Panikångest

Besöket på sjukhuset igår blev en annorlunda upplevelse...

Jag kan inte riktigt släppa tankarna, funderingarna och känslan av maktlöshet...

Jag hade kommit in till strålbehandlingsavdelningen och plötsligt hörde jag ett panikartat högt gällt skrik som skar i öronen. Skriken och de hejdlösa gråtattackerna som avlöste varandra kröp under skinnet på mig. Alla stannade upp, frös till is. Sjuksköterskor rusade i korridoren och en sjuksköterska hade någon i telefonen som minutiöst förmedlade vad som pågick.

 "Hon ramlar!" skrek någon. Kvinnan hade fallit ihop men skriken upphörde inte. Snabbt hämtades en bår och flera hjälptes åt och tog henne till ett annat rum. En ytterligare sjuksköterska rusade efter med en stor medicinvagn.

Till slut infann sig tystnaden och kvinnan rullades ut med hjälp av en rullstol. Blicken jag möttes av har svetsat sig fast på näthinnan och jag kommer aldrig att glömma den. Det var kusligt att se någon så likgiltig och okontaktbar. Med dimmiga ögon stirrade hon bara rakt fram, rakt igenom allt som stod framför henne och samtidigt på ingenting…

Jag stod som fastfrusen och det var så overkligt, själva situationen, händelsen var svår att greppa. Vad var det som hade hänt?

Jag gick och satt mig i väntrummet. Det vanligtvis livliga trevliga härliga väntrummet hade som på ett trollslag förvandlats till ett rum av vakuum, tystnaden var obekväm och jobbig. Helt plötsligt hade vi blivit nedstämda cancersjuka patienter som såg ut att stirra döden i vitögat…

En kvinna bröt slutligen tystnaden och viskade lågt "Vi får gå igenom mycket...".

Jag har svårt att skingra tankarna på kvinnan jag mötte igår, var det panikångest hon hade drabbats av? Vad har hon för skyddsnät? Hade hon någon där hemma när hon kom hem? Eller hade hon enkelt fått nog av cancern, fucking jävla cancern?

Många känslor bubblar i kroppen... Tacksamhet för att jag är rik på kärlek, människor och min hälsa (låter kanske konstigt, men tänk på vilka långa perioder som jag har fått varit frisk och som jag har kvar ;) . Lycklig för att jag mår så bra mentalt som jag gör... Maktlös, man kan bara göra sitt bästa sedan kan inte mer... Jag trodde jag visste var ångest var, men är tveksam idag...