Det är så läskigt för jag känner inte igen min kropp, det är som jag har sett mig själv i någon dålig amerikansk knarkfilm där en jag har kommit in på rehab, ligger i forsterställning, skakar, kräks, svettas, fryser, huden är knallröd (vet inte om det beror på cellkriget inne i kroppen eller varför jag är så röd) och i vilket läge jag än ligger, sitter, står eller försöker gå i så skriker kroppen att det är fel, vill inte, orkar inte, ta bort cytostatikan, söv ner mig, gör något....snälla....
Tack Gode Gud för allt stöd vi har fått av alla nära och kära. Allt från skjutsning och hämtning av våra underbara tjejer, fina och peppande samtal, meddelande och mail. Tack mamma för att du finns och har pysslat om mig som jag vore som barn igen. Du har haft koll på att jag tagit alla mediciner var tredje timme, sett till att jag fått i mig vätska och förda, bytt mina sängkläder och baddat min panna. Tagit hand om våra barn och hemmet så att min älskade man kan sköta sitt jobb. Jag är evigt tacksam för att vi har såna fina människor omkring oss.
Jag är 41 år, kommer jag någonsin bli vuxen? Eller, har jag blivit vuxen som äntligen vågar ta emot hjälp och rent av be om hjälp?
Sen jag kom hem från sjukhuset har jag faktiskt mest sovit mig igenom hela onsdagen, torsdagen, vaknade till igår men lyckades ändå inte ta mig ur sängen. Idag är första dagen som jag tog mig upp, lyckades knyta på mig springskorna och fick lite luft. Det var helt underbart!
Trots att jag inte är världens kaxigaste just idag så känner jag mig ändå stark! Stark för att det är så många som delar min resa. När jag kom hem från cytostatika behandlingen hade min tjejer gjort efterätt (var väl i och för sig inte jätte sugen men det gick ner ngn tugga iaf;) Temat kunde ju inte bli bättre :)
vilken kämpe du är:) styrkekramar till dig och din familj:)
SvaraRadera