Fick såna härliga, värmande och stärkande kommentarer igår...Att jag tar min situation/sjukdom/behandlingar på ett sånt bra sätt...Att jag sitter i förarsätet!
Jag har inte tänkt på det sättet, men det kanske är så...Jag ser mig inte som ett offer som sitter passivt i baksätet, jag funderar inte bittert på hur detta kunde hända just MIG eller vad livet är orättvist.
Och det får mig att inse att detta är faktiskt första gången i min cancerkarriär som jag på allvar väljer att göra det bästa av min (cancer)situation!
Jag kan då och då halka in på tanken att jag önskar att jag skulle ha vetat det jag vet idag...när jag hade det så tufft med behandlingarna när jag var 15 och 17 år. Att jag hade kunnat tänka och göra annorlunda, inte passivt följa med och ha offerkoftan på mig. Men kommer på mig själv (som jag har lärt mig i mindfulness kursen) att jag måste vara förlåtande och accepterande. Och frågan är om det hade varit så kul att vara 15 men tänka som en tant på 40 år...:)
Så...Jag sitter där vid ratten och styr – rakt fram...och jag ser ljuset i tunneln. Snart är jag färdigbehandlad och kommer ut på andra sidan starkare än någonsin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar