sin sista härliga semesterdag och imorgon börjar jobbet och verkligheten. Men idag  har "sjukhusångesten" knackat på min dörr istället. Imorgon börjar jag med min första strålbehandling!

Denna sommar har varit annorlunda på alla sätt och vis. Jag har inte haft någon semester men jag har i alla fall haft lyxen att lyckas få sex dagars ledighet från provtagningar, undersökningar och annat så det har varit helt ljuvligt underbart. Och jag har mått hyfsat bra, inte haft ont i kroppen, inget illamående, slemhinnorna är inte såriga längre. Jag har såklart dåliga blodvärden och jag känner att min kropp är galet trött och sliten, men inget som inte går enligt plan. Det har tagit ett halvår att bryta ner kroppen, så såklart finns det inga mirakelmedel som kan bygga upp vad som tagit så lång tid att bryta ner...

Så imorgon börjar alltså Fas 2.

25 stycken strålbehandlingar ska jag gå igenom, vilket innebär KI-häng mån-fre.

Snart har jag checkat av även detta. :)




Imorgon blir det åka av! ;)